Idag skriver vi 7 oktober. En svart dag i vår moderna historia – den värsta massakern på judar sedan Förintelsen och paradoxalt nog även startskottet för en aggressiv våg av uttalat judehat. Islamistiska Hamaskramare från Mellanöstern firar nu massmordet tillsammans med aningslösa svenskar som inte fattar att de blivit grundlurade av en ideologi som vill utplåna inte bara judar utan hela den västerländska kulturen.

Så vad kan passa bättre än att skriva om en av dem, skådespelaren och numera också terror-apologeten Gustaf Skarsgård.

För den som eventuellt har missat det är Gustaf Skarsgård alltså skådespelare. Han tillhör den välkända teaterdynastin där man blir kändis i första hand genom sitt efternamn och i andra hand genom att läsa upp andras repliker i film och tv. Han är kort sagt en person vars professionella expertis sträcker sig till att spela en roll – han är varken folkvald politiker, disputerad historiker eller ens i närheten av att vara en Mellanösternexpert.

Likväl har han drabbats av det klassiska kändissyndromet där ett välkänt ansikte i spegeln misstas för ett djupt intellekt, vilket uppenbarligen får honom att tro att han har något att säga och bör föreläsa för vanliga dödliga om storpolitik.

I podcasten ”Samtal vi saknar”, som publiceras på Magda Gads egocentriska plattform Gad World, har Skarsgård beskrivit sin reaktion på den fasansfulla dagen 2023. Men den som förväntar sig att en välkänd svensk kulturarbetare ska känna spontan empati med de hundratals civila judar som slaktades, våldtogs och kidnappades får tänka om. Skarsgård blev istället ”livrädd” för att Israel skulle ”använda det här för att eskalera sitt folkmord”.

Med en enda mening raderar han ut den utlösande faktorn. Han uttalar inte ett enda litet fördömande ord om Hamas, inte en tillstymmelse till reflektion över att en blodtörstig islamistisk terroristorganisation startade kriget genom ett sadistiskt massmord på oskyldiga människor. I Skarsgårds värld tycks historien bekvämt nog ha börjat med Israels försvar, inte med terrorangreppet.

Denna moraliska blindhet genomsyrar hela Skarsgårds offentliga engagemang. Vi har sett honom stå på Sergels torg i Stockholm och under en hel dag läsa upp namnen på dödade barn i Gaza – men har någon hört honom läsa upp namnen på de judiska barn som mördades, som barnen Bibas som ströps och sedan paraderades i likkistor inför jublande palestinier?

Svaret är nej.

Genom att konsekvent tiga om de judiska offren visar Skarsgård att hans humanism är djupt selektiv. Det handlar inte om ett äkta medlidande med krigets offer, utan om ett politiskt poserande där vissa liv uppenbarligen anses mer värda att sörja än andra.

Det finns knappast något mer patetiskt än just den här sortens kändisaktivism. Skådespelare, uppvuxna i den skyddade svenska kulturelitens filterbubbla, tar sig plötsligt rätten att agera utrikespolitiska uttolkare. Utan några som helst djupare historiska kunskaper eller förståelse för Mellanösterns komplexa realiteter häver de ur sig ytliga och farliga slagord som ”No one is free until Palestine is free”.

Att Skarsgård numera titulerar sig skribent och poddvärd förändrar ingenting. Det blir bara ännu ett forum där aningslösa och historielösa kändisar kan bekräfta varandras ensidiga världsbild och sprida terrorpropaganda och judehat medan de låtsas föra intellektuella samtal.

Gustaf Skarsgård borde ha nöjt sig med att skådespela. Istället lånar han ut sitt kända namn till ensidiga kampanjer och lierar sig med figurer som Greta Thunberg i ”Freedom Flotilla” och reducerar sig själv till en nyttig idiot. Att i det offentliga rummet helt utelämna Hamas skuld och totalt ignorera de judiska offrens lidande är ett intellektuellt och moraliskt haveri.

Så när jag har tänt ett ljus för att hedra offren för det bestialiska terrordådet den 7 oktober, kommer jag också att skicka en rejäl spottloska åt Gustaf Skarsgårds och hans likars håll.

Bild: Gustaf Skarsgård håller tal (Bene Riobó via Wikimedia Commons)