Många svenska samhällsforskare har mycket att förklara. De har utnyttjat sin akademiska legitimitet för att underblåsa en samhällsutveckling som lett till ökad kriminalitet och oro. All skepsis mot öppenhet och invandring har brännmärkts som uttryck för en irrationell och primitiv främlingsfientlighet. Vad säger dessa forskare nu när mycket av det som de i sina vetenskapliga alster har framställt som fördomar och lögner nu ses som vedertagna fakta och verklighet?

Självklart är vi Sverigevänner. Varför skulle vi inte vara det? Ska vi vända oss mot vårt eget land, vår egen kultur? En av människans mest grundläggande instinkter är att känna samhörighet med sin egen grupp. Det handlar om överlevnad: individens överlevnad, men också gruppens. Det är en universell och fullkomligt legitim egenskap hos de flesta människor. Det är sant att vi behöver andra, men vi behöver också oss själva. Så vi skäms inte över att hysa tillgivenhet till vår kultur och identitet. Det är de andra som ska skämmas. Det är de som tappat de stora perspektiven och som därför nu tvingas hantera konsekvenserna av sin galenskap.

Dan Andersson gjorde det fattiga svenska folkets värld till poesi. Han skrev om vår längtan, vårt vemod, vår sorg och vår religion. Han skrev också om ljus och salighet. Allt i en säregen blandning av enkel folklighet och spröd skönhet. I den simplaste timmerkoja bland utarbetade män kunde drömmar och skönhet få plats. Dan Andersson gjorde svenska folket till ett poesiälskande folk. Tack Dan Andersson för allt du gav oss!

Många människor känner sorg inför samhällsutvecklingen i Sverige. Det har de rätt att göra. Vad gör egentligen våra politiker med vårt land? Har de ingen känsla för det mest heliga? Tror de inte längre på vår kultur och vår identitet? Har de ingen känsla av ödmjukhet och respekt inför uppdraget att förvalta vårt arv och föra det vidare till kommande generationer? När höstmörkret nu lägger sig över våra hustak och sinnen finns det denna september 2020 tyvärr anledning att vara både rädd och bedrövad.

”Rasister” och okunniga populister verkar ha haft rätt när de hävdade att den omfattande immigrationen till Sverige skulle medföra en mängd allvarliga problem. Politiker, journalister, men också forskare och akademiker, har däremot hävdat att allt skulle gå bra. Åtminstone på sikt. Sverige hade allt att tjäna på öppenhet och invandring. En av de personer som satte sin akademiska heder i pant för att underblåsa immigrationshysterin 2015 var historieprofessorn Dick Harrison: Invandrarmotståndarna var okunniga och historielösa. Vilken trovärdighet har han idag?

Ilska är en känsla som fyller en funktion. Att bli arg är att visa integritet, att sätta en gräns. Man kan alltså ha rätt att bli förbannad, ilskan kan vara motiverad. Ordet ”hat” bör undvikas: Att hata verkar säga mer om den som hatar än den som blir hatad. Ordet ”vrede” är däremot bra eftersom vrede uppfattas som ett svar på en oförrätt. Guds vrede drabbar människor som felar mot den gudomliga ordningen. VI har alltså rätt att uttrycka vår vrede mot de makthavare i Sverige som brustit mot allt vad mänsklig ordning heter. Ett land ska inte behöva behandlas som Sverige har behandlats.

Får människor bli förbannade? Ja det får de. Det är en mänsklig rättighet att bli förbannad. Ilska kan vara en proportionerlig reaktion på en oförrätt. Om någon gör oss illa blir vi arga, vi ska bli arga. Reagerar vi på oförrätten har vi satt en gräns. Vi har visat integritet.

Om vi får en ny västerländsk renässans, det vill säga ett nytt intresse för västerländsk kultur, för våra traditioner och rötter, då kommer vi rimligtvis också få ett nyvaknat intresse för kristendomen. Det kan komma en kristen väckelse av klassiskt snitt, men vi kan också få något helt annat. Den första Renässansen, den som ägde rum på 1400- och 1500-talen, gav oss Reformationen. Kanske kommer vi även denna gång få en kristendom som vill vara mer autentisk och mer trogen det ursprungliga budskapet. Den andliga påverkan som nu sker från det buddhistiska Österlandet lär inte gå obemärkt förbi.

Svensk kristenhet har fastnat i en återvändsgränd när det gäller förhållandet till invandring och islam. Man tillåter sig inte att sätta gränser mot det icke-kristna och framhåller vikten av öppenhet och tilltro. Men kristendomen är mer sammansatt än så. I Nya testamentet berättas det hur satan uppmanar Jesus att kasta sig utför ett stup för att låta sig räddas av Guds änglar men hur Jesus avböjer denna frestelse med motiveringen att en människa inte ska sätta sin Gud på prov. Den absoluta tilltron är alltså en frestelse. Den innefattar en orimlig förväntan på Guds beredskap att ställa allt till rätta. Även för den troende är det försiktighet och ansvar som gäller.

Enligt polisen finns det cirka 5 000 kriminella gängmedlemmar i Sverige som är beredda att skjuta andra. Det var ju trevligt för en fridsam svensk att höra! Ska vi verkligen ha det så här? Naturligtvis inte. Därför är det klarspråk som gäller. Gängkriminaliteten har kommit med invandringen av människor från djupt dysfunktionella länder. Dessa människor borde ta sig en funderare över vad det är för fel på dem.

Sverige är mitt land och mitt hem och jag tar mig rätten att säga vad jag tycker om de katastrofala konsekvenser som en alltför omfattande invandring från dysfunktionella och från oss väsensskilda kulturer har fört med sig.

KULTURDEBATT Therese Bohman skrev nyligen på Expressens kultursida att hon önskar sig en kultur och en kulturdebatt som står fria från ideologiska pekpinnar. Problemet är bara att det är högst politiskt idag i Sverige att kräva att kulturen ska få vara opolitisk. Det är nämligen detsamma som att stå upp för vår rätt att inte ta på oss skulden för all världens orättfärdighet. Jag önskar att jag också fick strunta i politiken, men jag förstår att jag först måste utkämpa ett ideologiskt krig mot dem som vill förslava mig under sina utopier innan jag kan nå dit. Det borde Therese Bohman och alla de som verkar vilja fly in i estetiken också förstå.

Finns det något mer svenskt än dansbandsmusik? Lite pinsamt töntig men högst välvillig bygger den sina inställsamma och välorganiserade harmonier på en grund av stadiga trummor och regelbunden bas. Dansbandsmusik ska helst avnjutas en sommarkväll på en festplats någonstans ute på den svenska landsbygden. Då blir den ett perfekt uttryck för den ljumma och behagliga mildhet som ofta karaktäriserar vårt land. Dessutom är det roligt att dansa. Speciellt som det är tillåtet att hålla i personer av motsatt kön.

Jag har under en längre tid gått och tänkt på ett visst ämne. Min erfarenhet säger mig att om jag själv funderar över något då gör andra också det. Vi är inte så originella som vi tror.

När blir man en förrädare? Vad är ett förräderi? Enligt Svenska Akademiens Ordbok betyder verbet ”förråda”: ”bryta sin trohet l. handla trolöst l. svekfullt mot (ngn l. sitt land o. d. l. ngns sak o. d.); trolöst lämna (ngn l. ngt) i sticket l. övergiva (ngn l. ngt), svika (ngn l. ngt)”. [Bokstaven l. ska utläsas ”eller”.]

Kulturen tillhör vänstern. Därför är kulturen samhällskritisk, normkritisk och kritisk mot det mesta som människor har skapat för att göra livet uthärdligt. Man önskar att våra kulturutövare ville ägna mer energi åt att visa hur värdefull vår samhällsordning är, hur värdefulla våra normer är, hur värdefulla våra könsroller är. Men icke. Det händer ingenting. Antagligen för att de helt enkelt inte kan gestalta vad de inte förstår. De borde titta på Fanny och Alexander av Ingmar Bergman för att se och lära.

Vi behöver hitta tillbaka till vår svenska urkraft, till oss själva, till vår kontakt med jorden, marken, mystiken och kosmos. Vår folkmusik kan leda oss dit. Den förmedlar nämligen just detta: tyngd, kraft, kontakt, magi. Till skillnad från modern populärmusik tenderar vår svenska musik att lägga betoningen på ettan i takten. Det är där djupet skapas. Hittar man dit förstår man vilken kraft vår musiktradition förmedlar.

Jag har inget emot fotboll. Jag var själv fanatiskt fotbollsintresserad under några år på 90-talet. Jag förstår tjusningen. Ändå tillåter jag mig vara skeptisk. Det stora intresse som blommat upp under senare år för internationell klubbfotboll säger nämligen något om vår samtid. Den säger något om den alienation som många människor lever i, speciellt i Sverige.

Historien har till stora delar skapats av människor som klivit fram och tagit initiativet. Nu kanske stunden är kommen för just dig att kliva fram. Alla kan inte göra allt. Men alla kan göra något. Och dessutom kanske just DU finns därute: Du som en dag ska leda oss genom allt det här. Du som ska lyfta oss ur krisen och visa vägen framåt. Någon måste göra det. Någon av alla de som läser detta har säkert vad som krävs för att göra det. Kanske är det du. Tveka inte. Vi behöver dig.

Det finns undersökningar som visar att 60 procent av alla svenskar tycker att Sverige är på väg åt fel håll (här och här). Det är mycket. Av dem som läser Det Goda Samhället är andelen säkerligen ännu större. Vi är många som oroar oss över Sveriges framtid. Och vi behöver inte ännu en gång gå in på anledningarna till det. Det är ett faktum att vi befinner oss i en allvarlig kris. Hur kommer Sverige se ut om tio år? Om 50? Har våra politiker ens ställt sig frågan?

IDÉ OCH KULTUR Unga människor i Sverige skulle må så mycket bättre om de arbetade mer. Alltför många slösar bort sina bästa år på utbildningar som inte leder någonvart och som bara tvingar in dem i ett okvalificerat arbetsliv där det inte finns några större pengar att tjäna. Samtidigt klagar svenska företagare på att det saknas kompetent yrkesfolk på arbetsmarknaden. Vi behöver hitta tillbaka till vår protestantiska arbetsmoral. Unga svenskar måste förstå att arbete faktiskt skapar välstånd och möjligheter.

Arbete är också kultur. Arbetet, eller arbetandet är en del av de mänskliga aktiviteter som gör oss till något mer än djur som bara agerar på instinkt. Jag tror vi nu behöver höja arbetets status i Sverige. Det ska vara fint att arbeta. Det ska vara ”hett” att arbeta. Det måste betonas att det är arbete som skapar välstånd. Det måste förklaras för yngre generationer att arbete skapar möjligheter och frihet. Och det gäller speciellt arbete som förutsätter ett verkligt yrkeskunnande.

IDÉ OCH KULTUR Intellektuella vill gärna vara originella. Därför skulle inte många av dem idag säga att Jordan B- Petersons ”12 livsregler. Ett motgift mot kaos” (som kom 2018) är en av vår samtids viktigaste böcker. Men det är den. Den är helt enastående. Den måste absolut läsas av alla som vill förstå vår samtid. Det kanske till och med är så att Petersons bok i framtiden kommer att beskrivas som ett av de tidigaste tecknen på en ny västerländsk renässans. Den lär oss nämligen att hitta tillbaka till vår handlingskraft genom att knyta an till vår natur och kultur.

IDÉ OCH KULTUR Det har länge varit en internationell trend att humanistiska studier minskar i prestige och betydelse. Vårt samtida samhälle med fokus på organisation och effektivitet, men också på förvaltande av redan vunna segrar behöver helt enkelt inte någon humaniora. Men nu har studia humanitatis, studiet av människan, börjat leva igen. Det har hittat hem till de självständiga individer som söker kraft i vår samlade visdom för att återskapa och vitalisera vårt västerländska samhälle. Genom att överge de vetenskapsorienterade men också status quo-bevarande institutionerna håller humanioran på att bli meningsfull igen.

IDÉ OCH KULTUR Män måste sluta gnälla. De måste sluta se sig själva som offer. Det enda som ger trovärdighet åt en man är hans förmåga att själv ta hand om sina problem och att själv ta på sig ansvaret för sina misslyckanden. Richard Sörman samtalar med Ernst Robert Almgren, en av grundarna till sajten ”Maskulint”, om manlig självmedvetenhet och egenmakt. Den enda vägen framåt för svenska män är att ta sitt öde i sina egna händer. Ingen annan kommer göra det åt dem.

IDÉ OCH KULTUR Prat, prat, prat. Prat, prat, prat och prat igen. Svensk mainstream-media är besatt av pratandet. Allt ska diskuteras och analyseras utan ände. Tusen olika perspektiv ska uppmärksammas och alla berörda grupper i samhället ska få ge sin syn på det som diskuteras. Det är som att våra journalister är engagerade i en ständigt pågående kollektiv självterapi. Man pratar för att förstå men också för att skapa distans. Inget verkar farligt så länge vi kan prata om det. Tyvärr är det kanske inte sant.

Det har länge talats vitt och brett i samhällsdebatten om ”högerextremism”, ”populism” och ”rasism”. Vänstern har av någon outgrundlig anledning gått fri från motsvarande glåpord. Men vi kan väl hjälpa media lite på traven. Det finns nämligen en hel rad nedsättande termer som låter sig appliceras hur bra som helst på våra politiska motståndare. De där förrädiska, propagandistiska och utopistiska vänsterextremisterna!

IDÉ OCH KULTUR Svenska män behöver hittar tillbaka till ett förlorat ideal om sanning och uppriktighet: en man ska tala ur hjärtat, han ska inte förställa sig, hans tal ska vara enkelt och sannfärdigt. Idag identifierar svenska män sin manlighet med anständighet och klokhet: dårskapen ska uthärdas, konventionerna ska respekteras. Men det håller inte som strategi när samhället i dess helhet har tappat all kontakt med sans och förnuft. Nu är det sanning som gäller, även om det svider. Sanning och stora perspektiv. Höj blicken och låt hjärtat tala!

IDÉ OCH KULTUR Jag tillbringade nyligen en helg på en campingplats i södra Östergötland. Jag brukar åka dit varje sommar för att besöka några platser som betyder mycket för mig. Från fredag till måndag hyrde jag en stuga med god överblick över husvagnsområde, badplats och bryggor. Det var varmt, mycket varm. Solen gassade. Det var mycket folk på campingen över helgen. Barn och vuxna badade, det grillades, det kördes motorbåt, folk skrattade, skrek, hundar skällde. Lokalbor och campande östgötar blandades med några tyska turister och en hel del invandrare. Det var helt enkelt ett ”jävla liv”.

IDÉ OCH KULTUR Vår samtids mest lyckade härskarteknik är den som bestått i att anklaga immigrationskritiska svenskar för att vara rasister. Enligt Wikipedia syftar begreppet härskarteknik på ”olika sociala manipulationer varmed en grupp eller en person förstärker sin position i en hierarki genom att på olika sätt underminera andra grupper eller enskilda individer.”

IDÉ OCH KULTUR Sommarens dofter, smaker och ljud för oss tillbaka till några av våra första minnen. En doft av tjära, hav eller skog kan räcka för att återigen förnimma det omhändertagna barnets känsla av trygghet och tillräcklighet. På något sätt finns ofta föräldrar eller far- eller morföräldrar med i bilden. Antagligen är det deras omsorg, deras kärlek som minnet förmedlar. Som vuxna kan vi gå tillbaka till våra minnen och hitta kraft i upplevelsen av trygghet och stabilitet. Kanske är det ofta det vi försöker göra på sommaren.

IDÉ OCH KULTUR Om mörkhyade människor kan sägas vara ”rasifierade” kan väl ljushyade på samma sätt vara ”vitifierade”? Så fort det talas om vita går det bra att generalisera och skuldbelägga. Det Goda Samhället lanserar därför ett nytt socialkonstruktivistiskt begrepp som ska bidra till att bringa klarhet i de processer som gör det legitimt att tala om vita som en homogen grupp och dessutom tillskriva gruppen en kollektiv skuld. ”Vitifieringen” måste studeras och analyseras. Leve den maktkritiska forskningen!

IDÉ OCH KULTUR I efterdyningarna av black lives matter-protesterna har det även i Sverige framförts krav på att statyer av våra kungar och vetenskapsmän ska tas ned. Både från vänster och höger har man då svarat att vi inte ska censurera historien: statyerna har mycket att lära oss om vårt förflutna. Det här är ett underdånigt slavargument som inte hör hemma i ett land med integritet. Våra statyer ger en materiell konsistens åt vår identitet och vår gemenskap. Vi bestämmer själva när vi sätter upp dem eller ta ner dem. Passar det inte med svensk historia på svenska gator och torg går det bra att dra åt h…

Visst kan vi riva statyer. Det har gjorts förr. I det forna Östblocket rök det mesta av minnesmärken över Lenin och Stalin. I Irak tog man ned bildstoderna av Saddam Hussein. Om ett samhälle byter regim eller ändrar ideologisk riktning kan gamla monument över makt och rådande samhällsskick bytas ut mot nya. Ibland är det så banalt att statyer byts ut för att man tröttnat på dem och vill ha något nytt.