
Ibland pratar jag i minnet med de människor som jag kände när jag växte upp under 50- och 60-talet. De är borta nu, men jag försöker att förklara för dessa
”gammelsvenskar” (och för mig själv) vad som har hänt med vårt gemensamma land. Jag gör det förvissad om att jag måste övertyga dem (och mig själv) om att den enorma omstöpning som har skett inte är en ond saga. En vän till mig, författaren Einar Askestad, skriver i en kommentar här på sajten att det som sker är ”är ett övergrepp utan like” och att ”det kan väl ändå inte vara möjligt att beröva ett folk sin kultur och gemenskap, sin trygghet och sitt hem på jorden på bara några decennier och komma undan med det?”