Vattenfall och det tyska brunkolet igen

Nils Lundgren

Nils Lundgren

Sveriges radio toppade ju morgonnyheterna i tisdags med uppgiften att det statsägda norska energibolaget Statoil har beslutat att köpa upp en stor del av den svenska vindkraften och lägga ner den. Det angivna huvudsyftet var att främja en prisstabilisering på den nordiska elmarknaden, men företaget hävdade också att det var angeläget att skydda det vackra svenska landskapet mot förfulande vindsnurror.

Nyheten väckte naturligtvis en storm av indignation i Sverige. Många svenskar vill bygga ut vindkraften ytterligare och dessutom framstod det som fullständigt groteskt att Sveriges energipolitik skulle styras av den norska staten på detta sätt. Vice statsminister Åsa Romson gick i ett skarpt uttalande …

Nej, nej, jag skämtar naturligtvis. Sanningen är ju att det var det statsägda svenska energibolaget Vattenfall som gick ut och meddelade att det nu skulle sälja alla sina brunkolstillgångar i Tyskland. Men regeringspartiet MP:s vallöfte är att Vattenfall skall behålla sina brunkolstillgångar och kraftverk och låta dem ligga i träda. Syftet med den politiken är att den svenska regeringen därmed kan hindra elproduktion med brunkol i Tyskland. Den tyska energipolitiken skall till dels styras av Sverige. Olé! Så Åsa Romson går ut med uttalanden i motsatt riktning och andra svenska miljöpartister tycks inte se något problem med detta. Ändamålet helgar medlen. Och Vänsterpartiet går ut kraftigt på samma linje.

Jag bloggade om denna fråga när den var aktuell i mitten av juni, därför att miljöpartiets kongressmajoritet fastslog att Vattenfall inte fick sälja sina brunkolstillgångar, trots att detta var regeringens och därmed MP:s linje. Låt oss ta ännu en titt på frågan.

Öppnar sig här fantastiska möjligheter? Skulle kanske Saudiarabien, emiraten och Putin kunna köpa upp diverse vatten- och vindkraftverk i Västeuropa och lägga ner dem för att stärka avsättningen av fossila bränslen? Nja, det skulle nog inte fungera under kapitalistiska villkor. Priserna för sådana vatten- och vindkraftanläggningar skulle återspegla nettoavkastningen av all deras framtida elproduktion diskonterad till nutid och då är det osannolikt att det skulle kunna bli en lönsam affär.

Men om utländska makthavare är beredda att betala för att driva fram en annan energipolitik i något främmande land blir det annorlunda. Det svenska miljöpartiet är tydligen berett att låta svenska skattebetalare finansiera en ändring av tysk energipolitik. Kostnaden är de försäljningsintäkter som Vattenfall skulle få om de säljer sina brunkolstillgångar i Tyskland. Om de får sådana försäljningsintäkter, så återspeglar detta förväntningar om att dessa brunkolstillgångar kommer att kunna användas i framtiden. Om Vattenfall avstår från dessa försäljningstäkter (15 miljarder kr har nämnts) och låter brunkolstillgångarna ligga i träda, så nås MP:s och Vänsterpartiets mål att minska brunkolsbaserad elproduktion i Tyskland.

Frågan är om de pengarna då används på bästa sätt. MP skulle kanske begrunda alternativet att använda 15 miljarder kr till utbyggnad av vind- eller solkraft i Sverige i stället. Och S och allianspartierna kanske vill sätta in pengarna på utbyggnad av försvaret. Pengarna kan användas på många sätt och alternativen bör ställas mot varandra och avgöras i Sveriges riksdag.

MP kan naturligtvis hävda att Vattenfall inte kommer att få några pengar alls för sina brunkolstillgångar. Men då är ju problemet borta för MP. Priset noll återspeglar ju att det inte kommer att gå att få lönsamhet i fortsatt brunkolsbrytning och då blir det ingen. Å andra sidan kan energipriserna stiga och tyska staten bestämma sig för att expropriera den egendom Vattenfall har lagt i träda i Tyskland. Då blir det brunkolsproduktion i alla fall. Kanske bättre att försöka få ut svenska folkets tillgångar i tysk brunkolsproduktion nu och använda dem i enlighet med vad Sveriges riksdag finner bäst?

Jag avslutade mitt blogginlägg i juni med ord som jag nu vill repetera: ”Känns konstigt att behöva påminna Vänsterpartiet och Miljöpartiet om att politik skall skötas av politiker, inte av näringslivet.