Låt oss minnas även den kinesiska kulturrevolutionens barbari detta år!

Nils Lundgren

Nils Lundgren

Det är vanligt (och berättigat) att varna för att många Sverigedemokrater har varit nazister eller åtminstone visat sympati för nazismen tidigare i sitt liv. De som tidigare har hängivit sig åt sådana vidriga idéer måste faktiskt räkna med att möta misstänksamhet, när de nu deltar i politisk opinionsbildning. Detta gäller även när de kraftfullt har tagit avstånd från detta sitt förflutna. Frågan är ju inte bara om de har kvar rester av sådana idéer även idag utan också om deras tidigare ställningstaganden återspeglar grundläggande personlighetsdrag som bristande empati och/eller omdömeslöshet.

Läs mer

Brexit och en ”ständigt tätare union”

Nils Lundgren

Nils Lundgren

Storbritanniens premiärminister David Cameron hävdar att han har lyckats förhandla fram en uppgörelse med EU som kommer att i huvudsak återställa och för framtiden säkra landets suveränitet och samtidigt bevara dess tillgång till den fria marknad som EU erbjuder. Han kommer därför att kampanja för fortsatt brittiskt EU-medlemskap inför folkomröstningen den 23 juni i år.

Britter, som vill att Storbritannien skall lämna EU helt, hävdar naturligtvis däremot att avtalet med EU inte ändrar landets ställning särskilt mycket och att landet därför måste gå ur för att återvinna demokratin, det vill säga brittiska folkets kontroll över sitt land.

Läs mer

Moralisera är fult, spränga gränser är fint

Nils Lundgren

Nils Lundgren

Jag inser att jag är på väg att bli en riktig grinig geront. Det hjälper inte att vara häruppe i Edsåsdalen och träna för Vasaloppet. Både hjärnan och hjärtat hålls säkert yngre tack vare detta, men min grundsyn på vår offentliga kultur blir ändå alltmera den grinige gerontens. Jag irriteras alltmer över politiker och intellektuella som börjar sina inlägg med uttryck som ”Nånstans kan jag tycka att …” Detta är ju helt löjligt! Jag vill veta vad den pompöse debattören faktiskt tycker här och nu, inte vad hen kan tänka sig att tycka någon annanstans.

Det vimlar av uttryck i debatten som får passera oemotsagda, trots att de egentligen är orimliga. Det sägs att vi inte får generalisera och moralisera, men att det är fint att tänja eller spränga gränser, att bryta tabun och strunta i konventioner. Och alla dessa uttryck är gamla och väletablerade. Det är jag som förändras och alltmer känner att det är nog nu. Det är som om jag omedvetet har trott att sådana där utslag av billig kulturradikalism dör bort med tiden och nu börjar inse att det är en fåfäng förhoppning. Jag börjar ana att det alltid kommer att finnas bluffmakare som inte kan formulera djupa tankar och inte kan kämpa med svåra bedömningar. De får nöja sig med matta applåder från olika societeter som ändå tycker att ”épater la bourgeoisie” är rätt och nästan litet modigt. Eller modigt? Det är i alla fall ett slags visitkort som meddelar att ”vi” hör ihop och skiljer oss från ”dem”.

Läs mer

Är EU-projektet på väg mot sin undergång?

Nils Lundgren

Nils Lundgren

Den 30 nov hade Wolfgang Münchau en lysande krönika Financial Times om läget i Europa idag. Han pekade på att kriserna i europeisk politik nu inte bara är dramatiskt stora utan också väldigt många och att EU i praktiken inte har beredskap att ta itu med dem. Hans lista omfattar bland annat följande:

  • Flyktingvågen
  • Terrorismen
  • Rysslands invasion av Ukraina
  • Eurodebaklet
  • Hotet om brittiskt utträde
  • Portugals demokratiska kris
  • Katalansk självständighet
  • Italiens banker i kris

Münchau konstaterar att EU inte alls är konstruerat för att hantera globala och regionala militära konflikter, samordning av makroekonomisk politik och humanitära nödsituationer. EU är konstruerat för att successivt utveckla ett frihetens Europa där man kan bosätta sig var man vill, arbeta var man vill och bedriva handel i varor och tjänster och investera över landgränserna. Många EU-beslut kräver enhällighet mellan medlemsländerna, andra kräver så kallade dubbla majoriteter och möjligheterna att handla snabbt i pressade lägen är därför i stort sett obefintliga.

Läs mer

Nationell solidaritet överbryggar

Nils Lundgren

Nils Lundgren

Jag och min hustru deltog i mötet på Gustav Adolfs torg lördagen den 21 november. Den franske ambassadören talade om IS-attentaten i Paris, då minst 130 helt oskyldiga människor mördades. Näringsminister Mikael Damberg, Stockholms finansborgarråd Karin Wanngård och Mona Sahlin talade från svensk sida. Ambassadören tog upp Marseillaisen och vi sjöng kraftfullt med.

Efter morden i Paris i början av januari i år på Charlie Hebdos redaktion och på människor i en judisk butik ställde franska folket upp i demonstrationer under dagarna därefter (ca två miljoner personer) och Marsellaisen dånade för att uttrycka sammanhållning över religions- och klassgränser.

Läs mer

Varför industrialiserades inte Kina under medeltiden?

Nils Lundgren

Nils Lundgren

Alla läste säkert Dick Harrisons uppsats i gårdagens SvD där han ställde den frågan. Harrison konstaterar att på 1100- och 1200-talen, under Songdynastin, blomstrade vetenskap, ekonomi teknik och kultur i Kina. I princip alla förutsättningar för en industriell revolution fanns till hands. Trots det skedde ingen industrialisering, och det dröjde ända till 1900-talet innan en sådan kom igång på allvar.

Läs mer

Statens våldsmonopol – låter ruggigt!

Nils Lundgren

Nils Lundgren

Liberaler vill hålla staten kort, motsätter sig våld vid konfliktlösning och ser monopol som ett motbjudande samhällsfenomen. Det ter sig därför paradoxalt att ett liberalt samhälle måste bygga på statens våldsmonopol. Visst finns det än i dag intelligenta anarkoliberaler som anser att det inte behövs någon stat över huvud taget, men den reellt existerande liberalismen kräver statligt våldsmonopol.[1]

Läs mer

Hört i fikarummet

Nils Lundgren

Nils Lundgren

PK: Nu skall det bli gott med en espresso.

STM: Hej PK! Ger du mig en latte, när du ändå är vid maskinen. Har du läst om det här kravet på självständighet. Jag tycker det är en självklar rättighet. Det är väl inte konstigt att ett folk med en egen etnisk identitet vill ha en egen självständig stat och inte leva som en minoritet styrd av en majoritet man inte känner gemenskap med.

PK: Nu är du väl ändå gammaldags romantisk. Det är orimligt att bryta sig ut ur en etablerad statsbildning och kräva självständighet för en ny stat. Som om vi inte hade för många stater redan på denna kontinent.

STM: Betyder det att du tycker det var helt fel att Norge fick lämna unionen med Sverige och bli självständigt 1905? Och beklagar du att Irland blev självständigt från Storbritannien 1921?

Läs mer

Ingen ställs till ansvar för eurokatastrofen!

Nils Lundgren

Nils Lundgren

DN:s huvudledare den 18 september handlade om Finlands ekonomiska kris som just då utlöste strejker och hårda politiska och fackliga motsättningar. DN konstaterar: ”Medan jämförbara länder repar sig från den globala krisen har finsk ekonomi en hög och fortfarande stigande arbetslöshet. Tillväxten har varit noll sedan finanskrisen bröt ut (dvs. sedan år 2008, min anmärkning), och statsskulden stiger.”

Asymmetriska chocker är inte att leka med

DN påpekar helt korrekt att Nokias kris, pappersindustrins avsättningsproblem och den stora ryska handelspartnerns djupa ekonomiska nedgång är de viktiga förklaringarna till Finlands kris. Dessa bakslag har inte vållats av euromedlemskapet, utan är perfekta exempel på så kallade asymmetriska chocker, dvs. ekonomiska kriser som inte slår allmänt i OECD-området utan drabbar ett enstaka land. Det var risken för sådana asymmetriska kriser som var huvudargumentet mot en europeisk valutaunion i den vetenskapliga och politiska debatten under 90-talet. Varför?

Läs mer

Vattenfall och det tyska brunkolet igen

Nils Lundgren

Nils Lundgren

Sveriges radio toppade ju morgonnyheterna i tisdags med uppgiften att det statsägda norska energibolaget Statoil har beslutat att köpa upp en stor del av den svenska vindkraften och lägga ner den. Det angivna huvudsyftet var att främja en prisstabilisering på den nordiska elmarknaden, men företaget hävdade också att det var angeläget att skydda det vackra svenska landskapet mot förfulande vindsnurror.

Nyheten väckte naturligtvis en storm av indignation i Sverige. Många svenskar vill bygga ut vindkraften ytterligare och dessutom framstod det som fullständigt groteskt att Sveriges energipolitik skulle styras av den norska staten på detta sätt. Vice statsminister Åsa Romson gick i ett skarpt uttalande …

Läs mer

Principal-agentteorin – nyckeln till många politiska frågor

Nils Lundgren

Nils Lundgren

Patrik Engellau (PE) skriver ofta på denna blogg om något han kallar ”det välfärdsindustriella komplexet”. I ett blogginlägg häromdagen tar han upp begreppet och utbrister mot bakgrund av offentliga sektorns enorma storlek: ”så himla enfaldigt av oss att inte bromsa när välfärden blivit en födkrok och geschäft”. Vad PE menar är att våra politiker och tjänstemännen i välfärdssektorn har ett egenintresse av att ”deras” sektor växer. Det ger makt, fler tjänster, fler chefs- och styrelseposter osv.

Läs mer

Hört i fikarummet

Nils Lundgren

Nils Lundgren

PK: Hej Solveig! Jag behöver verkligen en dubbel espresso. Gud vad trött jag är på allt detta fjäskande för kungahuset. Nu är tack och lov alla kungabarnen gifta, så vi slipper bröllopshysterin. Men nästa år fyller kungen sjuttio och då blir det nya löjligheter. Det är ju skandal att Sverige fortfarande inte har tagit det avgörande steget mot demokrati genom att avskaffa monarkin och införa republik.

Läs mer

Identitetspolitik, västvärldens framtid?

Nils Lundgren

Nils Lundgren

Det går ett spöke genom Europa. Identitetspolitiken! Och vad är det? Jo, att människors politiska åskådning gestaltas utifrån den identitet de tar sig som medlemmar av löst sammanhållna samhällsgrupper som ras, klass, religion, kön, etnicitet, ideologi, nation, sexuell läggning, kultur, informationspreferens, historia, (flämt!) musikaliska eller litterära preferenser, medicinskt tillstånd, sysselsättning eller hobby. (Fritt efter Wikipedia.)  Läs mer

Hur kan någon tro på socialismen idag?

Nils Lundgren

Nils Lundgren

I DN:s kulturdel torsdagen den 9 april fröjdades Jan Eklund över resultatet av den brittiska tidskriften Prospects omröstning om vilka som är årets ”World Thinkers”. De tre största är, enligt Prospects läsare, Thomas Piketty, Yanis Varoufakis och Naomi Klein, alla kända vänsterpropagandister. ”Nu blåser det samtida vänstervindar i idédebatten” jublar Jan Eklund och menar att ”de unga i massarbetslöshetens Sydeuropa har tappat tron på gamla lösningar”.

Så där låter kulturvänstern alltid. Den låtsas att det finns ett annat ekonomiskt system som är en lösning på världens ekonomiska och sociala problem.  Vi måste överge kapitalismen/marknadsekonomin och ersätta den med ett system där inte bara en avgränsad offentlig sektor utan hela ekonomin styrs genom politiska beslut, dvs. socialism. Kulturvänstern har inte tappat tron på gamla lösningar, trots att världen har testat sådan socialism i många hyfsat välkontrollerade experiment i snart hundra år och funnit att det inte verkar funka.

Sovjetledningen införde från 1922 socialistisk planhushållning i ett land som vadade i naturtillgångar och fick faktiskt till en hel del ekonomisk tillväxt fram till 1939. Att några miljoner svalt ihjäl i landets kornbod Ukraina har kommunister tagit lätt på. Skall man göra omelett måste man krossa ägg. Efter 1945 fick sovjetledningen ytterligare nästan ett halvsekel på sig att återhämta sig från världskrigets förstörelse och åstadkomma långsiktig tillväxt.  Och visst! Krigets effekter hade varit förödande, men det var de i Västtyskland också som med marknadsekonomi återhämtade sig redan under 50-talet. Det är det vi kallar ”det tyska undret”. Västtyskland blev snabbt ett av världens rikaste länder. Sovjetunionen förblev fattigt.

Efter andra världskriget kom ett stort antal tester av socialism kontra marknadsekonomi. Järnridån sänktes ner och delade Europa i ett västligt marknadsekonomiskt system och ett östligt socialistiskt. Resultatet?  Västeuropa blev rikt, Östeuropa fattigt. Någon kanske tror att det beror på att Västeuropa redan var mera utvecklat än det Östeuropa som hamnade öster om järnridån och därför hade ett försprång. Och ja, något ligger i det. Men kvar står att Finland drog ifrån sitt systerland Estland på ett otroligt sätt och att det framstående industrilandet Tjeckien snabbt kom långt efter Finland och Norge. Femton år efter kriget spelade de i helt olika ekonomiska divisioner.

Genom historiens list kom dessutom ett par nästan laboratorieartade experiment att genomföras. Två hyggligt homogena länder, Tyskland och Korea, kom att delas i två delar, en med marknadsekonomi och en med socialistisk planhushållning. Hur gick det?

Västtyskland och Sydkorea lyckades strålande, men Östtyskland och Nordkorea blev fattiga och tvangs spärra in sina medborgare med murar, taggtråd och landminor för att de inte skulle fly till välståndet i Västtyskland och Sydkorea. Det ena experimentet gjordes i Europa och det andra i Ostasien, vilket ger ett visst stöd till hypotesen att de olika utfallen berodde på skillnaderna i ekonomiska system, inte på allmänkulturella skillnader.

Ett liknande test fick vi i det kinesiska kulturområdet. Fastlandskina fick socialistisk centralplanering från 1949 till 1978, medan tre andra kinesiska områden, Taiwan, Hongkong och Singapore, fortsatte med marknadsekonomi. Samma resultat! De senare blev rika länder i västerländsk mening, medan Kina, även nu efter mer än trettio år med marknadsekonomi och snabb ekonomisk tillväxt fortfarande är utfattigt.

Många tycks missförstå innebörden av upplysningen att Kinas BNP just nu blir större än USA:s. Men kineserna är mer än fyra gånger så många som amerikanerna, så de har enormt långt kvar för att komma i närheten av amerikansk eller västeuropeisk levnadsstandard. Om Kinas BNP växer med 5 procent per capita varje år i framtiden och USA:s växer med bara 2%, är Kina ikapp i mitten av 2060-talet, dvs. om ca ett halvt sekel. Eftersom Kinas demografiska struktur är ofördelaktig på grund av enbarnspolitiken och upphinnandeeffektens bidrag till tillväxten minskar, så det kan ta mycket längre tid än så.

Att Kina i en mening är ikapp USA är för den skull inte ointressant. En gigantisk BNP ger inte välstånd, när den skall delas av så många, men den ger en maktelit enorma resurser att satsa på militär och ekonomisk maktutövning. Detta brukar dock inte anföras som argument för socialismen av vänsterintellektuella.

Dessa gigantiska experiment är naturligtvis inte laboratoriemässiga i naturvetenskaplig mening, men ett induktivt resonemang ger starkt stöd för slutsatsen att marknadsekonomi medför oerhört mycket högre ekonomiskt välstånd än en socialistisk planeringsekonomi. Så varför finns det fortfarande socialister?

Eller finns det inte det? Är det så att de som presenterar sig som socialister numera menar något annat med ordet socialism. Menar de kanske en marknadsekonomi med stränga statliga regler för företagen, med en stor offentlig sektor och med en utjämnande statlig fördelningspolitik? Men då menar de ju socialdemokrati, något som doktrinära socialister har föraktat och skällt för revisionism och socialfascism. I den meningen är Ed Miliband, François Hollande och Stefan Löfven socialister, men det vore väl bättre att säga som det är och kalla det för socialdemokrati då.

Vänsterintellektuella debattörer har dock under det senaste halvseklet kritiserat även detta socialdemokratiska (eller socialliberala) samhälle med väsande förakt. Jag har svårt att tro att de inte tänker sig ett helt annat ekonomiskt och socialt system, något som ligger långt från ett välskött socialdemokratiskt samhälle på marknadsekonomisk grund. Men de är kanske de enda socialister som finns kvar idag? Ett antal journalister, kulturarbetare och etniska Södermalmsbor i livets mitt och deras systrar och bröder i västvärlden. De är visserligen inte så många, men de är vältaliga och bör avkrävas förklaringar i öppen debatt. Hur kan de tro på socialismen som om och om igen har prövats runt om i världen och visat sig oförmögen att skapa ekonomiskt välstånd för vanligt folk?

Kanske är sådana socialister i grunden inte intresserade av ekonomiskt välstånd. Kanske föraktar de ett ytligt konsumtionssamhälle baserat på konkurrens och egoism och vill se människor förädlas i ett socialistiskt samhälle där samhällsmoral och kulturintresse dominerar och konsumtionshetsen är borta. Jag läste om ”den nya sovjetmänniskan” i Ny dag redan på femtiotalet och under sjuttiotalet hyllades den kinesiska kommunismen av västvärldens vänsterintellektuella just för att den skapade en sådan ny människa.

Hur lyckades då de socialistiska samhällena ut i de avseendena? Tja, socialismen tycks inte ha fostrat ansvarskännande, solidariska och kulturintresserade medborgare. Vi ser mest korruption, egoism, nepotism och kulturlöshet i Ryssland, Kina, Uzbekistan, Rumänien osv.

Lättköpta poänger? Sparkar jag på den som ligger? Nja, the chattering classes ligger inte direkt försvarslösa på gatan. De sitter i TV-soffor och på de fina tidningarnas och tidskrifternas redaktioner. De borde upp till bevis och förklara hur de kan tro på en samhällsidé som trots alla fullskaliga experiment under hundra år inte har kunnat lägga grunden för vare sig ekonomiskt välstånd, medborgarmoral eller kulturellt engagemang någonstans.

Förståndigt folk har förlorat tron på sådana gamla lösningar som socialismen.

Dagens EU resultatet av en statskupp

Nils Lundgren

Nils Lundgren skriver här den rafflande historien om EU.

Hur känns det att leva i en statsbildning som har tillkommit genom en statskupp? Vi är ju en halv miljard människor som gör det. Alla vi EU-medborgare, menar jag.

Påståendet kan verka helt absurt, men vänta bara tills jag har fått presentera fallet.

I november 1989 föll muren och marschen mot tysk återförening började. Mitterand och Thatcher var båda motståndare till en sådan förstärkning av Tysklands makt. Mitterand gick så långt att han for till Moskva och försökte övertala Gorbatjov att stoppa tysk återförening. (Det finns gränser för den fransk-tyska vänskapen.) Den pragmatiske Gorbatjov förklarade dock att han inte kunde åta sig detta.

Mitterand kontaktade då Kohl och förklarade att Frankrike accepterade tysk återförening förutsatt att D-marken ersattes av en gemensam EU-valuta. I gengäld var Frankrike berett att acceptera ett nytt fördrag med mer överstatliga inslag som ett pris för detta (och för att det nya stora Tyskland skulle bindas in i ett federalt EU). Kohl accepterade.

Sedan gick det undan. Tyskland återförenades redan i oktober 1990 och det nya fördraget med valutaunion och allt, Maastrichtfördraget, lades fram redan i december 1991 just när Sovjetunionen klappade ihop. Ett kvartal senare, i februari 1992, undertecknades förslaget av medlemsländerna och ratificeringsprocessen började blixtsnabbt. Danskarna röstade nej i folkomröstning i juni och fransmännen röstade ja med hårfin marginal i september samma år. Efter diverse manövrar och ny dansk folkomröstning kunde Maastrichtfördraget träda i kraft den 1 november 1993. Grunden för en federal utveckling var lagd, men utan stöd av folklig entusiasm.

Nu stod tidigare neutrala länder som Sverige, Finland och Österrike på kö för att bli medlemmar liksom en stor mängd just befriade central- och östeuropeiska länder. Förhandlingar med alla dessa fördes under resten av 90-talet samtidigt som valutaunionen arbetades fram. Det hoprafsade Maastrichtfördraget fick ändras i Amsterdam och Nice och hela den konstitutionella grunden framstod som en enda röra kring millennieskiftet.

Vid Europeiska rådets möte i Laeken i december 2001 beslöts därför att inför den stora utvidgningen med östländer 2004 ta fram ett förslag till en grundlag för EU som skulle förbättra demokratin, insynen och effektiviteten i EU-samarbetet. Någon däremot?

Men det är nu det stora skamgreppet tas. Det nya storpolitiska läget hade givit vind i seglen för de federala krafterna. Några veckor senare, den 1 januari 2002, skulle euron införas, Sovjetunionen hade fallit och EU skulle utvidgas till att omfatta nästan hela Europa. Federalisterna såg läget som idealiskt för ett avgörande steg mot ett Europas förenta stater.

Den förre franske presidenten Giscard d´Estaing utsågs till ordförande för Europeiska konventet som bestod av representanter för medlemsstaternas regeringar och parlament, de tio blivande medlemsstaterna samt kandidatländerna BulgarienRumänien och Turkiet. Dessutom deltog representanter från Europaparlamentet och Europeiska kommissionen.[1]

Konventet drömde om att bli en europeisk motsvarighet till The Constitutional Convention som under George Washingtons ledning sommaren 1787 i Philadelphia tog fram förslaget till den författning som skapade Amerikas förenta Stater. Här skulle det bli en författning för Europas förenta Stater.

Konventets föreslog alltså en omvandling av EU till en federal stat med en president. Stora delar av terminologin var uppbyggd för en stat och symboler som europeisk flagga och hymn skrevs in i förslaget som kallades Konstitution för Europa. En omfattande europeisk rättighetsstadga och ett stort steg mot en gemensam europeisk utrikespolitik ingick med en utrikesminister och ett utrikesdepartement med diplomatkår. Det öppnades för gemensam försvarspolitik och EU skulle bli en juridisk person som kunde sluta fördrag med andra stater å medlemsländernas vägnar.

Betecknande nog fanns det dock en viktig skillnad mot författningarna i äkta federala stater som USA, Tyskland eller Schweiz. Konstitution för Europa saknade tydliga konstitutionella spärrar mot ökad centralisering av den politiska makten från medlemsländerna till EU-nivå. Bockfoten märktes omedelbart.

Konventets ledamöter dominerades av stats- och regeringscheferna och representanter för de nationella parlamenten och förslaget antogs enhälligt av Europeiska rådet, dvs. stats- och regeringscheferna sommaren 2004. Det betyder att detta förslag till Konstitution för Europa tydligt återspeglar den europeiska makteliten EU-syn. Målet var en federal stat.

Men de europeiska folken tyckte annorlunda. Året därpå, försommaren 2005, gick Frankrike och Nederländerna till folkomröstningar om förslaget och förkastade det med övertygande majoriteter och högt valdeltagande. Valdebatterna var tydligt koncentrerade till författningsförslaget. I Paris låg förslaget till konstitution högst på bokhandelns bestsellerlista. Det kan således inte hävdas att medborgarna i de båda länderna skulle ha röstat nej på grund av något mera allmänt politiskt missnöje. Resultaten i de franska och nederländska folkomröstningarna var otvetydiga. Folken i dessa två grundarstater sade klart nej till förslaget att omvandla EU till en federal stat.

Till yttermera visso hade dessutom Storbritanniens premiärminister Tony Blair i valkampanjen inför det brittiska parlamentsvalet försommaren 2005 lovat att även det brittiska folket skulle få folkomrösta om förslaget och ett nej kunde förutses både där och i väntande folkomröstningar i Danmark och Irland. Det politiska etablissemanget hade misslyckats med detta öppet presenterade försök att vinna folkligt stöd för ett förslag att omvandla EU till en federal stat.

Konstitution för Europa fick läggas på hyllan, men bara tillfälligt skulle det visa sig. En ”period av eftertanke” utlystes. När sedan Tyskland hade ordförandeskapet i Europeiska rådet första halvåret 2007, beslöts att den föreslagna konstitutionens federala terminologi och symboler som flagga och hymn skulle tas bort. Det nya fördraget skulle dessutom inte längre heta ”Konstitution för Europa” utan ”Reformfördraget”. En regeringskonferens bestående av politiska representanter för medlemsländerna, jurister och ämbetsmän fick i uppgift att skriva om fördraget i enlighet med dessa instruktioner. (Vi EU-kritiker i EU-parlamentet kallade dem helt vanvördigt ”sherpas”.) Syftet var att bevara det juridiska och statsrättsliga innehållet från det förkastade fördraget, men ifört en ny språkdräkt.

Det nygamla fördragets grundstruktur stod klar till toppmötet i slutet av juni 2007. Angela Merkel fastslog då belåtet att ”substansen i EU-konstitutionen är bevarad. Det är ett faktum” och Margot Wallström, då EU-kommissionär, konstaterade att ”det är väsentligen samma förslag som den gamla EU-konstitutionen”. Syftet med utformningen av ”Reformfördraget” var att dölja dess karaktär av en konstitution för en framväxande federal stat och säkerställa att inga medlemsländer utom Irland skulle tvingas folkomrösta om förslaget.[2]

I oktober 2007 antogs slutligen det nya fördraget av det av Europeiska rådet vid ett möte i Lissabon och den 13 december samma år undertecknades fördraget av stats- och regeringscheferna.

Därmed hade den europeiska makteliten antagit ett fördrag som öppnade vägen mot ett Europas förenta stater och som saknade konstitutionella spärrar mot fortsatt maktkoncentration. Detta skedde trots att fördraget alltså i praktiken hade förkastats i folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna och skulle ha kommit att förkastas i Storbritannien, Danmark och Irland.

Enligt min mening står det en doft av statskupp kring det europeiska projektet sedan luciadagen 2007.

[1] Vi minns säkert alla vänsterpartisten Kenneth Kvist, leninist i ungdomen, partisekreterare som under 80-talet månade om nära kontakter med kommunistpartierna i Östeuropa och häftig motståndare till svenskt EU-medlemskap 1994. Han blev en av de svenska representanterna i Europeiska konventet och blev helt EU-frälst efter att ha fått frottera sig i sådana kretsar.

[2] Irlands författning krävde folkomröstning i frågan. Det blev nej i den första och irländarna fick anordna en ny som gav ett ja.

Grekland bör lämna eurosystemet!

Nils Lundgren

Nils Lundgren

DN:s huvudledare häromdagen (24/3) handlade om de hårda motsättningarna mellan Grekland och Tyskland om vad det förstnämnda landet måste göra för att det sistnämnda skall gå med på att (tillsammans med andra euroländer) ge ännu mera stödpengar. Ledarskribenten går igenom argumenten för olika alternativ och väger för och emot, men undviker det som är kärnan i denna konflikt.

Kärnan är att denna nyvalda grekiska regering har gått till val på löftet att inte genomföra den kraftfulla åtstramning som den s k trojkan, ECB, IMF och EU, kräver för att ställa upp med mera pengar. Premiärminister Tsipras står därför nu med det demokratiska mandatet att vägra ställa upp på fortsatt åtstramningspolitik, medan förbundskansler Merkels uppgift är att försöka tvinga honom att svika den grekiska folkviljan.

Så blir det då och då. Politiker går till val på program som är ogenomförbara. Det leder ibland till kriser som medför en politisk tillnyktring. Så skedde i Sverige efter vår finanskris i början av 90-talet. Före den hade de ledande partierna lovat fast växelkurs utan nya devalveringar, full sysselsättning, fria kapitalrörelser och ett nytt skattesystem. Den kombinationen var omöjlig. Det gick åt fanders. Konkurrenskraften förstördes, arbetslösheten exploderade och statens budgetunderskott nådde grekiska proportioner på över 10 procent av BNP.

Den svenska tillnyktringen innebar att kronan fick släppas att flyta,att penningpolitiken överläts till en självständig riksbank att föras med ett inflationsmål, att budgetpolitiken underkastades stränga formella regler och att arbetsmarknadens parter själva fick ansvaret för sysselsättningen genom kravet att lönebildningen måste vara förenlig med full sysselsättning. Systemet kom att accepteras brett och gjorde Sverige till ett stabiliseringspolitiskt föredöme i Europa och faktiskt också i andra delar av världen.

Hur det går i fortsättningen med en regering där socialdemokraterna är beroende av miljöpartiet och vänsterpartiet blir mycket spännande att se. Men Greklands situation idag är ännu mer spännande. Och tragisk! Det grekiska problemet är att landet måste förbättra sin internationella konkurrenskraft för att få upp sysselsättningen och skatteunderlaget, men inte kan göra som Sverige och släppa sin valuta fri att falla mot andra valutor. Eftersom Grekland inte har någon egen valuta, kan det inte genomföra en sådan externdevalvering . Om landet skall vara kvar i eurozonen, måste konkurrenskraften förstärkas genom det som kallas interndevalvering.

En interndevalvering innebär att man stramar åt inhemsk efterfrågan genom höjda skatter och sänkta offentliga utgifter, så att arbetslösheten stiger. Därmed bromsar lönestegringstakten upp liksom prisökningarna på inhemskt producerade varor och tjänster. Priserna på importerade varor och tjänster påverkas dock inte av att lilla Grekland efterfrågar mindre av dem. Därmed faller hushållens köpkraft och levnadsstandard även för dem som fortfarande har jobb. Detta ökar arbetslösheten och sänker lönestegringstakten ytterligare. Resultatet blir att de offentliga utgifterna för arbetslöshet och sociala åtgärder ökar, samtidigt som skatteintäkterna faller. Statsbudgeten försämras och eftersom trojkan kräver att statsfinanserna skall förstärkas, för att Grekland skall få fortsatt stöd medan konkurrenskraftsförstärkningen pågår, råder konflikt i denna fråga.

Tanken är emellertid att, allt eftersom åren går, stiger lönerna något snabbare både i eurozonens övriga länder och i omvärlden än i Grekland tack vare landets massarbetslöshet. Därmed stärks Greklands internationella konkurrenskraft, exporten stiger och import ersätts med inhemsk produktion. Arbetslösa får arbete, ökar sin konsumtion och betalar in mera i skatt, samtidigt som de offentliga utgifterna för arbetslösheten sjunker. Till slut nås en jämvikt med full sysselsättning och statsfinansiell balans. Men tål samhället den påfrestningen?

Interndevalvering är en process som tar tid, så kostnaderna i form av förlorad produktion, nöd och sociala tragedier är enorma jämfört med en externdevalvering som den svenska för 23 år sedan. Och i det historiska läge vi nu befinner oss i, blir det ännu värre. Greklands handelspartner i Europa ligger farligt nära deflation. Priser och löner stiger långsamt eller inte alls i konkurrentländerna och därmed tar det mycket längre tid för Grekland att förbättra sin konkurrenskraft mot dem. Då blir kostnaderna och lidandet ännu högre. I Tyskland valde kansler Heinrich Brûning samma väg 1930 i ett liknande ekonomiskt läge. Det visade sig att det tyska samhället inte tålde den påfrestningen.

Grekiska folket meddelade emellertid i parlamentsvalet den 25 januari att de inte accepterar en sådan interndevalvering och har därmed nu en regering vald för att säga nej till åtstramningspolitiken och därmed till interndevalvering.

DN påpekar, som alla andra svenska tidningar med triumf, att opinionsmätningarna visar att grekiska folket minsann vill ha kvar euron. DN låtsas att detta är uttryck för ett politiskt stöd för valutaunionen. Men sanningen är att folket inser att om de lämnar denna och inför en egen valuta igen, en ny drachma, så kommer denna att falla kraftigt mot euron och göra importerade varor och tjänster mycket dyrare. Då sjunker grekernas levnadsstandard dramatiskt och det säger de nej till. Men då säger de ju nej till externdevalvering också. Då säger de att de inte vill förbättra konkurrenskraften genom att anpassa sina reallöner till sin produktivitet genom vare sig intern eller extern devalvering utan vill leva på en högre levnadsstandard finansierad av andra länders skattebetalare. Det kommer inte att gå.

Så vad är då den bästa vägen? Svaret är uppenbart. Grekland bör lämna eurosystemet och införa en egen valuta. Bättre ett års finansiellt kaos och sedan en sund ekonomisk utveckling där landets medborgare kan hitta jobb i det egna landet och själva betala för sin privata och offentliga konsumtion. Risken för en dominoeffekt på andra krisländer i eurozonen är måttlig och skulle det gå likadant i Spanien är det inte någon katastrof.

Om eurozonen skulle krympa mer än så eller rentav få läggas ner, vore det inte heller någon katastrof för Europas framtid, även om det skulle bli finansiellt kaotiskt under ett par år. Den totala samhällsekonomiska vinsten av en europeisk valutaunion är enligt forskningen obetydlig, kanske i storleksordningen en halv procent av BNP. Men det vore naturligtvis ett katastrofalt politiskt bakslag för den europeiska maktelitens planer på ett Europas förenta stater, en europeisk supermakt, som kan delta i maktkampen med USA, Ryssland, Kina och Indien med egen valuta och egen krigsmakt.

Det är nog där skon klämmer.

Nationer, finns det sådana?

Nils Lundgren

Nils Lundgren 

Ordet nation används på helt motsägelsefulla sätt i västerländsk debatt. Alla vet att det finns två, diametralt motsatta, förhållningssätt till begreppet nation. Och inget konstigt med det. Vi behöver inte vara eniga. Men får verkligen samma person, parti eller organisation växla mellan förhållningssätten som det passar för att vinna debattpoänger?

Vilka är förhållningssätten? Ja, det ena utvecklades mest avancerat i Herders och Fichtes idealistiska filosofi under romantiken. Där är nationen fundamental och består av inte bara nu levande nationsmedlemmar utan även av alla deras förfäder och deras framtida ättlingar. Nationer är där djupt rotade kulturella och språkliga folkgemenskaper som funnits i sekler eller årtusenden.

Det andra förhållningssättet är att se nationen som ett sentida påhitt i huvudsak skapat under 1800-talets lopp. Det folk uppfattar som sin nations historia är mytbildningar utan djupare historiska rötter. Det finns inte någon nation på riktigt som medborgarna är skyldiga att visa solidaritet med och i värsta fall vara beredda att dö för. Där är nationen falsk och farlig genom att den leder till internationella konflikter, krig och intolerans.

Olika politiska roller

Politiskt har nationen fyllt olika roller. För den konservativa makteliten i de habsburgska, ryska och osmanska imperierna var nationen ett hot under 1700- och 1800-talet, medan liberalismen framför allt under 1800-talet ställde upp för nationstanken. Liberaler menade att folkstyre förutsatte att det fanns folk som uppfattade sig som nationer. J S Mill framhåller nationalstaten som den nödvändiga grunden för demokratin: ”Fria institutioner äro nästan omöjliga i ett land sammansatt av olika nationaliteter – hos folk där det ej finnes något band av sympati, i synnerhet om detta folk läser och talar olika tungomål. Där kan en (enad) folkopinion, så nödvändig för en representativ styrelses verksamhet, ej uppkomma.”[1]

I vår tid ses nationen som ett föraktligt och irrationellt nonsens av både vänsterintellektuella och liberaler. Dessutom vill den europeiska makteliten bli av med nationen, eftersom den står i vägen för den europeiska superstatens utveckling. Redan här inställer sig dock motsägelserna. Denna europeiska maktelit anser nämligen samtidigt att dess projekt kräver en nationell identitet på EU-nivå. Och det som förenar EU-länderna till en nation enligt denna falang är de europeiska värdena. Och till dessa räknas naturligtvis då inte slaveriet, inkvisitionen, feodalismen, nazismen, fascismen, kommunismen eller kvinnoförtrycket utan upplysningstidens idéer om mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och demokrati. Här pågår alltså entusiastisk mytbildning för att skapa en europeisk identitet, men ”när far super är det rätt”. Svenska folkpartister har inga problem med att se den egna nationen som löjeväckande mytbildning och samtidigt tala om Europa och europeiska värden med darr på rösten.

På samma sätt klarar vänsterintellektuella ledigt att kombinera sitt förakt för västvärldens nationer med en stark känsla för ”den nationella frigörelsen” i de forna kolonialimperierna. Kuba, Vietnam, Laos, Kambodja osv. är enlig denna falang nationer med ett lysande förflutet, nationer med odisputabel identitet genom århundraden. Jan Myrdal har skrivit vackert om dessa nationer liksom naturligtvis om Kina. Uttrycket ”den nationella frigörelsen” återkommer i ett stort antal tal som Olof Palme höll under 1960-talets avkolonialisering.

Både liberaler och vänsterintelektuella uttrycker också stark indignation över de gränser som kolonialmakterna drog med linjal i sina imperier, därför att de skär hänsynslöst genom olika folk, som därmed har kommit att splittras på olika politiska enheter. Här ses dessa folk självklart som nationer, som borde ha visats hänsyn av kolonialisterna.

Nationen som idé kritiseras också för att den skulle vara ett sent påfund från mitten av 1800-talet och inte alls någon urgammal hävdvunnen företeelse. Denna synpunkt återkommer ständigt. Men demokrati och kvinnans jämställdhet är ju ännu färskare. Frankrikes kvinnor fick allmän och lika rösträtt först 1944 och demokratin har med några få undantag införts under 1900-talet. Ingen menar väl att detta gör demokrati och jämställdhet till något efemärt? Och är vi beredda att uppskatta institutioner som kan visas ha uråldriga rötter? Naturligtvis inte! Slaveri, klanvälde och kvinnoförtryck har uråldriga rötter, men ingen har kommit på idén att använda detta som argument för sådana samhällsformer.

Den historiska erfarenheten

Beträffande nationen som något mer än en efemär samhällsinstitution skapad genom mytbildning under 1800-talet brukade den framlidne skriftställaren Knut Carlqvist säga:

”Unioner och imperier kommer och går, nationer består”. En omodern tanke. De som deltar i debatten om nationens väsen och framtid ser i allmänhet nationen och nationalstaten som en institution dömd att i globaliseringens tidevarv förlora i konkurrensen med större politiska enheter.

Den historiska erfarenheten är dock en annan. Polens tre delningar 1772, 1793 och 1795 ledde till att landet försvann som självständig nation. Landet styckades av imperierna Tsarryssland, Habsburgska väldet och Preussen. Polen är dock tillbaka som nationalstat, medan de imperier som då delade på rovet är borta. Det osmanska väldet som såg ut att erövra hela Europa under 1600-talet är också borta. Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Belgien och Portugal förlorade sina enorma kolonialvälden årtiondena efter andra världskriget. Dessa ersattes av en stor mängd nationalstater. Sovjetunionens fall 1991 ledde till en upplösning av denna gigantiska mångnationella enhet och en ny stor mängd nationalstater såg dagens ljus. ”Förra århundradets största geopolitiska katastrof” kallade Putin denna förändring som är tidstypisk, ty som sagt: Unioner och imperier kommer och går, nationer består.

Det pågår alltså tvärtom en till synes oblidkelig utveckling mot allt mindre, självständiga politiska enheter i vår värld. Antalet medlemsstater i FN är nu uppe i 193 och FN betyder faktiskt Förenta nationerna. Trots detta är det alltså en allmän föreställning att globaliseringen leder till en värld där bara mycket stora multinationella enheter klarar sig framgångsrikt. Historiskt motsägs detta åtminstone tills vidare av forskningen.

Motsägelsefylld syn

Det finns fler motsägelser i synen på nationerna. Dagens europeiska nationer hålls ansvariga för gärningar begångna för hundratals år sedan. Då är plötsligt nationen tillbaka med uråldriga rötter i Herders och Fichtes anda. Dagens regeringschefer ber om ursäkt för kolonialistiska övergrepp och svenska intellektuella skriver med välbehag att ”vi svenskar” minsann också medverkade i slavhandeln. Dagens vänsterintellektuella tycks inte se något problem med sin motsägelsefyllda syn på nationsbegreppet.

Vi anses också böra visa vördnad för länder som Egypten, Kina och Grekland och inse vår egen obetydlighet. Vi bodde i grottor, när egyptierna byggde pyramider, kineserna hyllade Konfucius och atenarna debatterade på agora och såg Sofokles dramer. Men dessa länder är ju kulturellt och ekonomiskt efterblivna idag. Egypten är en nedgången militärdiktatur där folket röstade på Muslimska brödraskapet när de fick chansen att rösta fritt. Kina är en fattig och genomkorrupt diktatur oändligt långt från Konfucius och grekiska folket väljer som synes inte längre ledare som Solon och Perikles och skriver inte storslagen litteratur som Oidipus. Pyramiderna, Kinesiska muren och Akropolis finns att titta på, men dagens egyptier och greker kan ju inte yvas över detta. Om vi inte anser att nationer är djupt rotade folkgemenskaper som funnits i sekler eller årtusenden förstås.

Hur skall vi ha det?

[1] Mill, John Stuart, Om det representativa styrelsesättet, Norrköping: Föreningens boktryckeri, 1862 (med smärre förändringar gjorda av Kjell Goldmann)