Det krävs en alldeles särskild sorts S-märkt inbilskhet för att kunna förvandla grundläggande parlamentarism till en konspiration signerad Jimmie Åkesson. På Arbetets ledarsida ger kolumnisten Ingvar Persson prov på exakt det. I en text som dryper av nostalgisk längtan efter den tid då Socialdemokraterna kunde regera bäst de ville, utan att behöva bry sig om oppositionen, slår han fast: Det är SD:s fel att det är svårt att bilda regering i Sverige.
Enligt Persson beror nämligen det politiska dödläget varken på Nooshi Dadgostars krav på ministerposter eller på att Centerpartiet vägrar ta i Vänsterpartiet med tång. Nej, det stora problemet är att Sverigedemokraterna i december 2014 – och senare 2018 – fick för sig att rösta på det budgetförslag de faktiskt tyckte var bäst, i stället för att snällt lägga ner sina röster och låta Socialdemokraterna styra i helig minoritet.
Tänk vad bekvämt det var förr! På den gamla goda tiden fanns det nämligen en ”praxis”. Den innebar i korthet att när oppositionspartiernas egna budgetförslag föll, så förväntades de titta bort, sitta på händerna och släppa fram regeringens ekonomiska politik. Detta kallas med ett finare ord för att ”tolereras”.
På ren svenska betyder det att Socialdemokraterna förväntade sig att alla andra partier skulle agera dörrmattor så att den socialdemokratiska statsapparaten kunde rulla vidare, oavsett valresultat.
Men så kom alltså det där besvärliga året 2014, då ett parti plötsligt kom på den radikala idén att använda sitt mandat på det sätt som deras väljare önskade och fällde en regering vars politik de ogillade. Ingvar Persson kallar det för att SD ”bröt mot praxis”. Vi andra kallar det för demokrati och parlamentarism.
Det som Persson så bittert beskriver som en ”taktik” är alltså en helt logisk följd av att Sverige har fått en ny riksdagssammansättning. Det är inte Sverigedemokraternas fel att en regering måste ha stöd för sin budget för att kunna styra landet. Det är en grundlagsskyddad princip. Att tvingas säkra stöd för sin politik innan man lägger fram den är inte ett ”begränsat alternativ” – det är att göra sitt jobb som politiker.
Den bistra sanningen, som Arbetets ledarsida vägrar att ta i, är att Magdalena Anderssons problem inte handlar om SD:s röstningsbeteende. Det handlar om att hennes tänkta regeringsunderlag är ett ideologiskt skilsmässobarn, och på att Centern och Vänsterpartiet står så långt ifrån varandra ekonomiskt att det krävs ett mirakel för att de överhuvudtaget ska kunna enas om priset på en kopp fika, än mindre en statsbudget.
Ingvar Persson och hans likar behöver vakna upp och inse fakta: Demokrati och parlamentarism innebär inte att ett specifikt parti ska äga makten. Och om det är så svårt för vänstersidan att bilda regering i dag, så beror det inte på att Jimmie Åkesson har förändrat hur Sverige styrs – utan på att väljarna har röstat bort den tid då Socialdemokraterna ägde rätten till makten.
Bild: AI presenterar Sveriges Riksdag och försöken till regeringsbildning
