Det här med att träna på gym ser jag mest som ett nödvändigt ont. Tyvärr får jag inga av de där endorfinpåslagen som man hört talas om. Men jag känner mig duktig. Det ger en känsla av pliktuppfyllelse gentemot mig själv. Som medelålders akademiker skulle jag lätt hamna i en fullständigt teoretisk värld, så den fysiska träningen hjälper till att göra mig jordad. På gymmet kan jag inte frångå vissa sociologiska betraktelser. På kaféerna i Linköping, staden där jag numera bor, sitter det nästan uteslutande människor från Mellanöstern eller Afrika. Även gatubilden får en att tro att man befinner sig i Mogadishu. Var är svenskarna?

Ska man möta svenskar är föreningslivet den bästa plattformen. I Linköping finns det otaliga aktiva föreningar för alla åldrar och intressen, samt ett anrikt ordensliv. På Sankt Larsgatan, i stadens mitt, ligger de pampiga ordenshusen som ett pärlband. Svenska Frimurare Orden, Odd Fellows och Tempel Riddare Orden. Som ny i en stad är detta ett utmärkt sätt att träffa vänner. Undertecknad är engagerad i Tempel Riddare Orden och har på så sätt kommit in i en stimulerande gemenskap.

Men tillbaka till gymmet. Här finns de unga svenska männen. De är motarbetade sedan skolåldern i den tantokrati Sverige har blivit. Tantokrati är ett begrepp jag först hörde på kanalen Riks och det betecknar hur socialdemokratiska och vänsterliberala kvinnor i övre medelåldern dominerar stort sett varenda myndighet. Det har satt djupa spår i det svenska samhället. Män är skyldiga tills motsatsen bevisas. Iallafall om de är svenskar. Allt som traditionellt är manligt motarbetas och kallas toxiskt. I vårdnadstvister möter pappor enbart kvinnor i familjerätter och domstolar, och dessa tar mammans parti utan att göra någon seriös utredning. Unga män döms oskyldiga för våldtäkt på grund av den rättsosäkra samtyckeslagen. Männen är i dagens Sverige dömda på förhand på grund av sitt kön.

I denna vänsterliberala tantokarti är det Pride hela tiden, året runt. Pride är den nya religionen som ska skilja ut kättarna från de rättrogna. Genom prideflaggor bevisar man sin godhet. Det är därför inte förvånande att Svenska kyrkan marinerar sina medlemmar med öppenhetsfloskler och regnbågscertifikat. Det är vår tids avlatsbrev och majoriteten av de som är mest högljudda är heterosexuella som lever i parförhållanden. Det hela handlar om att skylta med sig godhet, i fullständig kontrast till Jesus ord i Bergspredikan: ”Se till att ni inte utför era goda gärningar i ögonsikte för att människor ska se er”. Vi skulle behöva Luthers återkomst och en ny reformation.

De unga svenska männen väljer sammanhang där de för en stund kan slippa tantokratin. Gymmen är en sådan oas. Här pågår dessutom en äkta integration som inte är påtvingad uppifrån. Oavsett bakgrund tränar man och hjälper varandra. Och unga män med invandrarbakgrund befinner sig under samma ok. De är påfallande ofta konservativa och sympatiskt inställda till ett parti som Sverigedemokraterna. Att gymmen blivit en mötespunkt för unga högermän har uppmärksammats av medierna. Det varnas för så kallade aktivklubbar där man träffas för att träna och leva sunt utan alkohol och droger. Det tycker etablissemanget är obehagligt. De kallar det för toxisk maskulinitet och hade hellre sett de unga männen klä sig i klänning och vifta med regnbågsflaggor.

Att förvirrade tonåringar ska få byta kön har blivit en statsideologi som inte får ifrågasättas. Alla partier utom KD och SD klubbade igenom förbud mot omvändelseförsök. Det innebär att du inte får tala en ung människa till rätta om det befängda i att försöka byta kön innan du är fullvuxen. Att försöka hindra ungdomar från att operera bort sina könsdelar är numera straffbart med upp till fyra års fängelse. Historien kommer döma oss hårt. Ingen föds i fel kön och idiotin om könsdysfori kommer att vara över inom några år. Men skadorna på de unga drabbade är livslånga. Den nya lagen har fått uppmärksamhet efter ett uttalande från Agnes Wold som till Världen Idag klargjorde: “Om ett barnbarn sa att den var född i fel kropp skulle jag göra allt som stod i min makt för att omvända dem”. För detta har hon fått löpa gatlopp i public service och andra mainstreammedier.

I denna sjuka samtid där allt som är abnormt ska vara normen och där man aldrig får kalla saker vid deras rätta namn, behövs oaser. Även för en medelålders akademiker är det befriande att på gymmet en stund undandra sig världens larm och nutidens dårskaper.

BILD: Träning med käglor. 1800-talet.

Thomas Karlsson, filosofiedoktor i religionshistoria vid Stockholms Universitet och Fellow Researcher vid Yale University, USA.