Efter många års tjuvräder i överlägsna tänkares skrifter samt åtskilligt eget huvudbry har jag kommit fram till en teori om hur samhället fungerar. Teorin utgår från en hypotes om att alla människor är mer eller mindre egoistiskt lagda i bemärkelsen att de inte gärna bortser från vad som är gynnsamt för dem själva. Jag har till och med gått så långt att jag anställt vetenskapliga experiment för att belägga hypotesen. Jag har frågat folk om de, allt annat lika, skulle vilja ha högre lön. Sedan de försäkrat sig om att det inte ligger någon hund begraven i frågan har de enhälligt, fast var och en för sig, ställt sig positiva till en löneförhöjning.

När internet på 90-talet började slå igenom på allvar föreställde sig många, vilket verkade helt logiskt, att yttrandefriheten genom den tekniska utvecklingen var säkrad framöver. Internet hade etablerat en global anslagstavla där snart slags vem som helst kunde presentera sina tankar hur enfaldig, olämpliga eller geniala de än var.

Vid det här laget har jag läst kanske femtio slumpvist utvalda och sinsemellan motsägelsefulla artiklar om artificiell intelligens. Några säger att AI troligen kommer att bli världens undergång. (Kanske ligger det att människans DNA att föreställa sig att nya, överlägsna intelligenser som AI vill människan illa. Tanken är svårtillgänglig för mig eftersom nästan alla innovationer och andra förståndssprång som människan åstadkommit under åtminstone tiotusen år har varit välsignelser. Själv minns jag till exempel vilken plåga det var att gå till tandläkare för sextio år sedan.)

De antidemokratiska krafterna i Sverige är starkare än man tror. Man upptäcker dem om man vet var man ska leta. Det finns olika sökmetoder. Magdalena Andersson säger att hennes motståndare är antidemokratiska krafter eftersom de vill stoppa hennes lotterier. Men folk blir inte antidemokrater bara för att någon – Andersson till exempel – tillvitar dem despotiska åsikter. Det finns mer pricksäkra tillvägagångssätt. Ett är att lyssna på vad de säger. Det finns mer förakt för folkviljan än du kanske anar, framför allt bland de självgoda anhängarna av PK-ismen.

Igår skrev jag halvt raljerande om det folkombyte som många tror inom några årtionden kommer att förvandla nationalfolken i vissa europeiska länder – Sverige till exempel – till minoritetsfolk i och med att de trängs undan av invandrade människor som ser annorlunda ut och beter sig enligt normerna från en annan kultur än nationalfolkens.

Fransmannen Renaud Camus (bilden), enligt Wikipedia författare, framstående homofil och konspirationsteoretiker samt fascist påstås ha uppfunnit begreppet Folkutbyte i den moderna bemärkelse som innebär att det i ett antal europeiska länder inom några årtionden kommer att finnas fler muslimättlingar än folk med nationellt påbrå. Jag har inte besvärat mig med att ta reda på hur man räknar. Tänk dig en första invandrad generation som får två svenskfödda barn som i sin tur får två svenskfödda barn. Ska då nästa generation räknas som färdigutbytt eller som en del av ett pågående byte?

I takt med stigande ålder får de inledande hälsningsfraserna som sätter igång varje möte med en bekant – typ ”hur står det till?” eller ”hur mår du då?” – gradvis en ny karaktär. Inledningsvis är de en artig formalitet som inte förväntas få något seriöst svar. Visst finns det tråkmånsar som tar frågan på allvar och börjar berätta om sin borrelia eller artros men sådana träbockar lär sig snart att de längre blir tillfrågade om sitt hälsotillstånd.

Det är mycket möjligt, kanske till och med troligt, att den omskrivne grekiske filosofen Sokrates faktiskt existerade för några tusen år sedan och då var en liten, ful gubbe med en elak fru som hette Xantippa. I vilket fall som helst tillskrevs han – eller om det möjligen var någon annan som tillerkändes frasen – uttrycket gnothi seauton vilket ska betyda ”känn dig själv”. Man anar kanske inte kraften i denna paroll förrän man betänker att Sokrates samtida dömde honom till döden när han föreslog att talesättet även skulle gälla dem. De ville väl inte veta, kan tänka.

Sedan det senaste valet, som förde paradigmskiftespartierna till regeringsställning, har jag undrat om det kommer att bli något paradigmskifte (här till exempel ). Ju mer tiden går desto mer tveksam blir jag.