Nu har det gått mer än två månader sedan riksdagsvalet men partierna har ännu inte kommit någonstans med sin huvuduppgift som just nu är att bilda en regering. Partierna sticker faktiskt käppar i hjulen för demokratin genom att tjafsa om röda linjer som medborgarna svårligen begriper.
Under klimattoppmötet COP31 i Turkiet presenterade Unesco och University College London en ny studie som nu används som slagträ i den offentliga debatten. Larmrapporten gör gällande att AI-modeller snabbt förvandlas till ”klimatförnekare” så fort användaren vågar ställa en kritisk motfråga. Vad är det då som AI egentligen misslyckas med enligt Unesco? Svaret är uppenbart: den vägrar agera åsiktspolis.
I novembernumret av the Spectator (som för kvalitetssäkringens skull påstår sig vara världens äldsta tidskrift) finns en artikel som börjar så här:
Oktober 2026 kommer att gå till historien som månaden då universum förändrades, vilket de flesta inte märkte. Teknikföretaget OpenAI, skaparen av ChatGPT, släppte lösningarna på 722 grundläggande matematiska problem. Många av dessa problem hade förbryllat människor i årtionden men en stor språkmodell (LLM) som bara var elva dagar gammal löste dem. AI hade redan klarat av vissa matematiska mysterier, men detta var utanför skalan. ”Detta är minst tio gånger, kanske hundra gånger så betydelsefullt som beviset av Fermats sista sats”, sade Abhishek Saha, professor i matematik vid Queen Mary University of London. Joshua Gans från University of Toronto gick ännu längre: ”Detta är förmodligen de vetenskapliga framstegens största dag i historien”.
För oss ekonomer är föreställningen om den ekonomiska tillväxtens fördelar närmast ett axiom. Vi mäter regeringar efter deras förmåga att skapa tillväxt. Det finns hur många datakällor som helst där man kan jämföra länder med varandra och med sig själva vid olika tidpunkter. Hög tillväxt skapar nationellt självförtroende ungefär som om det lyckosamma landet kommit på pallplats i OS-hockeyn. Själv har jag ägnat femton års yrkesliv åt arbete i den internationella storindustri som med hjälp av bistånd – men utan mycket framgång – försöker skapa tillväxt i fattiga länder.
Vart fjärde år går svenska folket till valurnorna, stoppar ner sina noggrant utvalda valsedlar i kuvert och tror att deras röst är viktig.
Det är en missuppfattning. Riksdagen består visserligen av 349 ledamöter, men i praktiken är 324 av dem bara statister i en pjäs regisserad av de resterande 25. Med stolta 7,03 procent av rösterna har Centerpartiet, med drottning Elisabeth i spetsen, nämligen tagit på sig den ärofyllda uppgiften att agera Sveriges högsta författningsdomstol, moraliska kompass och exklusiva dörrvakt i ett och samma paket. Nu har hon valt vilka undersåtar som ska få hennes gunst.
Snart börjar väntan på ankomsten. När jag var barn trodde jag, på grund av ordlikheten, att advent betyder väntan. Det man väntar på Herrens ankomst, på latin adventus Domini.
Men vi väntar också på solens återkomst. Vid juletiden, då Gud föds som människa, infaller vintersolståndet då dagen är som kortast. Därefter blir dagarna längre igen: solen föds i det djupaste mörkret.
Det mänskliga samhällets blodtörstiga, gläfsande käftar har just satt tänderna i Jensen Huang, skapare och VD i Nvidia, världens främsta bolag inom artificiell intelligens. Namnet påstås ha med avundsjuka att göra – jämför med engelskans ”envy” – men just nu är det nog inte så många som avundas Huang eftersom han i all världens media löper gatlopp för två otrohetsaffärer samt möjliga brott mot amerikanska exportförbud.
Vi ser nu i öppen dager hur antisemitism och svavelosande attacker mot den västerländska kulturen har blivit en dagligen återkommande komponent i den rödgröna murbräckan som ska bringa vår civilisation på fall. En ny världsordning, kommunistisk och islamistisk, ska tydligen byggas på ruinerna av franska, tyska och spanska kyrkor, förvaltningsbyggnader, snabbköp och Gucci-butiker.
I ett rikspolitiskt landskap som det svenska, präglat av blockpolitik, kan ett litet vågmästarparti lätteligen inta den högsta strategiska kullen och därifrån egenmäktigt nog peka på vem som får och inte får regera. Ett sådant partis förfarande kan till och med, om det vill sig riktigt illa, oåterkalleligen även påverka landets långsiktiga framtid. Exempel finns i landets närhistoria: Vem har glömt hur ett femprocentigt Miljöparti, ihop med kläggets tongivande medlemmar (*), under ungefär 20 års tid medverkat stort till plöjningen av fårorna till Sveriges öde som annars hade sett hoppfullare ut idag? (**)
Igår skrev jag om den förre C-ledaren Muharrem Demirok pinsamma föreställning, där han påstår sig ”koka” över avslöjandena i SVT:s Uppdrag granskning. Men Demirok är långt ifrån ensam om sitt spel för gallerierna. I Expressen kliver nu den tidigare socialdemokratiska riksdagsledamoten Nalin Baksi fram i exakt samma krystade teaterföreställning.
Muharrem Demirok ”kokar”. Det är åtminstone vad den före detta C-ledaren påstår i ett inlägg på Facebook med anledning av SVT:s Uppdrag granskning, som nu – till absolut ingens förvåning – avslöjat att imamer i svenska moskéer ger råd om månggifte och uppmanar föräldrar att hålla barnen borta från svenska och judiska kompisar.
Det är ”så förbannat provocerande”, dundrar Demirok. Han kallar imamerna för ”fega makthavare” och ”religiösa nasare” med ”stenåldersfasoner”. Man får nästan en tår i ögat av denna plötsliga, glödande vrede. Men så läser man vidare och inser att det här inte är en uppgörelse med verkligheten. Det är ett klassiskt politiskt teaterstycke, fullt av självmotsägelser och pinsamma efterkonstruktioner.
När Monty Python-gänget släppte filmen Life of Brian jublade dåtidens progressiva röster, ledarskribenter och kulturprofiler. Att sparka uppåt mot kyrkans dogmer, håna blind tro och kräva rätten att skratta åt religion ansågs vara det absolut mest progressiva, modiga och moraliskt högtstående man kunde göra. Kyrkfolk som klagade betraktades som hopplöst reaktionära och humorlösa stollar.
Idag, decennier senare, har vinden vänt på ett närmast parodiskt vis. Samma ideologiska krafter som då hyllade religionskritik som en progressiv dygd, står idag som en mur av fördömande och hat mot John Cleese.
Historien är som ett gammaldags ånglok som anmäler sin ankomst med väldiga utbrott av kolrök och gnistor. Åskådare kunde inte låta bli att stanna, titta och gripas av förskräckt beundran inför den stora upplevelsen. Samtiden förverkligar sig också, lite i taget, med vrål och explosioner som hetsar oss kringstående betraktare att fylla våra sinnen med ny upphetsning som med tiden, ofta ganska snabbt, förtunnas som röken från loket.
Skyddet av barn är inte ett värde som bara gäller när det är bekvämt. Det måste gälla även när det berör en religiös förebild.
När Jeffrey Epstein avslöjades möttes han av bred och berättigad avsky. I USA drev republikanen Thomas Massie och demokraten Ro Khanna fram en lag som tvingade fram offentliggörandet av Epstein-akterna. Representanthuset röstade 427 mot 1, och president Trump undertecknade lagen i november 2025, efter att först ha motsatt sig den.
Jag får väl kalla mig ekonom eftersom jag har fina akademiska examina i nationalekonomi och dessutom fått för vana att fundera över nationalekonomiska och närliggande samhälleliga spörsmål. Mitt problem är att jag ofta inte tror på av samtiden hyllade vetenskapliga professorers teser.
Det händer att jag inte kommer på något nytt att skriva om eftersom jag tycker mig redan ha skrivit allt jag vet. Ett av mina favoritteman är att internationellt utvecklingsbistånd visserligen kan vara fördelaktigt för dem som jobbar i branschen men troligen skadligt för de tilltänkta mottagarna. Här är en krönika (med samma rubrik som denna) som jag skrev för elva år sedan:
När jag gick forskarutbildningen vid Stockholms universitet pluggade jag samtidigt till gymnasielärare på Lärarhögskolan. En kvinnlig professor föreläste för oss blivande lärare om genusteori, vithetsnormen och det så kallade osynliga privilegiet. Hon uppmanade oss att göra revolt mot gamla maktstrukturer. Jag kunde inte hålla tyst, utan invände att hon som kvinnlig professor på en statlig utbildning i högsta grad är en del av rådande maktstrukturer. Hon blängde irriterat på mig och undrade om jag blivit kränkt.
En före detta SD-politiker anklagar en annan SD-politiker för vad han kallar ”etnisk besatthet”. Och jag kan inte låta bli att undra: vem är det egentligen som lider av ”etnisk besatthet” – den som enkelt konstaterar att det finns olika etniska folkgrupper eller den som desperat hävdar att just svenskar ingen etnicitet har?
USA:s mellanårsval är över. Trump har lidit ett stort politiskt nederlag och förlorat kontrollen över båda kamrarna i kongressen. Hans två återstående år som president kommer att bli betydligt svårare. Spekulationerna om en tredje presidentperiod kan nu läggas åt sidan. Konstitutionen förbjuder redan en person att väljas till president fler än två gånger, men omfattningen av detta nederlag borde också sätta punkt för den politiska fantasin om en tredje mandatperiod.
Efter de senaste veckornas upplopp i Västeuropa (ännu inte i Sverige) – där invandrarungdomar, muslimer, palestinier och radikala européer förstör, plundrar och vandaliserar – verkar politikerna stå villrådiga. Framför allt gäller detta Frankrikes president Macron, i vars land upploppen började. De enda som vågar stå emot är Italiens premiärminister Meloni och USA:s vicepresident J.D. Vance.
Det har stormat i debatten efter Sverigedemokraternas senaste utspel, där toppnamn i ledningen hävdar att det svenska ursprunget saknar egenvärde för svenskheten. Argumenten känns igen till leda: vem som helst kan bli svensk och den som tillskriver ursprunget ett värde är ”etnonationalist” och, enligt SD-ideologen Mattias Karlsson, ”vedervärdig”.
Men denna febriga vilja att radera ut det svenska ursprunget är inte bara en teoretisk diskussion. Den har ett direkt, iskallt pris i verkligheten. Det är nämligen precis denna systematiska nedgradering av vårt ursprung som gör våra äldre till en särskilt utsatt grupp.
Igår antydde jag embryot till en historiefilosofi (som jag förstås inte hittat på själv utan hämtat hos generation efter generation av historiker som inte heller uppfunnit idén, något som de mycket väl skulle kunna ha gjort eftersom idén är rätt banal).
Ett slagsmål utbröt på ett förortstorg i Göteborg en dag i maj 2021, inom gångavstånd från min dåvarande lägenhet. Så mycket som ett hundratal vuxna deltog och det slutade med att en släkting till en butiksägare blev skjuten i huvudet och två andra skottskadades. Orsaken lär ha varit att en 14-åring knuffades av en moped.
Några månader senare inträffade en liknande händelse i Lund. Gemensam nämnare för de bägge bråken är en kriminell klan med säte i Angered utanför Göteborg. En ny typ av kriminalitet har vuxit fram i Sverige, utan att våra etablerade politiker verkar ha ”sett det komma”.
Jag trivs bäst när jag skriver om saker som jag inte riktigt begriper, det vill säga som ingen riktigt förstår vad de än påstår, typ om Gud finns. När ingen sanning ännu är etablerad får man arbeta med mer eller mindre övertygande hypoteser.
Kommentarsfält är en spännande plats. Få ställen ger en sådan inblick i nutidsmänniskans inneboende vrede. Något jag noterat, utan att ha en sociologisk studie bakom mig, är att de som uttrycker mest harm och förtrytelse har vissa gemensamma nämnare. Jag brukar kolla profilerna på de som uttrycker mest ilska, och det som överraskade mig var åldern. Det är pensionärer av bägge könen, oftast äldre pensionärer. Ibland är de så arga att jag undrat om rabies smittar via löständer.
Förr i tiden, när man bara observerade att folkslag hade systematiskt olika utseende och beteenden, hade begreppet rasism ännu inte skarpladdats. Visserligen hade frireligiösa engelsmän sedan början av 1800-talet kämpat mot slaveriet men jag tror inte att de förnekade de systematiska olikheterna för att slippa hållas för rasister. Förresten var det inte ens skämmigt att erkänna folks olikheter. Statens institut för rasbiologi grundades år 1922 i Uppsala och ansågs vara främst i världen inom en respektabel vetenskap som bland annat mätte samers (lappars) huvud.
Glöm designerväskor, surdegsbak och klimatposerande. Det absolut senaste inom svensk statuskonsumtion, det som verkligen signalerar att man är en modern framtidsman i takt med tiden, är något så genuint folkligt som en gedigen samling betalningsförelägganden. Att ha Kronofogden i hälarna är det coolaste som du finns, i alla fall om du råkar vara en av politikerväldets så kallade kryssraketer.
En dag för en tid sedan hade jag ett ärende på ett myndighetskontor i Uppsala. Jag upptäckte då att myndigheten i fråga hade flyttat – igen. För sjuttioelfte gången. Jag har tidigare av och till funderat på varför olika myndigheter, till exempel Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, ständigt flyttar runt inom staden.
De flyttar dessutom runt inom ett ganska begränsat område, ofta inom samma kvarter.
Uppemot 35 procent av Sveriges befolkning beräknas ha utländsk bakgrund vilket betyder att de själva är utlandsfödda eller att endera eller båda deras föräldrar är födda i utlandet. Den tredje generationen räknas med automatik som svenskfödda oavsett påbrå. Det är dessa 35 procent – som egentligen är mer om man räknar även senare generationer – som folk i allmänhet menar med begreppet invandrare.
Man måste ändå beundra den moderna teknikutopismen. Just när man trodde att Silicon Valley hade nått kulmen av självgodhet – efter biohacking, juicefasta och jakt på evigt liv via ungt blod – lyckas teknikbranschens elit överträffa sig själva. De har hittat ett helt nytt sätt att visa prov på total, gränslös aningslöshet.