Just jag är kanske den minst lämpade att klaga på svagheter inom svensk vård. Hade det inte varit för medicinens landvinningar så skulle jag nog ha varit två- à trefaldigt död.

Läs mer: PATRIK ENGELLAU: Enklare än du tror

Förra året fick jag spinal stenos vilket innebär, ungefär, att nerver i ryggraden kommer i kläm och orsakar smärta i exempelvis ben och rygg. För detta blev jag opererad. Operationen fick ingen effekt. Kirurgerna tvår vänligt men bestämt sina händer.

Jag har bara mig själv att skylla. Jag hade inte gjort mina hemläxor innan jag la mig under kniven. Hemläxor betyder i det här fallet att inhämta en eller flera second opinions. Som patient kan man ju inte räkna med annat än att kirurgen, som står där redo med skalpellen, ska visa tilltro till sin egen förmåga att göra medicinska stordåd, i det här fallet att avhjälpa mina plågor och ostadiga gång.

Samtidigt är situationen mig och kirurgen emellan asymmetrisk. Han har kunskapen och kniven, jag har ingenting annat än en plåga som jag vill bli av med. Den fråga jag måste ställa mig är om jag kan lita på läkarens vaga uppgift om att åttio procent av operationerna brukar lyckas efter förväntan. Det är därför jag vill ha en second opinion.

Här förflyttar vi oss emellertid från kirurgins till psykologins värld. Att ens be om en second opinion är en känslig sak, åtminstone kändes det så för mig i egenskap av patient, ty i praktiken är en sådan begäran ett ifrågasättande av kirurgens yrkesmässiga kompetens. Att be kirurg 2 om ett utlåtande om yrkesskickligheten hos kirurg 1 är förstås en förolämpning. Som patient tar man ogärna en sådan risk.

Etter värre blir asymmetrin eftersom det enligt patient- och hälso- och sjukvårdslagen är kirurg 1 som ska avgöra om en patient ska få en förnyad medicinsk bedömning av en kirurg 2. Det är alltså kirurg 1 som enligt lag ska bestämma om hans eget kliniska omdöme ska överprövas av kirurg 2. Vilken patient skulle våga be om en second opinion när han begripit hur det svenska systemet är konstruerat. (För all del, i Sovjetunionen fanns inga second opinions alls, vilket är snäppet sämre än vårt svenska system som innebär att regler för second opinions finns men knappast används. Claude ber om ursäkt å landstingsregionernas vägnar:

Här måste jag vara ärlig: det finns ingen systematisk, aktuell nationell statistik som visar hur ofta regionerna beviljar respektive avslår ansökningar om second opinion. Det är faktiskt slående med tanke på hur väl dokumenterat andra delar av vården är.

Men det som svenska politiker inte gjort för att stärka patienternas inflytande – till exempel att ge dem rätten att enkelt och obyråkratiskt själva beställa en second opinion – har i stället kostnadsfritt för patienten gjorts av amerikanska techbolag. Om jag hade varit medveten om det när jag som en sentida Hamlet stod och vacklade i frågan om operation eller ej så hade jag kunnat fråga Claude och fått följande svar:

Forskningsläget är alltså tudelat: kirurgi tycks ge bättre resultat på lite längre sikt (efter cirka ett år) för patienter med uttalade bensmärtor, men med en påtagligt högre komplikationsrisk, medan konservativ behandling är säkrare men med mer osäker och sannolikt mindre effekt. Studiekvaliteten genomgående beskrivs som låg till måttlig… vilket är ovanligt med tanke på hur vanligt ingreppet är (spinal stenos är den vanligaste orsaken till ryggkirurgi hos personer över 65 år i USA). De flesta kliniska riktlinjer rekommenderar därför att man provar konservativ behandling först, och sparar kirurgi för de patienter som inte svarar på det eller har uttalade symtom.