Utvecklingen runtom i Västvärlden är oroande. Det ser sannerligen inte ut som om Francis Fukuyamas slutsats efter Berlinmurens fall, Sovjetunionens sammanbrott och det kalla krigets slut stämmer. Den politiska och ekonomiska liberalismen hade vunnit sin slutseger och vi stod inför historiens slut, hävdade han redan sommaren 1989 i en artikel i The National Interest och sedan i sin berömda bok The End of History and the Last Man, som kom ut 1992.
Man kan hävda att Fukuyama gick tillbaka till den historiesyn som dominerade kring förra sekelskiftet i den anglosaxiska världen. Sedan Napoleonkrigen hade världen gått framåt mot frihet, välstånd och folkstyre och historien uppfattades som linjär. Uttrycket ”historiens slut” har använts även om den grundsyn som spred sig då. För var dag blev världen en dag bättre.
Det visade sig dock med besked att historien inte var slut den gången. Första världskriget, trettiotalsdepressionen, andra världskriget, atombomben, kommunistväldet och kalla kriget följde. Och redan första världskriget räckte för att få en annan historiesyn att bryta fram. Omkring 1920 kom Oswald Spengler ut med sitt verk Västerlandets undergång (Der Untergang des Abendlandes). En av grundtankarna var att världshistorien som sådan saknar riktning och därför inte kan ses som en utveckling från lägre kulturformer till högre. Det kan gå mycket illa i en kultur, där det tidigare har gått mycket bra.