INTERVJU Richard Sörman samtalar med Michael Riise som skrivit och regisserat dramakomedin ”Prästens sensuella bikt” som nu spelas på ”alias Teatern” i Stockholm. Tre personer interagerar i en rad korta scener där de alla verkar famla efter något eller någon att vara. Vad händer med våra identite-ter när vi förlorar vår kultur? Vad händer med en kulturbärare som svenska kyrkan när den gör sig av med sin historia? Och vad händer med prästen som måste censurera sin mänsklighet för att passa in i det nya evangeliet om det rätta och det korrekta?

Vem ser vårt existentiella lidande? Vem intresserar sig för vad som händer i Sverige med människor som ser sitt land förändras till oigenkännlighet? Vem försöker förstå hur det är att inte länge känna sig hemma i sitt eget land? Hur det är att få höra att ens identitet tillhör alla som kommer hit? Hur det är att förväntas acceptera att den värld vi föddes i och som vi trodde vi skulle få leva i inte längre ska få finnas? (Får vi finnas? Får vi ha ett eget hem?) Det existentiella lidandet är ett reellt lidande. Och det handlar inte om ”hat” eller ”rädsla”. Det handlar om sorg och förtvivlan.

Sträck på dig, svensk! Och speciellt du svenske man som förväntas vilja försvara ditt land, din kultur, dina kvinnor och dina barn: Sträck på dig!

Ställ dig upp och sträck ut armarna åt sidorna. Se till att stå bredbent. Håll ryggen rak. Ut med bröstet. Lyft på huvudet. Rak i nacken! Se dig omkring med bestämd blick.

Människor älskar att planera. Planeringar skapar tydlighet och frigör energi. Man vet vad man ska göra. Alla vet vad de ska göra. Håll er till planen så slipper vi diskussioner! Men är det alltid så bra att styra en verksamhet med hjälp av en planering? Ingår det inte i mer komplexa projekt att man inte kan förutse exakt vad som kan hända? Ingår det inte också att oanade möjligheter ofta dyker upp under resans gång? Ibland är det kanske bättre att lära sig att hantera oordning än att till varje pris försöka skapa ordning.

Ska vi läsa Stagnelius eller Tegnér? (För poesi ska vi naturligtvis läsa i sommar.) Ska vi läsa dikter om vårt trasiga själsliv, om vår personliga längtan och trängtan? Eller ska vi inspireras av litteratur som lyfter blicken från det privata och ser till vårt gemensamma bästa? I Stagnelius anda fokuserar vårt samtida svenska kulturliv på våra intima livsproblem: vi har ångest över vår personliga otillräcklighet. Nu behövs en kvalitativ litteratur som höjer blicken från det privata och manar vårt samhälle till skärpning. Tegnérs “Svea” visar vägen.

Den politiska vänstern har länge velat framställa den nya nationalistiska högern som moraliskt underlägsen. Grundtanken är att nationalister bara tänker på sig själva, på de egna, på den egna gruppen, medan moraliska människor också tänker på andra.

Jag har ett meddelande till alla svenska kulturarbetare: Ni behövs! Ni behövs mer än någonsin. Ni behöver visa vägen mot frihet och oberoende. Ni behöver visa människor i Sverige hur man agerar självständigt gentemot den politiska makten. När svensk kultur stelnar i grupptänkande och konformism är det dags för svenska kulturarbetare att ta sin konstnärliga frihet på allvar. Det handlar om er frihet.

Vilhelm Mobergs sista roman, “Din stund på jorden”, handlar om livets ändlighet, om tiden, om den oundvikliga döden. Bokens huvudperson anar att slutet är nära. Nu grämer han sig över att ha kompromissat med sina drömmar. Han fick sin stund på jorden. Vad gjorde han med den?

Jag var ute och övningskörde häromkvällen med ung person som jag känner väl. Vi bor i Uppsala och åkte i väg någon mil utanför stan. Eftersom vi hade vår hund med oss bestämde vi oss för att stanna några minuter vid en sjö som ligger i närheten av den lilla orten Björklinge. Solen hade kommit tillbaka efter några dagars regnande. Luften var frisk. Naturen stod grön. Det var en afton i slutet av maj.

Stödföreningen för Svenska Kulturstiftelsen kommer 6 juni att dela ut ett första Nationaldagspris. Det går till en svensk kulturarbetare som i sin verksamhet bidrar till att stärka den svenska kulturens ställning i det svenska samhället. Vår svenska nationaldag bör i första hand ägnas åt att fira vår svenska kultur och identitet. Pristagarens namn avslöjas på nationaldagen då Riks sänder ett program med prisceremoni och intervjuer. Var med och bidra till priset! Var med och stöd arbetet för att skapa en Sverigepositiv kulturstiftelse!

När blir ett manssamhälle ett kvinnosamhälle? Är det när flickor lyckas bättre än pojkar i skolan? När kvinnor dominerar bland jurister och läkare? Eller är det när traditionellt manliga perspektiv på tillvaron reflexmässigt avfärdas som otidsenliga och omoraliska?

Jordan B. Petersons nya bok ”Bortom ordning: 12 nya livsregler” utmanar ett konsekvent konservativt tänkande. Visst behöver vi ordning i våra liv. Visst behöver vi mer av ordning i vårt samtida västerland. Men vi kan inte stelna i en blind kärlek till det vi fått av historien. Om ingen någonsin gjort uppror hade vi inte haft vare sig kristendom, protestantism eller parlamentarisk demokrati. Vi ska vara tacksamma för våra institutioner, men vi ska också vara tacksamma för de nytänkande människor som en gång har skapat dem.

Hur har vi det med vår kristna tro i Sverige 2021? Tror vi på jungfrufödseln, på Jesu underverk och på uppståndelsen från de döda? Hjälper det att vi numera får läsa Bibelns berättelser som symboler? Knappast. Vetenskapens framsteg har gått hårt åt den kristna tron. Men kristendomen har förnyat sig förr. Kanske kan Jesus bli mer av en förebild än en gudomlighet vi ska tillbedja. För har vi egentligen förstått vad som hände för snart 2000 år sedan då en enkel snickarson fick människor att tro att han var Guds son?

Man hör dem hela tiden i politiken: De goda principerna eller de goda föresatserna. Det kan handla om att alla ska vara lika, att alla ska integreras, att alla som sköter sig ska få stanna. Eller det kan handla om att alla får vara olika, att vi ska ha mångfald, att ursprung inte spelar någon roll. Och principerna fortsätter att upprepas. Om och om igen. Trots att de ställer till så mycket besvär. Och varför gör de det? För att goda principer vanligtvis behöver preciseras med de mängder som gör dem funktionella.

“Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde”. Så står det i vår svenska grundlag. Men vad betyder egentligen det här med alla människors lika värde? Många har kritiserat begreppet och vissa tycker att det inte betyder någonting. Men kanske ska det bara förstås som att vi genom vår mänsklighet är värda att stå lika inför lagen. Problemet är snarare att begreppet kan tolkas som att likheten också gäller vad vi gör med vår likvärdiga mänsklighet:

– Vad är svensk kultur?

– Det är all kultur som är svensk! Och vet du inte vad kultur är kan du titta i närmsta ordbok!

Vår viktigaste grundlag, Regeringsformen, innehåller storslagna formuleringar om alla människors lika värde. Tyvärr kompletteras inte dessa universalistiska ordalydelser med de begränsningar i ambitionsnivån som rimligtvis borde gälla för en enskild nation. Inkonsekvensen i vår grundlag speglar den inkonsekvens som finns överlag i de nationella politiska rörelser som egentligen inte tror på nationen. På sikt behöver grundlagen revideras.

“What the f*** are you doing?” Tänk om Gordon Ramsay från TV-serien Kitchen Nigthmares fick i uppdrag att åka världen runt och styra upp misslyckade stater. Och tänk om han kom till Sverige och fick se hur våra svenska politiker kokar ihop den soppa vi nu alla tvingas simma i.

“Kitchen Nightmares” (eller “Elake kocken” på svenska) producerades mellan 2004 och 2014. Den koleriske stjärnkocken Gordon Ramsay åkte runt i Storbritannien och USA och skällde ut misslyckade restaurangägare. Bortom alla tillmälen och svordomar återkom ofta ett kärnfullt råd som många borde ta till sig: “Keep it simple!” Gör det enkelt! För gör man det enkelt blir det nämligen lättare att göra det bra: Se till att ansvarsfördelning, matlagning och service fungerar. Det enkla räcker långt.

Den märkliga syn som många svenskar har på invandrare när det gäller förväntningar, krav och tillhörighet har intressanta likheter med den syn vi vanligtvis har på våra egna barn. Våra barn har samma mänskliga värde som vi vuxna, men de är ändå inte riktigt fullvärdiga människor. Barn har rättigheter, men de har inga skyldigheter. Som förälder förväntas man ta ansvar för barnens handlingar. Man förväntas också ge dem de förutsättningar som krävs för att de en dag ska kunna stå på egna ben. Och man sviker inte sina egna barn. Aldrig!

Tänk om Matteus, Lukas och Paulus och grabbarna hade levt idag. Hur skulle våra kulturjournalister ha recenserat deras samlade verk ”Nya Testamentet”? Låt oss tänka att Paulus och hans kompisar hade ägnat fem år på YouTube åt att förklara att tron på Jesus från Nasaret är den enda vägen till frälsning. Nu hade de tagit sina bästa videos och satt ihop dem till en skriven text. Hur hade våra kulturjournalister tagit emot ett så våghalsigt budskap? Svaret antyds kanske i de nedlåtande recensioner som nu publiceras av Jordans Petersons nya bok.

Många väntar på att opinionen ska vända. Snart vänder det! Det måste det göra! Men om opinionen aldrig vänder då? Ska vi bara ge upp då? Ja det kanske vi ska göra. Det kan nämligen vara befriande att ge upp. Det kan vara befriande att gilla läget och börja om från det. Det kanske rent av är nyttigt för oss svenskar att inte förvänta oss något mer av staten och det gemensamma. Det kanske är det bästa vi kan göra på sikt.

Väntar du på att opinionen ska vända? Då kanske du väntar förgäves.

Jag ser det framför mig. Jag ser hur en välmående svensk barnfamilj åker till Polen, Ungern, Tjeckien eller kanske till Finland eller Norge och till sin förvåning märker att allt känns så tryggt och ombonat. Det kan vara 2021, men det kan också vara 2025, eller 2030.

Visst har familjen hamnat på en turistort eller i de historiska kvarteren i någon storstad. Men ändå: De ser inga tiggare på gatorna. Husen ser ut sådär som hus såg ut förr i tiden. Människor verkar glada och bekymmerslösa. Det är som att de inte skäms över att vara sig själva. Man åker till Polen eller till Norge och det känns som att man är i Polen eller i Norge.

Snart ska det bli förbjudet i Sverige att delta i rasistiska organisationer. Men blir inte detta ett problem när vi inte är överens om vad som är rasism? Många verkar tycka att alla former av generaliseringar när det gäller människor är “rasistiska”. Det är rent vansinne. Vi måste klara av att göra skillnad mellan hur vi bemöter individer och hur vi ser på grupper av individer som bortom alla individuella variationer faktiskt tenderar att uppvisa vissa handlingsmönster.

Vi människor har alltid behövt hantera vår vetskap om vår framtida död. I det korta perspektivet undviker vi den så gott det går. I längden finns dock inget att göra. Kanske har vi alltid lyckats lindra vår existentiella smärta något genom att uppgå i sammanhang som är större än oss själva. Om vi identifierar oss med ett kollektiv (familjen, yrkeskåren, nationen) som äger en beständighet bortom vår egen livshorisont kommer nämligen något av det vi är att finnas kvar även efter att vi själva är borta.

Undertecknad är med och startar upp en svensk kulturstiftelse som ska stödja svenska kulturarbetare vars verksamhet bidrar till att stärka den svenska kulturens och det svenska språkets ställning i Sverige. Om du inte känner till oss, kära läsare, kan du gå in på vår hemsida, vår Facebooksida eller på vår YouTube-kanal och se vilka vi är.

Som jag har skrivit om tidigare här på Det Goda Samhället har vi en kampanj på Svenska kulturstiftelsen som vi kallar ”Vår svenska kultur”. Vi uppmanar vanliga svenskar att skriva in till oss och berätta vad svensk kultur är för dem. För vi har ju tyvärr fått höra alldeles för många gånger att svensk kultur inte finns eller att allt som är svenskt har kommit utifrån. Det har funnits en stark tendens i det politiska, akademiska och kulturella etablissemanget att tona ned betydelsen av vår egen svenska kultur.

Vi behöver nya forskningsinstitut i Sverige. Vi behöver kunskap och insikter. Vi behöver förstå hur vi kan hitta tillbaka till vår stolthet, frihet och självständighet. Det finns akademiker som gör karriär på att lära oss att hantera vår förnedring: Mångfald och kulturmöten ska göras om till ”möjligheter” (för vem?). Men låt dem gärna hållas. Vi andra väljer att vända blicken uppåt: Uppåt mot stoltheten, mot friheten, mot självständigheten.

Om ett år är det dags för nästa franska presidentval. Valet kommer antagligen stå mellan en kandidat för det vänsterliberala systemet och en nationalistisk och nykonservativ utmanare. 67 procent av fransmännen säger att de tror att det återigen blir Emmanuel Macron och Marine Le Pen som gör upp om makten. Men – och det är intressant – 70 procent av samma fransmän säger också att de hellre hade sett några andra kandidater. Fältet verkar med andra ord öppet för spännande outsiders. En första kanske är på väg att träda fram: Den nationalistiske och konservative journalisten Eric Zemmour.

Människor är trötta på reklam. Vi översköljs med så mycket reklam att den nästan inte betyder något längre. Säger det något om vår framtid att vår nya fria media inte säljer sig med hjälp av reklam? DN, SvD och public service talar gärna om att de finns och låter oss dessutom veta hur bra de är. Fri media verkar satsa mer på att leverera än på att skryta. Är det i huvudsak ett resultat av att algoritmerna på internet gjort reklamen överflödig? Eller handlar det också om en medveten eller omedveten insikt om att det alltmer är autenticitet och trovärdighet som gäller?

Mycket har sagts om Vilhelm Mobergs utvandrarserie. Bönderna från Ljuder i Småland utvandrar till Nordamerika för att söka materiellt välstånd och religiös frihet. Karl Oskar Nilsson är trött på fattigdom och Danjel Andreasson är trött på att inte själv få fira nattvard. Men det finns en självägande bonde till som ansluter till sällskapet. Och det ”roliga” är att han, Jonas Petter, inte flyr vare sig fattigdom eller statskyrklig dogmatism utan sin outhärdliga hustru. Det kan vara en bra påminnelse för alla de som nu förbehållslöst anammar ett konservativt tänkande: Vi kan inte leva utan sammanhang, men vi kan inte leva utan frihet heller.

Frågan om godhetens verkliga motiv diskuteras ofta här på Det Goda Samhället. Kan det vara så att människors engagemang för rättvisa och värdegrunder egentligen bottnar i en vilja att vinna egna fördelar? Vad som kanske inte har uppmärksammats är att problemet knyter an till en urgammal diskussion om egenkärlekens moraliska status. Från kyrkofadern Augustinus och ända fram till franskt 1600-tal och engelskt 1700-tal har människor försökt förstå i vilken mån våra drivkrafter alltid utgår från våra egna intressen.