En av de saker jag lärde mig under under mina 19 år som lärare och forskare vid svenska universitet var att den som har rätt inte alltid får rätt.

En person kan ha rätt i sak utan att andra förstår det. Personen kan ha rätt utan att andra ens är intresserade av att förstå det. Personen kan ha rätt ur ett visst perspektiv vars betydelse ingen annan accepterar. Vi kan alla ha rätt om något utan att för den skull äga den kommunikativa förmåga som krävs för att få andra – eller tillräckligt många andra – att förstå vad vi menar.

”Hatbrott” är ett samlingsnamn för de lagöverträdelser som beskrivs i lagen om hets mot folkgrupp och lagen om olaga diskriminering. Även andra brottsrubriceringar kan innehålla element som gör dem till ”hatbrott” förutsatt att motivet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan grupp av personer på grund av hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning och könsöverskridande identitet eller uttryck. (Puh!)

Har fler än Det Goda Samhällets läsare och skribenter fått upp ögonen för det offentliga överorganiserandets baksidor och förtäckta drivkrafter?

SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, publicerade i augusti förra året en rapport, författad av nationalekonomen Anders Kärnä, med titeln ”Allt fler högutbildade administratörer på universiteten – avlastning eller belastning”.

Är det bra att många svenskar nu tvingas inse att deras resurser inte är oändliga? Är det bra om den svenska medelklassen förstår att det finns risker med att leva på lånade pengar? Är det bra vi alla påminns om vikten av att hålla igen lite på givmildhet och slöseri?

Sverige är det enda land i EU där snus får tillverkas och säljas. Det är inte förbjudet att köpa eller att använda snus i de andra medlemsländerna, men försäljning får bara ske i Sverige. Tobaksindustrin ser stora möjligheter i en framtida uppluckring av förbudet, men än så länge verkar detta ligga långt fram i tiden.

Sverige är en nation som verkar vilja fungera som ett imperium. Våra universalistiska ambitioner är obegränsade. Vi ska leda den globala klimatomställningen. Vi ska vara en feministisk och humanitär stormakt. Alla nationer ska rymmas innanför våra gränser. Och alla dessa nationer ska få behålla sina kulturer så länge de respekterar den värdegrund som garanterar vår svenska pax romana. Det enda hotet mot imperiet är de svenska nationalister som vill att Sverige ska bli en nation för svenskar igen.

Sverige har minst sagt en ambivalent inställning till invandring. Å ena sidan ska vi ta emot människor med öppna armar: Alla är lika mycket värda och alla kan bli svenskar. Å andra sidan flyttar svenskar från de bostadsområden där invandrarna (i alla fall vissa invandrare) bor och tar sina barn från de skolor där majoriteten av barnen har invandrarbakgrund. I det praktiska livet vill svenskarna inte ha med invandringen att göra.

INTERVJU Richard Sörman samtalar med Michael Riise som skrivit och regisserat dramakomedin ”Prästens sensuella bikt” som nu spelas på ”alias Teatern” i Stockholm. Tre personer interagerar i en rad korta scener där de alla verkar famla efter något eller någon att vara. Vad händer med våra identite-ter när vi förlorar vår kultur? Vad händer med en kulturbärare som svenska kyrkan när den gör sig av med sin historia? Och vad händer med prästen som måste censurera sin mänsklighet för att passa in i det nya evangeliet om det rätta och det korrekta?

Vem ser vårt existentiella lidande? Vem intresserar sig för vad som händer i Sverige med människor som ser sitt land förändras till oigenkännlighet? Vem försöker förstå hur det är att inte länge känna sig hemma i sitt eget land? Hur det är att få höra att ens identitet tillhör alla som kommer hit? Hur det är att förväntas acceptera att den värld vi föddes i och som vi trodde vi skulle få leva i inte längre ska få finnas? (Får vi finnas? Får vi ha ett eget hem?) Det existentiella lidandet är ett reellt lidande. Och det handlar inte om ”hat” eller ”rädsla”. Det handlar om sorg och förtvivlan.

Sträck på dig, svensk! Och speciellt du svenske man som förväntas vilja försvara ditt land, din kultur, dina kvinnor och dina barn: Sträck på dig!

Ställ dig upp och sträck ut armarna åt sidorna. Se till att stå bredbent. Håll ryggen rak. Ut med bröstet. Lyft på huvudet. Rak i nacken! Se dig omkring med bestämd blick.

Människor älskar att planera. Planeringar skapar tydlighet och frigör energi. Man vet vad man ska göra. Alla vet vad de ska göra. Håll er till planen så slipper vi diskussioner! Men är det alltid så bra att styra en verksamhet med hjälp av en planering? Ingår det inte i mer komplexa projekt att man inte kan förutse exakt vad som kan hända? Ingår det inte också att oanade möjligheter ofta dyker upp under resans gång? Ibland är det kanske bättre att lära sig att hantera oordning än att till varje pris försöka skapa ordning.

Ska vi läsa Stagnelius eller Tegnér? (För poesi ska vi naturligtvis läsa i sommar.) Ska vi läsa dikter om vårt trasiga själsliv, om vår personliga längtan och trängtan? Eller ska vi inspireras av litteratur som lyfter blicken från det privata och ser till vårt gemensamma bästa? I Stagnelius anda fokuserar vårt samtida svenska kulturliv på våra intima livsproblem: vi har ångest över vår personliga otillräcklighet. Nu behövs en kvalitativ litteratur som höjer blicken från det privata och manar vårt samhälle till skärpning. Tegnérs “Svea” visar vägen.

Den politiska vänstern har länge velat framställa den nya nationalistiska högern som moraliskt underlägsen. Grundtanken är att nationalister bara tänker på sig själva, på de egna, på den egna gruppen, medan moraliska människor också tänker på andra.

Jag har ett meddelande till alla svenska kulturarbetare: Ni behövs! Ni behövs mer än någonsin. Ni behöver visa vägen mot frihet och oberoende. Ni behöver visa människor i Sverige hur man agerar självständigt gentemot den politiska makten. När svensk kultur stelnar i grupptänkande och konformism är det dags för svenska kulturarbetare att ta sin konstnärliga frihet på allvar. Det handlar om er frihet.

Vilhelm Mobergs sista roman, “Din stund på jorden”, handlar om livets ändlighet, om tiden, om den oundvikliga döden. Bokens huvudperson anar att slutet är nära. Nu grämer han sig över att ha kompromissat med sina drömmar. Han fick sin stund på jorden. Vad gjorde han med den?

Jag var ute och övningskörde häromkvällen med ung person som jag känner väl. Vi bor i Uppsala och åkte i väg någon mil utanför stan. Eftersom vi hade vår hund med oss bestämde vi oss för att stanna några minuter vid en sjö som ligger i närheten av den lilla orten Björklinge. Solen hade kommit tillbaka efter några dagars regnande. Luften var frisk. Naturen stod grön. Det var en afton i slutet av maj.

Stödföreningen för Svenska Kulturstiftelsen kommer 6 juni att dela ut ett första Nationaldagspris. Det går till en svensk kulturarbetare som i sin verksamhet bidrar till att stärka den svenska kulturens ställning i det svenska samhället. Vår svenska nationaldag bör i första hand ägnas åt att fira vår svenska kultur och identitet. Pristagarens namn avslöjas på nationaldagen då Riks sänder ett program med prisceremoni och intervjuer. Var med och bidra till priset! Var med och stöd arbetet för att skapa en Sverigepositiv kulturstiftelse!

När blir ett manssamhälle ett kvinnosamhälle? Är det när flickor lyckas bättre än pojkar i skolan? När kvinnor dominerar bland jurister och läkare? Eller är det när traditionellt manliga perspektiv på tillvaron reflexmässigt avfärdas som otidsenliga och omoraliska?

Jordan B. Petersons nya bok ”Bortom ordning: 12 nya livsregler” utmanar ett konsekvent konservativt tänkande. Visst behöver vi ordning i våra liv. Visst behöver vi mer av ordning i vårt samtida västerland. Men vi kan inte stelna i en blind kärlek till det vi fått av historien. Om ingen någonsin gjort uppror hade vi inte haft vare sig kristendom, protestantism eller parlamentarisk demokrati. Vi ska vara tacksamma för våra institutioner, men vi ska också vara tacksamma för de nytänkande människor som en gång har skapat dem.

Hur har vi det med vår kristna tro i Sverige 2021? Tror vi på jungfrufödseln, på Jesu underverk och på uppståndelsen från de döda? Hjälper det att vi numera får läsa Bibelns berättelser som symboler? Knappast. Vetenskapens framsteg har gått hårt åt den kristna tron. Men kristendomen har förnyat sig förr. Kanske kan Jesus bli mer av en förebild än en gudomlighet vi ska tillbedja. För har vi egentligen förstått vad som hände för snart 2000 år sedan då en enkel snickarson fick människor att tro att han var Guds son?

Man hör dem hela tiden i politiken: De goda principerna eller de goda föresatserna. Det kan handla om att alla ska vara lika, att alla ska integreras, att alla som sköter sig ska få stanna. Eller det kan handla om att alla får vara olika, att vi ska ha mångfald, att ursprung inte spelar någon roll. Och principerna fortsätter att upprepas. Om och om igen. Trots att de ställer till så mycket besvär. Och varför gör de det? För att goda principer vanligtvis behöver preciseras med de mängder som gör dem funktionella.

“Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde”. Så står det i vår svenska grundlag. Men vad betyder egentligen det här med alla människors lika värde? Många har kritiserat begreppet och vissa tycker att det inte betyder någonting. Men kanske ska det bara förstås som att vi genom vår mänsklighet är värda att stå lika inför lagen. Problemet är snarare att begreppet kan tolkas som att likheten också gäller vad vi gör med vår likvärdiga mänsklighet:

– Vad är svensk kultur?

– Det är all kultur som är svensk! Och vet du inte vad kultur är kan du titta i närmsta ordbok!

Vår viktigaste grundlag, Regeringsformen, innehåller storslagna formuleringar om alla människors lika värde. Tyvärr kompletteras inte dessa universalistiska ordalydelser med de begränsningar i ambitionsnivån som rimligtvis borde gälla för en enskild nation. Inkonsekvensen i vår grundlag speglar den inkonsekvens som finns överlag i de nationella politiska rörelser som egentligen inte tror på nationen. På sikt behöver grundlagen revideras.

“What the f*** are you doing?” Tänk om Gordon Ramsay från TV-serien Kitchen Nigthmares fick i uppdrag att åka världen runt och styra upp misslyckade stater. Och tänk om han kom till Sverige och fick se hur våra svenska politiker kokar ihop den soppa vi nu alla tvingas simma i.

“Kitchen Nightmares” (eller “Elake kocken” på svenska) producerades mellan 2004 och 2014. Den koleriske stjärnkocken Gordon Ramsay åkte runt i Storbritannien och USA och skällde ut misslyckade restaurangägare. Bortom alla tillmälen och svordomar återkom ofta ett kärnfullt råd som många borde ta till sig: “Keep it simple!” Gör det enkelt! För gör man det enkelt blir det nämligen lättare att göra det bra: Se till att ansvarsfördelning, matlagning och service fungerar. Det enkla räcker långt.

Den märkliga syn som många svenskar har på invandrare när det gäller förväntningar, krav och tillhörighet har intressanta likheter med den syn vi vanligtvis har på våra egna barn. Våra barn har samma mänskliga värde som vi vuxna, men de är ändå inte riktigt fullvärdiga människor. Barn har rättigheter, men de har inga skyldigheter. Som förälder förväntas man ta ansvar för barnens handlingar. Man förväntas också ge dem de förutsättningar som krävs för att de en dag ska kunna stå på egna ben. Och man sviker inte sina egna barn. Aldrig!

Tänk om Matteus, Lukas och Paulus och grabbarna hade levt idag. Hur skulle våra kulturjournalister ha recenserat deras samlade verk ”Nya Testamentet”? Låt oss tänka att Paulus och hans kompisar hade ägnat fem år på YouTube åt att förklara att tron på Jesus från Nasaret är den enda vägen till frälsning. Nu hade de tagit sina bästa videos och satt ihop dem till en skriven text. Hur hade våra kulturjournalister tagit emot ett så våghalsigt budskap? Svaret antyds kanske i de nedlåtande recensioner som nu publiceras av Jordans Petersons nya bok.

Många väntar på att opinionen ska vända. Snart vänder det! Det måste det göra! Men om opinionen aldrig vänder då? Ska vi bara ge upp då? Ja det kanske vi ska göra. Det kan nämligen vara befriande att ge upp. Det kan vara befriande att gilla läget och börja om från det. Det kanske rent av är nyttigt för oss svenskar att inte förvänta oss något mer av staten och det gemensamma. Det kanske är det bästa vi kan göra på sikt.

Väntar du på att opinionen ska vända? Då kanske du väntar förgäves.