Läkaren och bakteriologiprofessorn Agnes Wold (bilden) har nyligen väckt uppmärksamhet och ont blod genom att hävda att hon skulle göra ”allt, allt, allt” för att ”omvända”, vilket i det här fallet betyder avskräcka, ett barnbarn som ansåg sig vara född i fel kropp och därför ville utsätta sig för könskorrigerande medicinsk behandling eller annat slags vård.

Även om saken gjort folk upprörda åt det ena eller det andra hållet – en del menar som Wold (tror jag) att staten inte ska lägga sig i folks funderingar på den här punkten medan andra tvärtom anser att frågan bör ägnas hög statlig prioritet – så har i alla fall inte jag förstått de överväganden som motiverat folks åsikter. Känslorna löper amok utan att man begriper vadan och varthän. (Till och med Wold själv omnämner ”intersektionalitet” med avståndstagande utan att förklara, vad jag kunnat upptäcka, varför företeelsen är dålig. I själva verket, tror jag, är intersektionalitet ett poängsystem enligt vilket specialister försöker avgöra vem det är mest synd om. Till exempel kanske en svart, enbent, överviktig, förståndshandikappad, åttioårig kvinna med syfilis och högt blodtryck får full poäng på alla tillämpliga bedömningsgrunder och därför anses förtjäna särskild kompensation.)

Men eftersom jag har en patentförklaring som alltid fungerar vill jag och min forskningsassistent ChatGPT gärna beskriva vad det hela handlar om. Att folk ibland inte trivs i sina kroppar är känt från antiken. Men att detta förhållande skulle bilda grund för välutvecklade filosofier och professioner med alltmer komplicerade behandlingsmetoder och allt fullständigare instruktionsböcker är något nytt. I själva verket, påstår jag och assistenten säger inte emot, står vi här inför en samhällelig konstruktion eller en social innovation som började utvecklas i USA efter andra världskriget. Det är egentligen ingen skillnad på vantrivsel i kroppen och diskmaskiner och elvispar. Det handlar om att uppfinna nya, intressanta metoder att tackla svårigheter som man tidigare inte anat att man hade.

Konceptet vantrivsel i kroppen kunde uppfinnas och utvecklas först när det kopplats till nya begrepp (enligt ungefär samma princip som när evangelisten Johannes förkunnade att Ordet var skapelsens begynnelse).

De grundläggande nya begreppen var könsdysfori och könsinkongruens, båda i huvudsak barn av innevarande århundrade och båda tillhöriga var sitt psykiatriska regelverk. Dysforin introducerades först 2013 som instrument i diagnosmanualen DSM, Diagnostic and Statistical Manual of mental disorders. Inkongruensen fick sitt genombrott som världsartist först 2022 i WHO:s ICD-system, International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems.

Den stora fråga som ännu inte fått ett tillfredsställande svar är i vems intresse som denna intellektuella och medicinsk utveckling kunde drivas. Ska vi anta att det handlar om legitima medicinska framsteg, ungefär som med Alexander Fleming och antibiotikan, som löst svåra problem för ett stort antal lidande personer?

Detta verkar ha varit utgångspunkten för den först presenterade diagnosen, dysforin, men inte för inkongruensen, som menar att vård behövs för att tillgodose produktionsapparatens intresse av att upprätthålla produktionsvolymerna.

ChatGPT förklarar skillnaderna mellan de två diagnosmanualerna:

Förenklat kan man säga att:

• DSM-5 frågar: ”Finns det ett lidande som kräver behandling?”
• ICD-11 frågar: ”Finns det en könsinkongruens som kan motivera vård, oavsett om personen har ett psykiskt lidande eller inte?”

Mellan 2013 och 2022 har professionen alltså kommit fram till att lidandet måste bekämpas även om det inte finns något lidande. Här är en verksamhet som inte styrs av några patientbehov utan bara av producentbehov.

Journalisten Hanne Kjöller, som förtjänstfullt fördjupat sig i detta, pekar på den första delen av denna dubbla misstanke (i SvD den femte juni 2026). Hon säger i klartext att vården inte minskar utan tvärtom ökar patienternas lidanden: ”Att självmorden inte minskar. Ingen skriver en rad om de ångrare som fått sina kroppar stympade och som tvingas leva med sin ångest och medicinska komplikationer”.

Andra delen av min fasansfulla misstanke som ingen riktigt vill ta på allvar är att det på detta område liksom så många andra finns seriösa avsikter bakom det välfärdsindustriella komplexets beteende, nämligen att styra sin verksamhet i syfte att på skattebetalarnas bekostnad hålla sig själv fullt sysselsatt och vid gott mod.

Den artificiella intelligensen skapar insikter som borde räcka till ett nobelpris i ekonomi.