Är det verkligen fred vi vill ha
till varje tänkbart pris?

– Mikael Wiehe

Har det någonsin talats så mycket om demokrati i Sverige som efter stormningen av Kapitolium 6 januari? Per Gudmundsson förklarade på den konservativa nyhetssajten Bulletin att Trump är en anti-demokrat och landsförrädare. Flera socialdemokrater passade på att utse svenska Trumpsupportrar i Sverige till våldsbenägna anti-demokrater.

I en intervju med Det Goda Samhället redogör den konservative USA-kännaren Ronie Berggren för sin syn på det påstådda valfusket i USA. Trumps chanser att gå till historien som en okonventionell men faktiskt mycket duglig president har antagligen omintetgjorts av hans vägran att erkänna valresultatet och av katastrofen vid Kapitolium. Något systematiskt fusk har aldrig kunnat bevisas.

Spekulationerna kring Palmemordet (vem utförde mordet? varför får vi aldrig någon trovärdig lösning?) ser ut ungefär som spekulationerna kring orsakerna till Sveriges problem i allmänhet. Antingen är vi utsatta för en komplott och för en illistig mörkläggning. Eller också är vi bara offer för vår egen dumhet. En ny dokumentär om Palmemordet ställer återigen frågan hur vi ska begripa det offentliga Sveriges till synes obegripliga inkompetens.

Mycket av svensk debatt om rätt och fel, om brott och straff har utgått från det faktum att vi har en överrepresentation av invandrare i brottsstatistiken. Vems är felet? Vem ska lastas? Och hur ska problemet tacklas? Ska vi ställa samma krav och ha samma förväntningar på alla oberoende av deras ursprung? Det kan låta som en bra lösning. Frågan är bara om den inte stjälper mer än hjälper. Den kan nämligen få oss att tro att vi alla är så lika. Oberoende av ursprung.

SVT:s aktuella dokumentär om Ulf Lundell är en hyllning till vad som framställs som det socialdemokratiska Sveriges egen nationalskald. Lundell lär knappas ta råd från någon. Ändå önskar man att han ville hålla sig för god för att låta sig reduceras till ett maktens verktyg. Håll dig till folket Lundell! Det blåser nya vindar över vårt land. Ett nytt decennium är här. Kanske får vi en ny folklig och nationalistisk romantik. Bejaka den istället! Om folket ska bygga landet behöver det din poesi.

Vi behöver en ny moral i Sverige. Det handlar om ”det goda”. Den utopiska vänster som länge satt tonen för vår samhällsdebatt har fått oss att tro att kompromisslös välvillighet är det högsta i livet. Men hur ”god” är egentligen vår svenska godhet om den ger oss ungdomsrån och gängkriminalitet? Den nya högern måste återupprätta idén om det ”goda” som det förträffliga och verkligt hållbara. Det goda samhället vilar inte på den gränslösa godhetens grund.

INTERVJU Är det dags att ge ett mer krävande språk en chans i våra liv? Rasmus Dahlstedt har gjort en inläsning av Homeros Iliaden som nu finns som ljudbok. Han har också gett ut ett eget verk med humoristiska sentenser: Vitsord. Richard Sörman diskuterar med Rasmus om talad litteratur, om litteratur som kräver att läsaren anstränger sig för att den ska fungera, om möjligheten av att vi får ett nytt intresse i Sverige för högstämda texter. Men det handlar också om humorn som vapen mot en redan absurd verklighet.

Varför berörs vi så starkt av julen? Varför har julen blivit vår mest betydelsefulla högtid? Räcker det med att säga att det är vår frälsares födelse som firas? Knappast. Många påminner i dessa dagar om att vårt svenska julfirande också har hedniska anor. Men det vore märkligt att tala om julen utan att nämna Kristi födelse. Den berättelsen gestaltar nämligen något mycket grundläggande. Och det handlar inte om några märkvärdigheter. Vi behöver inte leta bland böcker och lärdom för att förstå.

I motsats till vad många tror behöver vi mer av känslor i Sverige. Men inte vilka känslor som helst. Vi behöver stolthet, vi behöver svensk manlig stolthet. Om det funnes en riktig svensk manlig stolthet som på allvar satte sin prägel på samhället skulle vi inte ha några islamister innanför våra gränser som hotar vår säkerhet och utmanar vårt våldskapital. Nu behöver vi hitta tillbaka till vår stolthet. Vi behöver den mer än någonsin.

UPPROP Skriv till Svenska Kulturstiftelsen (info@ svenskakulturstiftelsen.se) och berätta vad svensk kultur betyder för dig. Berätta om ett personligt minne, om en familjetradition, om ditt eget förhållande till en svensk författare, musiker eller konstnär. Vår svenska kultur består av våra svenska levnadsvanor, våra traditioner, vårt sätt att leva. Den består också av våra konsthantverk, vår musik, vår litteratur. Tillsammans visar vi vad vår kultur betyder för oss. Vi påvisar dess existens, dess värde. Tillsammans ger vi en bild av vår svenska kultur.

Många har så svårt att ta ställning för en svensk nationalstat. De tycker det finns något orättfärdigt i att göra ursprung och kultur till ett kriterium för svenskhet. Men hur blir det om vi konsekvent fortsätter att förneka värdet av vår historia och identitet? Av vilken anledning ska då det historiskt svenska sätta sin prägel på Sverige överhuvudtaget? Om medborgaren Mohammed är lika svensk som medborgaren Calle kan vi väl lika gärna sätta en Mohammed som en Carl på den svenska tronen! Leve Mohammed I av Sverige!

INTERVJU Richard Sörman samtalar med USA-kännaren Ronie Berggren om vikten av att hålla huvudet kallt när man kommenterar politik. Det är (nästan) aldrig så enkelt som att motståndarna bara har fel och vi själva alltid har rätt. Den starka polarisering som finns i USA, och även alltmer i Sverige, riskerar att ta vårt förnuft ifrån oss. Klarar vi inte av att bedöma skeenden med objektiv klarsynthet tappar vi all trovärdighet. På sikt är risken också att konflikter förvärras i onödan.

Sverige håller just nu på att göras om från nationalstat till ”rättsstat”. Det är inte vår historia eller vår identitet som ska utgöra grunden för vår nationalitet utan det formella medborgarskapet. Därför är det knappast märkligt om många svenskar inte längre känner förtroende för det svenska etablissemanget. Varför ska människor känna samhörighet med ett Sverige som inte längre är det Sverige som gjorde dem till svenskar? Sverige håller på att bli en antinationalistisk nation. Förändringen kommer inte att passera utan konvulsioner.

Vilka människor ska hållas ansvariga för våldsutvecklingen i Sverige? Naturligtvis de ansvariga politiker som fattat de beslut som har gett oss våldet. Politiker är inte alltid skyldiga till allting. Men när kopplingen är så uppenbar mellan politik och samhällsutveckling som den är i fallet den invandrarrelaterade kriminaliteten är det omöjligt att inte tillskriva politikerna ett betydande ansvar. Så vilka är egentligen ansvariga för den systemfarliga kriminaliteten? De systemfarliga politikerna förstås.

Vi är många i Sverige som hoppas på politiska förändringar. Vi vill se ett Sverige som återigen präglas av förnuft och egenomsorg. Vi vill se politiker som talar om verkliga problem och som inte tror att deras uppgift består i att förvandla vårt land till ett utopiskt lyckorike. Vi vill se ett Sverige som identifierar sig med sin historia och sina rötter. Men finns det anledning att tro på någon förändring? Varför händer det så lite i opinionen? Varför lyckas inte oppositionen att på allvar utmana en unikt svag och handlingsförlamad regering? Tänk om det aldrig vänder? Tänk om självskadebeteendet fortsätter. Vad gör vi då?

”Känn din fiende” står det i Sun Tzus ”Krigskonsten” från 500-talet f. Kr. Det räcker inte med övertygelse och passion. Man måste också analysera sin fiendes bevekelsegrunder. Man måste förstå hur fiendens vapen fungerar. Därför måste också den nya högern bemöda sig om att förstå vilka vapen som dess vänsterliberala motståndare har tillgång till. Och det duger inte att bara tala om media och propaganda. Vi måste också klara av att hantera den eld som kommer från det faktum att vänstern är övertygad om att den har godheten och rättfärdigheten på sin sida.

INTERVJU Svensk och nordisk kultur upplever just nu en renässans på Instagram. Unga entusiaster lägger upp bilder, filmer och texter som på olika sätt berör vår nordiska kultur och natur. Det kan handla om folktro, asagudar, vikingatid, konsthantverk eller bara naturromantik. Sandra Hila är en av dem som använder Instagram för att förmedla sin kärlek till den svenska naturen. Det är mystiken hon vill åt. Mystiken som bor i de mörka skogarna och i de djupa tjärnarna.

Det sägs ofta att kultur är förändring, att en kultur alltid förändras. Men tänk om det snarare är tvärtom? Tänk om kultur bäst beskrivs som ett motstånd mot förändring? Författare har alltid skrivit för att bli odödliga. Själva dör de naturligtvis, men deras texter lever kvar. 2020-talets svenskar kan välja att fokusera på förändring eller på kontinuitet. Ska vi vara gräva ned vår kultur i marken och låta den dö en gång för alla eller ska även vi göra motstånd och se till att den lever minst en generation till?

Våra samtida moralister talar gärna om ”de andra”: En god människa ska öppna sitt hjärta för de andra. Frågan är dock om inte denna förenklade bild av mig och de andra leder fel. Det finns nämligen olika kategorier av andra: Vissa andra tillhör mina ”egna” snarare än de verkligt andra. Kanske är det därför man man i Bibeln talar om vår ”nästa”. Min nästa är inte vilken annan person som helst: Det är han eller hon som står mig närmast. Mellan mig och de andra finns min nästa.

RECENSION Richard Sörman har läst Jonna Bornemarks nya bok om omdömet. Vi förstår inte vad praktisk kunskap är i Sverige, vi förstår inte värdet av visdom och intuition. Richard Sörman delar Jonna Bornemarks diagnos över ett dysfunktionellt arbetsliv, men han tillåter sig att spekulera lite yvigare kring orsaker och betydelse. Är det exempelvis inte uppenbart att omdömet faktiskt är en konservativ dygd och att oförståelsen inför omdömet hänger ihop med ett framstegstänkande där kunskap är mer värt än erfarenhet? Och är det inte på samma sätt uppenbart att vårt moderna och framstegstänkande Sverige under senare år har karaktäriserats av närmast exempellös omdömeslöshet? Varför då?

Sverige behöver en ny svensk kulturstiftelse. Det måste få finnas en mångfald av åsikter i kulturlivet. Svenska kulturutövare måste få ta ställning för vår svenska kultur. Nu har Stödföreningen för Svenska Kulturstiftelsen bildats med mål att snarast få en ny stiftelse på plats. Gå in på vår hemsida, vår Facebooksida eller på vår YouTube-kanal. Titta på vår lanseringsvideo eller på vår trailer. Och stöd oss ekonomiskt: Swish +123 620 70 88 eller bankgiro 5567-4410.

Människor har alltid reagerat på outhärdliga livsförhållanden. Tvingar man in en befolkning i ett system den inte vill leva i kommer vissa göra motstånd och andra fly. När ska människor i Sverige på allvar börja fly undan överbefolkning, bilköer, åsiktskorridorer, internetuppkoppling, invandring och modernistisk arkitektur? Många kommer flytta utomlands. Andra kommer fly ut på landsbygden. Men vi kommer säkerligen också få se en trend av unga människor som stoltserar med att de lämnat allt bakom sig och dragit sig tillbaka ut i den obebyggda naturen. Vi kommer få en generation av svenska eremiter.

I helgen som kommer, 6-8 november, arrangerar den nya konservativa tankesmedjan Oikos, tillsammans med Konservativa Förbundet, en ledarskapskonferens i Skokloster i Uppland där konservativa politiker, opinionsbildare och tänkare ska knyta kontakter och fördjupa sina kunskaper. Jag har själv blivit inbjuden och jag åker dit för att lyssna och ta intryck.

Det vimlar av vargar och vildsvin i våra sagor och myter. Nu vimlar det av dem i våra skogar. Den här gången framställs dock inte djuren som några håriga bestar som ska motas bort från den mänskliga sfären utan som oskyldiga medvarelser som har lika stor rätt att leva som vi. VI har till och med fått ett ”viltdjursindustriellt komplex” som lever på att hantera ett kaos som de gamla myterna lärde oss att undvika. Enkla lösningar såsom rejält utökad jakt undanbedes. Istället är det inventering, förvaltning och forskning som gäller. Och anpassning förstås. För landsbygdsbefolkningen.

Frankrikes ambassadör i Sverige, Étienne de Godeville, intervjuades i söndagens Agenda. Det handlade om det bestialiska mordet på läraren Samuel Paty, som efter att under lektionstid ha visat upp en karikatyr av profeten Muhammed dödades och halshöggs av en 18-årig islamist med ursprung i Tjetjenien. SVT-journalisten Anders Holmberg frågade ambassadören hur vi ska hantera det faktum att inte bara radikala islamister utan även mer moderata muslimer vänder sig mot att man gör karikatyrer av profeten. Är det något vi måste respektera? Ambassadören svarade då oväntat skarpt att frågan är irrelevant. Mordet har ingenting med hädelse att göra: Det handlar om terror:

Vilket förhållande ska egentligen råda mellan människan och de vilda djuren? Är det dags att lämna plats åt vargar och vildsvin i våra svenska skogar? Har vi verkligen ”rätt” att jaga bort dem? Och hur har vi det egentligen med den traditionellt sett så viktiga distinktionen människa/djur? Är den lika förhatlig för vår jämlikhetsivrande samtid som den skillnad vi brukade göra mellan män och kvinnor? Måste vi inte upprätthålla vissa distinktioner? Måste inte människan få ta plats på bekostnad av dem som faktiskt är hennes konkurrenter? Och måste vi inte välja vår egen ordning före naturens kaos?

Richard Sörman har läst Michel Houellebecqs nyutkomna bok ”Interventions 2020”. I artiklar och intervjuer som ställts samman i en och samma volym talar Michel Houellebecq bland annat om Västerlandets behov av en religion. Han talar också om nödvändigheten av att göra motstånd mot förändringar: Vi kan inte bara leva i framåtskridande. Vi behöver tillhörighet och anknytning, vilket förutsätter existensen av något beständigt.

Svenska språket väntar på att erövras. Det väntar på att erövras av en ny generation unga svenskar som söker äventyr och ära i vår svenska historia, i vår svenska kultur, i vår svenska litteratur. Sverige är ett litet land. Svenskan är ett utsatt språk. Dess rikedom och precision hotas av historielöshet, globalisering och immigration. Ett nytt intresse för svensk kultur och identitet måste innefatta ett nytt intresse för vårt svenska språk: ”Ärans och hjältarnas språk” enligt Esaias Tegnér.

REPORTAGE Richard Sörman träffar Staffan Eriksson som driver en kvalitetsloppis i nordöstra Uppland. Loppis har blivit en folkrörelse. Överallt i Sverige görs affärer där föremål som signalerar tillhörighet med en annan tid byter ägare. När människor köper äldre föremål vill de gärna införskaffa något som har en identitet, en historia, ett geografiskt ursprung. Och de välbeställda 30-45-åringar som idag inreder sina hem köper gärna folkhemsnostalgi från 50- och 60-talen.

Vi tänker gärna att moral hänger ihop med godhet mot andra. Kristendomen lär oss att en god människa är öppen och tolerant mot det främmande. Men det har funnits andra framgångsrika dygder under historiens gång än dem som kristendomen (och den grekiska filosofin med dess fokus på självkontroll) har givit oss. Romarnas dygder handlade mer om trofasthet mot den egna gruppen. En dygdig romare använde sin styrka för att försvara de egna. Han anslöt sig också pietetsfullt till den egna kulturen. Vi behöver mer av romerska dygder.