INTERVJU Richard Sörman samtalar med Michael Riise som skrivit och regisserat dramakomedin ”Prästens sensuella bikt” som nu spelas på ”alias Teatern” i Stockholm. Tre personer interagerar i en rad korta scener där de alla verkar famla efter något eller någon att vara. Vad händer med våra identite-ter när vi förlorar vår kultur? Vad händer med en kulturbärare som svenska kyrkan när den gör sig av med sin historia? Och vad händer med prästen som måste censurera sin mänsklighet för att passa in i det nya evangeliet om det rätta och det korrekta?

På ”alias TEATERN” spelas just nu dramakomedin ”Prästens sensuella bikt” skriven och regisserad av Michael Riise. I handlingens centrum står en kvinnlig präst som predikar politisk korrekthet, men som i hemlighet har en andra identitet (”Josephine”) där hon får leva ut sin sensualitet. Ett äkta par förekommer också i pjäsen. Kvinnan i paret lämnar mannen för att hänge sig åt sitt censurerande och kontrollerande arbete åt kyrkan. Men mannen träffar då en ny kvinna: den hemlighetsfulla Josephine.

I de tre rollerna ser vi Paula Ternström, Anna Lindholm Rosendhal och Rasmus Dahlstedt. Både Paula Ternström och Rasmus Dahlstedt har medverkat som skribenter här på Det Goda Samhället. Det är ingen slump att dessa kulturella fritänkare medverkar i Michael Riises produktion. Det här är teater som ifrågasätter några av vår samtids mest heliga trossatser.

Efter att ha sett pjäsen pratar jag med Michael Riise på länk. Michael återkommer flera gånger till den kultur- och historielöshet han tycker vi lider av i vårt moderna samhälle. Sammanhangen är borta och med dem våra identiteter.

– Den här pjäsen handlar om våra identiteter, säger Michael. En kvinna berättade en gång för mig att hon hade två olika officiella identiteter och dessutom en identitet som var hemlig. Det här gjorde starkt intryck på mig och jag kände att jag ville skriva något med utgångspunkt i det. Jag har i flera år skrivit pjäser som handlar om hur vår tillvaro alltmer kommit att bestå av korta och osammanhäng-ande klipp. VI lever som i ett ständigt nu utan referenser till dåtid eller framtid. Men om vi ska ha en framtid måste vi också ha en dåtid.

Richard Sörman: – Det var faktiskt så att innan jag såg pjäsen tänkte jag att det skulle handla om kyr-kan och om modern självcensur, men sedan framträdde också något annat. Pjäsen är skriven som en rad korta scener, och den manliga person som Rasmus Dahlstedt spelar verkar väldigt bortkommen i tillvaron. Han söker ett sammanhang men tycks aldrig lyckas se några mönster. Hur hänger detta ämne ihop med frågan om kyrkan och prästens hemliga personlighet?

Michael Riise: – Det handlar inte bara om kyrkan, utan paralleller kan dras till samhället i stort. Kyrkan får här representera det som i vår kultur står för något som är kontinuerligt och beständigt. Kyrkan ska skapa en linje bak i tiden. Jag kan också berätta att en av källorna till idén till pjäsen var Otto Strauss drama ”Rummet och tiden” som jag jobbat en del med. Den handlar om en kvinna som lever utan mål och mening i det nya Tyskland som uppstår efter återföreningen. Plötsligt börjar föremålen i det rum där hon bor tala till henne. Och det här gav mig idén till en av de saker som händer i min pjäs, nämligen att den manlige huvudpersonen minns vem han är när tingen i hans hem börjar påminna honom om hans livshistoria. Det är bland annat ett skulpterat ansikte av hans mor, fotografier och en present som han sparat. Filosofen Hanna Arendt talar någonstans om att våra artefakter överlever oss. Sakerna, tingen, blir nästan det enda som upprätthåller ett samband mellan oss och dem som levt före. Vi har väl alla små föremål hemma som vi ärvt av någon förälder. Vi sparar dem för att påminna oss om vilka vi är, för att minnas att vi är en del av något. Och därför ville jag ha med en scen i pjäsen där tingen ändå visar vägen mot någon form av minne.

RS: – Och hur kopplar du det här till kyrkan? Borde den också påminna oss om vilka vi är?

MR: – Det kan man säga. Kyrkan som institution är ingen artefakt vi sparar hemma, men den har, el-ler borde ha, en delvis liknande funktion. Kyrkan har bidragit till att skapa identitet och sammanhang i över tusen år i Sverige. Men nu finns tendenser till att kyrkan distanserar sig från sin historia. Och om inte ens kyrkan får finnas kvar för att påminna oss om vilka vi är då kommer det uppstå ett stort vakuum. Prästen i pjäsen försöker omfamna en av samhället påbjuden korrekthet. Men någonstans i henne bubblar det fram något som inte får plats i den här rollen. Hon skaffar sig en hemlig identitet. Det blir den ventil som gör att hon orkar vara människa.

RS: – Jag undrar ändå lite hur du får ihop dessa två ämnen. Jag anar två skilda pjäser här. En om tiden och kontinuiteten och en om kyrkan, pk-censuren och själlösheten.

MR: – Ämnena hänger ihop. Om den samtida kyrkan börjar utradera sådant som är dess identitet, det vill säga kyrkans historia, blir även kyrkan historielös och utlämnad åt tillfälliga nycker. Vad händer om historien om Jesus Kristus bara blir en symbolisk berättelse bland alla andra? Då förlorar vi natur-ligtvis kärnan i kyrkans identitet. Kyrkan har utgjort en av grundpelarna i hela vår kultur. Jag tycker det är viktigt att vi håller fast vid den ursprungliga betydelsen av ordet ”kultur”. Kultur är ”odling”, en kultur är en civilisation med en identitet. Kultur är inte detsamma som konst för mig. Konsten är en del av den samlade kulturen, men även kyrkan är en del av kulturen, av vår kultur.

RS: – Är det en slump att det är just en kvinnlig präst vi möter i pjäsen?

MR: – Det kunde lika gärna varit en manlig präst. Men vi har många kvinnliga präster i Sverige idag och andelen kvinnor verkar öka. Den här kvinnan jag berättade om tidigare som hade tre identiteter fick mig att se på dem som jobbar som präster, lärare eller kanske politiker med nya ögon. Jag säger inte att alla som verkar inom det offentliga och det korrekta har hemliga identiteter i byrålådan, men jag har svårt att se hur en hel människa med de fel och brister som vi alla har ska få plats inom det här politiskt korrekta som bland annat kyrkan lyfter fram som den rätta vägen.

RS: – Tror du att den förändring vi ser av kyrkan och den kristna tron idag i Sverige har påverkats av vad vi kanske kan kalla feminiseringen av vår svenska kyrka?

MR: – Det här är ett svårt ämne. Jag tror det finns en koppling, men jag har fler frågor än svar här. Vad händer om vi avkönar fadern, sonen och den helige ande till exempel? Vad vinner eller förlorar vi på det? Många av våra arketyper – som ”moder jord” till exempel – är tydligt manliga eller kvinnliga. Vi ska kanske inte avfärda den könsbestämning som verkar finnas på våra gudar och högre väsen. Vi måste vara försiktiga. Vi måste fundera över vad meningen skulle vara med att avköna det heliga. Det är inte betydelselöst att kalla Gud för ”hen” i stället för ”han”.

RS: – Och den manliga huvudpersonen till sist. Han verkar som jag sa tidigare viljelös och förvirrad. Han lämnas av en kvinna och fångas upp av en annan utan att förstå vad som händer. Är detta en bild av den moderne mannen?

MR: – Haha. Ja lite så är det. Det handlar också om den här rädslan som finns att inte tillhöra fiskstimmet. Många män är ängsliga och vågar inte – eller förmår inte – protestera. Framför allt handlar det om rädslan att sticka ut, och kanske ännu mer om den osäkerhet som finns om det enda vi bottnar i är våra kreditkort. Vad är en man idag utan sitt kreditkort? Vad är en person om han eller hon inte har någon annan trygghet än den som pengarna ger? Har man inget annat att luta sig tillbaka mot än sin inkomst tvingas man in i systemet och har inget att sätta emot.

RS: – Ska vi säga något om formen också? Föreställningen ger mer till publiken än bara realistisk teater.

Spelstilen kan ses som förhöjd. Det innebär att rollfigurerna reagerar med snabbare tillståndsskiften och kanske starkare än i verkligheten på det som händer. Manuset består av korta kondenserade repliker och snabba skiftningar i rollernas tillstånd. Repliker, dialog och rörelseschema följer musikaliska rytmiska anslag likt den tango som återkommer vid flera tillfällen. Jag kallar det dramakomedi med humor och ett underliggande allvar. Jag tycker att allvaret i pjäsen förstärks av humorn.

”Prästens sensuella bikt” spelas fram till den 12 november. Biljetter går att köpa via www.kulturbiljetter.se