INTERVJU Svensk och nordisk kultur upplever just nu en renässans på Instagram. Unga entusiaster lägger upp bilder, filmer och texter som på olika sätt berör vår nordiska kultur och natur. Det kan handla om folktro, asagudar, vikingatid, konsthantverk eller bara naturromantik. Sandra Hila är en av dem som använder Instagram för att förmedla sin kärlek till den svenska naturen. Det är mystiken hon vill åt. Mystiken som bor i de mörka skogarna och i de djupa tjärnarna.

Det sägs ofta att kultur är förändring, att en kultur alltid förändras. Men tänk om det snarare är tvärtom? Tänk om kultur bäst beskrivs som ett motstånd mot förändring? Författare har alltid skrivit för att bli odödliga. Själva dör de naturligtvis, men deras texter lever kvar. 2020-talets svenskar kan välja att fokusera på förändring eller på kontinuitet. Ska vi vara gräva ned vår kultur i marken och låta den dö en gång för alla eller ska även vi göra motstånd och se till att den lever minst en generation till?

Våra samtida moralister talar gärna om ”de andra”: En god människa ska öppna sitt hjärta för de andra. Frågan är dock om inte denna förenklade bild av mig och de andra leder fel. Det finns nämligen olika kategorier av andra: Vissa andra tillhör mina ”egna” snarare än de verkligt andra. Kanske är det därför man man i Bibeln talar om vår ”nästa”. Min nästa är inte vilken annan person som helst: Det är han eller hon som står mig närmast. Mellan mig och de andra finns min nästa.

RECENSION Richard Sörman har läst Jonna Bornemarks nya bok om omdömet. Vi förstår inte vad praktisk kunskap är i Sverige, vi förstår inte värdet av visdom och intuition. Richard Sörman delar Jonna Bornemarks diagnos över ett dysfunktionellt arbetsliv, men han tillåter sig att spekulera lite yvigare kring orsaker och betydelse. Är det exempelvis inte uppenbart att omdömet faktiskt är en konservativ dygd och att oförståelsen inför omdömet hänger ihop med ett framstegstänkande där kunskap är mer värt än erfarenhet? Och är det inte på samma sätt uppenbart att vårt moderna och framstegstänkande Sverige under senare år har karaktäriserats av närmast exempellös omdömeslöshet? Varför då?

Sverige behöver en ny svensk kulturstiftelse. Det måste få finnas en mångfald av åsikter i kulturlivet. Svenska kulturutövare måste få ta ställning för vår svenska kultur. Nu har Stödföreningen för Svenska Kulturstiftelsen bildats med mål att snarast få en ny stiftelse på plats. Gå in på vår hemsida, vår Facebooksida eller på vår YouTube-kanal. Titta på vår lanseringsvideo eller på vår trailer. Och stöd oss ekonomiskt: Swish +123 620 70 88 eller bankgiro 5567-4410.

Människor har alltid reagerat på outhärdliga livsförhållanden. Tvingar man in en befolkning i ett system den inte vill leva i kommer vissa göra motstånd och andra fly. När ska människor i Sverige på allvar börja fly undan överbefolkning, bilköer, åsiktskorridorer, internetuppkoppling, invandring och modernistisk arkitektur? Många kommer flytta utomlands. Andra kommer fly ut på landsbygden. Men vi kommer säkerligen också få se en trend av unga människor som stoltserar med att de lämnat allt bakom sig och dragit sig tillbaka ut i den obebyggda naturen. Vi kommer få en generation av svenska eremiter.

I helgen som kommer, 6-8 november, arrangerar den nya konservativa tankesmedjan Oikos, tillsammans med Konservativa Förbundet, en ledarskapskonferens i Skokloster i Uppland där konservativa politiker, opinionsbildare och tänkare ska knyta kontakter och fördjupa sina kunskaper. Jag har själv blivit inbjuden och jag åker dit för att lyssna och ta intryck.

Det vimlar av vargar och vildsvin i våra sagor och myter. Nu vimlar det av dem i våra skogar. Den här gången framställs dock inte djuren som några håriga bestar som ska motas bort från den mänskliga sfären utan som oskyldiga medvarelser som har lika stor rätt att leva som vi. VI har till och med fått ett ”viltdjursindustriellt komplex” som lever på att hantera ett kaos som de gamla myterna lärde oss att undvika. Enkla lösningar såsom rejält utökad jakt undanbedes. Istället är det inventering, förvaltning och forskning som gäller. Och anpassning förstås. För landsbygdsbefolkningen.

Frankrikes ambassadör i Sverige, Étienne de Godeville, intervjuades i söndagens Agenda. Det handlade om det bestialiska mordet på läraren Samuel Paty, som efter att under lektionstid ha visat upp en karikatyr av profeten Muhammed dödades och halshöggs av en 18-årig islamist med ursprung i Tjetjenien. SVT-journalisten Anders Holmberg frågade ambassadören hur vi ska hantera det faktum att inte bara radikala islamister utan även mer moderata muslimer vänder sig mot att man gör karikatyrer av profeten. Är det något vi måste respektera? Ambassadören svarade då oväntat skarpt att frågan är irrelevant. Mordet har ingenting med hädelse att göra: Det handlar om terror:

Vilket förhållande ska egentligen råda mellan människan och de vilda djuren? Är det dags att lämna plats åt vargar och vildsvin i våra svenska skogar? Har vi verkligen ”rätt” att jaga bort dem? Och hur har vi det egentligen med den traditionellt sett så viktiga distinktionen människa/djur? Är den lika förhatlig för vår jämlikhetsivrande samtid som den skillnad vi brukade göra mellan män och kvinnor? Måste vi inte upprätthålla vissa distinktioner? Måste inte människan få ta plats på bekostnad av dem som faktiskt är hennes konkurrenter? Och måste vi inte välja vår egen ordning före naturens kaos?

Richard Sörman har läst Michel Houellebecqs nyutkomna bok ”Interventions 2020”. I artiklar och intervjuer som ställts samman i en och samma volym talar Michel Houellebecq bland annat om Västerlandets behov av en religion. Han talar också om nödvändigheten av att göra motstånd mot förändringar: Vi kan inte bara leva i framåtskridande. Vi behöver tillhörighet och anknytning, vilket förutsätter existensen av något beständigt.

Svenska språket väntar på att erövras. Det väntar på att erövras av en ny generation unga svenskar som söker äventyr och ära i vår svenska historia, i vår svenska kultur, i vår svenska litteratur. Sverige är ett litet land. Svenskan är ett utsatt språk. Dess rikedom och precision hotas av historielöshet, globalisering och immigration. Ett nytt intresse för svensk kultur och identitet måste innefatta ett nytt intresse för vårt svenska språk: ”Ärans och hjältarnas språk” enligt Esaias Tegnér.

REPORTAGE Richard Sörman träffar Staffan Eriksson som driver en kvalitetsloppis i nordöstra Uppland. Loppis har blivit en folkrörelse. Överallt i Sverige görs affärer där föremål som signalerar tillhörighet med en annan tid byter ägare. När människor köper äldre föremål vill de gärna införskaffa något som har en identitet, en historia, ett geografiskt ursprung. Och de välbeställda 30-45-åringar som idag inreder sina hem köper gärna folkhemsnostalgi från 50- och 60-talen.

Vi tänker gärna att moral hänger ihop med godhet mot andra. Kristendomen lär oss att en god människa är öppen och tolerant mot det främmande. Men det har funnits andra framgångsrika dygder under historiens gång än dem som kristendomen (och den grekiska filosofin med dess fokus på självkontroll) har givit oss. Romarnas dygder handlade mer om trofasthet mot den egna gruppen. En dygdig romare använde sin styrka för att försvara de egna. Han anslöt sig också pietetsfullt till den egna kulturen. Vi behöver mer av romerska dygder.

(I den här texten finns minst två skrivfel.)

Enligt utbildningsradions dokumentär ”Skrivglappet” har svenska ungdomar blivit sämre på att uttrycka sig i skrift. Lärare på universiteten klagar över att studenter kommer från gymnasiet utan att kunna skriva. Arbetsgivare säger att fler unga inte klarar av att formulera sig på korrekt svenska. Det har uppstått ett ”skrivglapp”.

”I likhet med alla andra nationer och alla andra folk äger Sverige och det svenska folket en obestridlig rätt att önska fortleva i sin egen identitet.” Svensk nationalism behöver förtydliga sina argument. Den behöver peka på de moraliska skäl som finns till att ett land och ett folk med full rätt får värna sitt territorium och sin identitet. Den behöver påminna om att tacksamhet och trofasthet mot det egna också har räknats som mänskliga dygder. Richard Sörman, redaktör för Idé och kultur på Det Goda Samhället, presenterar idag ett utkast till 20 teser för en svensk nationalism. Läs och kommentera.

Självhävdelsen utgör den verkliga grunden för varje varaktig mänsklig kultur. Precis som en individs existens vilar på individens beslutsamhet att fortleva i sin egen identitet och på sina egna villkor måste varje kultur bestämma sig för om den ska vara eller inte vara. De liberala tänkare som dominerar vår samtidsdebatt vågar ännu inte ta det steg som består i att säga att hävdandet av den egna existensen går före iakttagandet av gemensamma regler. Därför missar de att det verkliga hotet från vänsterns identitetspolitik inte alls består i att den gör oss till rasister, utan att den tvingar oss att sätta andra framför oss själva.

I debatten kring den påstådda rasismen på Sveriges Radio saknas det ett viktigt perspektiv: Vilken statlig radio i hela världen ska förvalta och premiera vår svenska identitet om inte vår svenska Sveriges Radio? Vem bryr sig om meritokrati i de stora perspektiven? Om alla privilegier ska ifrågasättas kan vi lika gärna avsätta familjen Bernadotte och sälja ut Sverige på internationell auktion. Varför skulle vi mer än några andra vara förtjänta av att äga vårt land och få kallas oss svenskar? Vad vi behöver är en svensk identitetspolitik som öppet och utan hyckleri syftar till att stärka det svenska språkets, den svenska kulturens och den svenska identitetens ställning i Sverige.

Många svenska samhällsforskare har mycket att förklara. De har utnyttjat sin akademiska legitimitet för att underblåsa en samhällsutveckling som lett till ökad kriminalitet och oro. All skepsis mot öppenhet och invandring har brännmärkts som uttryck för en irrationell och primitiv främlingsfientlighet. Vad säger nu dessa forskare när mycket av det som de i sina vetenskapliga alster har framställt som fördomar och lögner ses som vedertagna fakta och verklighet?

Självklart är vi Sverigevänner. Varför skulle vi inte vara det? Ska vi vända oss mot vårt eget land, vår egen kultur? En av människans mest grundläggande instinkter är att känna samhörighet med sin egen grupp. Det handlar om överlevnad: individens överlevnad, men också gruppens. Det är en universell och fullkomligt legitim egenskap hos de flesta människor. Det är sant att vi behöver andra, men vi behöver också oss själva. Så vi skäms inte över att hysa tillgivenhet till vår kultur och identitet. Det är de andra som ska skämmas. Det är de som tappat de stora perspektiven och som därför nu tvingas hantera konsekvenserna av sin galenskap.

Dan Andersson gjorde det fattiga svenska folkets värld till poesi. Han skrev om vår längtan, vårt vemod, vår sorg och vår religion. Han skrev också om ljus och salighet. Allt i en säregen blandning av enkel folklighet och spröd skönhet. I den simplaste timmerkoja bland utarbetade män kunde drömmar och skönhet få plats. Dan Andersson gjorde svenska folket till ett poesiälskande folk. Tack Dan Andersson för allt du gav oss!

Många människor känner sorg inför samhällsutvecklingen i Sverige. Det har de rätt att göra. Vad gör egentligen våra politiker med vårt land? Har de ingen känsla för det mest heliga? Tror de inte längre på vår kultur och vår identitet? Har de ingen känsla av ödmjukhet och respekt inför uppdraget att förvalta vårt arv och föra det vidare till kommande generationer? När höstmörkret nu lägger sig över våra hustak och sinnen finns det denna september 2020 tyvärr anledning att vara både rädd och bedrövad.

”Rasister” och okunniga populister verkar ha haft rätt när de hävdade att den omfattande immigrationen till Sverige skulle medföra en mängd allvarliga problem. Politiker, journalister, men också forskare och akademiker, har däremot hävdat att allt skulle gå bra. Åtminstone på sikt. Sverige hade allt att tjäna på öppenhet och invandring. En av de personer som satte sin akademiska heder i pant för att underblåsa immigrationshysterin 2015 var historieprofessorn Dick Harrison: Invandrarmotståndarna var okunniga och historielösa. Vilken trovärdighet har han idag?

Ilska är en känsla som fyller en funktion. Att bli arg är att visa integritet, att sätta en gräns. Man kan alltså ha rätt att bli förbannad, ilskan kan vara motiverad. Ordet ”hat” bör undvikas: Att hata verkar säga mer om den som hatar än den som blir hatad. Ordet ”vrede” är däremot bra eftersom vrede uppfattas som ett svar på en oförrätt. Guds vrede drabbar människor som felar mot den gudomliga ordningen. VI har alltså rätt att uttrycka vår vrede mot de makthavare i Sverige som brustit mot allt vad mänsklig ordning heter. Ett land ska inte behöva behandlas som Sverige har behandlats.

Får människor bli förbannade? Ja det får de. Det är en mänsklig rättighet att bli förbannad. Ilska kan vara en proportionerlig reaktion på en oförrätt. Om någon gör oss illa blir vi arga, vi ska bli arga. Reagerar vi på oförrätten har vi satt en gräns. Vi har visat integritet.

Om vi får en ny västerländsk renässans, det vill säga ett nytt intresse för västerländsk kultur, för våra traditioner och rötter, då kommer vi rimligtvis också få ett nyvaknat intresse för kristendomen. Det kan komma en kristen väckelse av klassiskt snitt, men vi kan också få något helt annat. Den första Renässansen, den som ägde rum på 1400- och 1500-talen, gav oss Reformationen. Kanske kommer vi även denna gång få en kristendom som vill vara mer autentisk och mer trogen det ursprungliga budskapet. Den andliga påverkan som nu sker från det buddhistiska Österlandet lär inte gå obemärkt förbi.

Svensk kristenhet har fastnat i en återvändsgränd när det gäller förhållandet till invandring och islam. Man tillåter sig inte att sätta gränser mot det icke-kristna och framhåller vikten av öppenhet och tilltro. Men kristendomen är mer sammansatt än så. I Nya testamentet berättas det hur satan uppmanar Jesus att kasta sig utför ett stup för att låta sig räddas av Guds änglar men hur Jesus avböjer denna frestelse med motiveringen att en människa inte ska sätta sin Gud på prov. Den absoluta tilltron är alltså en frestelse. Den innefattar en orimlig förväntan på Guds beredskap att ställa allt till rätta. Även för den troende är det försiktighet och ansvar som gäller.

Enligt polisen finns det cirka 5 000 kriminella gängmedlemmar i Sverige som är beredda att skjuta andra. Det var ju trevligt för en fridsam svensk att höra! Ska vi verkligen ha det så här? Naturligtvis inte. Därför är det klarspråk som gäller. Gängkriminaliteten har kommit med invandringen av människor från djupt dysfunktionella länder. Dessa människor borde ta sig en funderare över vad det är för fel på dem.

Sverige är mitt land och mitt hem och jag tar mig rätten att säga vad jag tycker om de katastrofala konsekvenser som en alltför omfattande invandring från dysfunktionella och från oss väsensskilda kulturer har fört med sig.

KULTURDEBATT Therese Bohman skrev nyligen på Expressens kultursida att hon önskar sig en kultur och en kulturdebatt som står fria från ideologiska pekpinnar. Problemet är bara att det är högst politiskt idag i Sverige att kräva att kulturen ska få vara opolitisk. Det är nämligen detsamma som att stå upp för vår rätt att inte ta på oss skulden för all världens orättfärdighet. Jag önskar att jag också fick strunta i politiken, men jag förstår att jag först måste utkämpa ett ideologiskt krig mot dem som vill förslava mig under sina utopier innan jag kan nå dit. Det borde Therese Bohman och alla de som verkar vilja fly in i estetiken också förstå.


Finns det något mer svenskt än dansbandsmusik? Lite pinsamt töntig men högst välvillig bygger den sina inställsamma och välorganiserade harmonier på en grund av stadiga trummor och regelbunden bas. Dansbandsmusik ska helst avnjutas en sommarkväll på en festplats någonstans ute på den svenska landsbygden. Då blir den ett perfekt uttryck för den ljumma och behagliga mildhet som ofta karaktäriserar vårt land. Dessutom är det roligt att dansa. Speciellt som det är tillåtet att hålla i personer av motsatt kön.

Jag har under en längre tid gått och tänkt på ett visst ämne. Min erfarenhet säger mig att om jag själv funderar över något då gör andra också det. Vi är inte så originella som vi tror.

När blir man en förrädare? Vad är ett förräderi? Enligt Svenska Akademiens Ordbok betyder verbet ”förråda”: ”bryta sin trohet l. handla trolöst l. svekfullt mot (ngn l. sitt land o. d. l. ngns sak o. d.); trolöst lämna (ngn l. ngt) i sticket l. övergiva (ngn l. ngt), svika (ngn l. ngt)”. [Bokstaven l. ska utläsas ”eller”.]