Man får tycka om dansbandsmusik. Det skrev min kollega Richard Sörman i en fin text här på Det Goda Samhället för ett tag sen. ”Dansbandsmusik ska helst avnjutas en sommarkväll på en festplats någonstans ute på den svenska landsbygden. Då blir den ett perfekt uttryck för den ljumma och behagliga mildhet som ofta karaktäriserar vårt land”, skriver han – och så rätt han har!

Han har också rätt i att vi ibland behöver påminnas om att vi faktiskt får tycka om dansbandsmusiken, för få musikgenrer har väl varit så bespottade genom åren. Och jag tvivlar inte alls på att det beror på att den, enligt ”eliten”, är alldeles för svensk i sin framtoning. Och eftersom det inte går att komma åt denna så oerhört populära musikgenre på annat sätt än att genom olika mediekanaler sprida förakt för den, så är det vad svenska medier med kultursidorna i spetsen gjort i decennier.

I våras kom en statlig utredning på 783 sidor som heter En mer likvärdig skola. Allt är mycket grundligt gjort. I bilaga 3 redovisas ”genomförda möten och konsultationer” omfattande elva sidor med ungefär 350 namngivna personer. Jag är inte med på listan vilket bevisar att utredningen visste vad den gjorde. Om jag hade varit med så skulle jag ha insisterat på ett särskilt yttrande för att inte bli förknippad med en totalitär samhällssyn. (Den som läser listan upptäcker att det finns många kända och framstående personer som inte hyser sådana skrupler.)

Det är svårt med politik. Å ena sidan klagar man på att politiker är medietränade och upprepar inlärda formler, när de intervjuas. Å andra sidan petas frispråkiga personer som Hanif Bali och Tobias Billström, den senare när han vågande använda ordet ”volym”. Å ena sidan finns mer politisk information tillgänglig än någonsin tidigare. Å andra sidan sparas allt politikerna säger och skriver och kan anföras emot dem tio år senare, vilket gör att det som sägs och skrivs tenderar att vara utslätat. Här finns en inbyggd motsättning, som det inte är lätt att se någon lösning på. Kanske kan det vara omväxlande med ett spanskt exempel på konflikten.

Nyligen skrev Anders Leijon i en krönika här på sajten att tiden nu är mogen för dem som har drabbats av den politiskt korrekta repressionen att träda fram i offentligheten med sina berättelser. Det tar jag som en uppmaning att berätta om vad som hände mig för tio år sedan.

Tio år är en bra tidsrymd för att få distans. Med så många år i backspegeln blir det lättare att så sakligt som möjligt gestalta vad som hände. Till mitt stöd har jag både dokument och alla de dagliga minnesanteckningar som jag noggrant förde på den tiden.

Ingenting är så populärt bland kändisar nuförtiden som att framhäva hur svårt man haft det i livet. Ju mer känd och välbärgad man är, desto viktigare är det att framhålla att man har en torftig och allra helst mycket fattig barndom.

För en tid sedan avslöjade vänsterrörelsens mest omhuldade klassresenär Åsa Linderborg att hon var orolig för sin tandhälsa eftersom hon vuxit upp under så fattiga och eländiga förhållanden att hon aldrig lärt sig borsta tänderna ordentligt. Ungefär som om hon skulle ha vuxit upp i en backstuga eller statarlänga utan tillgång till tandvård, när hon i själva verket växte upp i ett välfärdsland där Folktandvården redan etablerat sig och där man fick information och undervisning om tandhälsa kostnadsfritt från första klass i skolan.


Om du har två timmar till övers och är slängd i engelska språket kan jag rekommendera den här YouTube-videon. Sju svarta personer under ordförandeskap av en vit person diskuterar det amerikanska samhällets pågående ångest som enligt min mening troligen är den värsta sedan inbördeskriget. Om du inte orkar lyssna på dessa djupingar – ingen av de sju svarta talar svart dialekt utan låter som vanliga högutbildade amerikaner och pladdrar också som normala intellektuella – så kan du i stället läsa min tolkning som följer.

Den enkle betraktaren kan ibland känna en blandning av bestört häpenhet och motvillig beundran inför våra makthavares skamlöst frimodiga hantering av sanningen.

Bjudande varningar om ”hot mot demokratin” hörs nu ofta i ibland möjliga men oftast långsökta sammanhang i syfte att motivera censur, stödja ideologisk skolning vid skolor och lärosäten, och inte minst för ökade anslag till SR/STV och andra regimtrogna media.


Sengångaren och sköldpaddan tillhör världens långsammaste djur. De kan ta sig fram några kilometer i timmen. Ett sådant race pågår nu mellan den amerikanska kongressen och konsortiet Nord Stream 2 som bygger en pipeline för naturgas från Ryssland till Tyskland.

Tyskland får redan, via röret Nord Stream 1, omkring 40 procent av sin naturgas från Ryssland. Med rör nummer två kommer ytterligare lika mycket rysk gas till Tyskland. Tyskland och Ryssland tycker båda att det är en fin affär.

Tiveden kallas ett stort område där bland annat Askersund och Laxå ingår. Namnet Tiveden tros komma av en sammansättning av namnet Ti (en benämning på den gamle asguden Tyr) och ordet ”ved” som betyder skog. Tyrs skog, alltså, och kanske ligger det något i den förklaringen för historiskt sett har området ofta kallats för just Gudarnas skog.

Tiveden är ett mycket vackert naturområde som som sträcker sig från skärgårdsmiljöer till urskog. I området finns också den vackra nationalparken med samma namn. Den ligger i den del av skogen som brukas kallas Trolltiven. Skogen skapades av is och vatten för mer än tiotusen år sedan, och fortfarande finns i området enorma flyttblock och djupa sprickor som minner om isens framfart. Här finns också många kristallklara sjöar och en av dem är den välkända sjön Fagertärn.

Den svenska debatten om coronat handlar mycket om ansiktsmasker och om statlig kompensation till utövare av idrott och kultur. Det är säkert viktigt. Själv är jag mest intresserad av två andra saker, dels hur de dagliga dödsfallen utvecklar sig och i vilken utsträckning de sekundära smittspridningsvågor som visat sig i några länder påverkar antalet döda per dag, dels vad som händer med produktionen.

Ernst-Hugo Järegård var en av Sveriges mest folkkära skådespelare. Idag, mer än tjugo år efter hans död, och med oförglömliga minnen av hans karismatiska och uttrycksfulla skådespeleri, är det svårt att förstå att han en gång i tiden misslyckades med att komma in på Dramatens elevskola…

Ernst-Hugo Järegård föddes i Ystad den 12 december 1928. Hans far var bankdirektör och var, enligt Ernst-Hugo själv, en man som enbart intresserade sig för pengar. Därför kom sonens liv att präglas av en stor osäkerhet och en ständig iver att bli sedd av fadern. Men när det gällde skådespelarkarriären hyste han ingen osäkerhet. Han var hela tiden säker på att han skulle slå igenom och inte ens det faktum att han fick avslag på sin ansökan till Dramaten slog ner honom. Istället sökte han till Malmö Stadsteaters scenskola, och där såg man vilken talang han var och gav honom en gedigen utbildning.

En poet jag ständigt återkommer till är Olof Thunman. Han föddes 1879 och avled 1944 och är mest känd i hela vårt land för gånglåten ”Vi gå över daggstänkta berg” som skrevs en kväll i juni i Sörmland då poeten var en ung man.

Olof, som gärna kallade sig själv Olle, föddes i Uppsala och studerade senare nordiska språk vid universitetet. I Stockholm utbildade han sig till konstnär vid Konstakademien. Han debuterade sent, 1919, med Pan spelar, och därpå kom regelbundet nya diktsamlingar – Olandssånger, 1927, Från färdväg och fornbygd, 1929, Mark och vindar, 1935, Visor från vidd och vrå, 1939. Dessa böcker finns inte att få tag på i bokhandeln och trycks inte på nytt. Ytterst få av dikterna finns utlagda på Internet. Det är jag som lagt ut de flesta av dem.

Av alla de frågor som Trump gick till val på 2016 så var invandringen, sammanfattat i slagropet ”Build the wall”, överlägset viktigast. Det är också denna fråga som gett honom en stark fan-base bland invandringskritiker i Sverige. I denna andra del (del 1 hittas här) av min granskning av Trumps första mandatperiod är det därför dags att fråga hur det gått med invandringen, i synnerhet då den illegala invandringen och muren Trump lovade att bygga för att stoppa denna.

Det sägs att rentjurar i sina ömsesidiga uppgörelser ibland fastnar i varandras mångförgrenade horn och inte kan komma loss. Det slutar med gemensam förintelse ty tjurarna svälter ihjäl. Ungefär så är det med Sveriges politiska partier. Systemet har kopplat ett blockerande grepp på sig självt som gör att inga beslut kan fattas som skulle kunna leda landet ur dess mångfaldiga kriser. Den migrationspolitiska kommitténs oförmåga att ens ta ett steg i rätt riktning vad gäller invandringspolitiken är bara ett exempel.

Ridvan Aydemir är en av de största ex-muslimerna och islamkritikerna på YouTube. Han kallar sig Apostate Prophet, den avfallne profeten. Aydemir är en turk som vuxit upp i Tyskland.

Hans kritik av islam har gjort honom till föremål för hot och hat. I en ny video (17/8 2020) berättar han att en av YouTubes kändaste muslimska missionärer, Ali Dawah, förespråkar att ex-muslimer som Ayedmir bör avrättas.

Till skillnad från alla smarta människor som tar del av de informativa programmen hos statsmedia och begriper vad som sägs har jag svårt att fatta. En dag är det en stor nyhet att svenska ambassaden i Nordkorea är stängd men det förklaras inte varför. Fyra dagar i rad visar Rapport samma filmsekvens om hur Dödspatrullen dödar Shottaz eller om det är tvärtom och att det danska rättsväsendet tar detta på allvar men varför de dödar varandra förstår man inte, kanske är det underförstått att det går till på det viset bland sådant folk.

Jag har alltid en Koran på nattduksbordet. Den är på många sätt en fascinerande, underlig, gåtfull – och ofta korkad bok. Den är skriven av människor utan vår moderna kunskap om hur världen fungerar. Tyvärr är det alltför många som tror att Koranen är Guds ord.

Ska Koranen brännas? Nej, det tycker jag inte. Det är något kusligt och barbariskt med bokbränningar.

Men visst ska folk som vill bränna biblar och koraner och andra böcker få göra det.

I sommar har fler än vanligt semestrat hemma, och på sociala medier har folk lagt upp bilder från sina hemstäder, lantställen eller från vackra platser i närområdet. Vackra, stämningsfulla bilder som inte bara visar det ljuvliga svenska landskap som jag håller så kärt, utan som också speglar den svenska kulturen. Det märks i kommentarsfälten, där människor trycker på gillaknappar och skriva långa kommentarer om hur bilderna får dem att känna inombords.

Jag är mycket förtjust i filmer om Winston Churchill. Igår såg jag ytterligare en som min fru hade hittat på HBO. För första gången lyckades jag i ord formulera skälen till min begeistring.

Det märkliga med Churchill – i varje fall den man som uppvisas i filmerna, i övrigt var han säkert en arrogant och känslokall suput som inte tvekade att bomba ihjäl civila – är att han var hänsynslöst ärlig i sin mästerligt retoriska kommunikation med medborgarna. Han låtsades inte, som exempelvis våra politiker, att han hade säker kontroll över läget. Han uppmanade inte medborgarna att lugna sig och lita på att han själv och hans regering var på väg att ordna biffen. Han sa tvärtom att han inte kunde lova annat än blod, svett och tårar och att medborgarna skulle tvingas slåss på stränderna, på landningsbanorna, på fälten och på gatorna, att de skulle slåss i bergen och aldrig ge upp.

För ett antal år sedan gjorde jag en forskningsstudie om så kallad extrem metal i MENA-regionen. MENA är en samlingsbeteckning för Middle East North Africa, i huvudsak muslimska länder. Med extrem metal åsyftas en hårdare form av hårdrock med subgenrer som death metal, speed metal, black metal och otaliga andra former av hårdrock. I synnerhet intresserade jag mig för black metal, en musikstil som inte sällan associeras med satanism. Det är till och med så att själva satanismen brukar utgöra skiljelinjen till musikaliskt snarlika musikformer såsom death metal. Satanism är en modern religionsform som växte fram bland religionskritiska intellektuella och som fick sin första egentliga kyrka med The Church of Satan och dess grundare Anton LaVey som skapade publicitet med sina show-liknande ritualer i slutet av 60-talet.

Socialminister Lena Hallengren (bilden) är upprörd för att personer som har privata sjukvårdsförsäkringar går före i sjukvårdsköerna. Redan 2016 la socialdemokraterna fram ett lagförslag om att förbjuda vårdgivare att låta personer med privat sjukvårdsförsäkring gå före patienter med remiss från landstingsregionerna. Förslaget röstades ned av allianspartierna och sverigedemokraterna som hävdade att det inte förekom några snabbfiler för försäkringspatienter.

På Twitter skriver sossetopparna – och kärleksparet – Morgan Johansson och Annika Strandhäll att vi ska minnas mordet på John Hron för 25 år sedan. Han mördades av nazister. Men de säger inte ord om Tommie Lindh, Wilma Andersson, Ebba Åkerlund och flera andra som mördades helt nyligen. Offer för islamismen och den misslyckade invandrings- och integrationspolitiken. Och offer för den växande rasismen mot svenskar.

Skillnaden mellan mig och alla dem som önskar göra om den här världen är att jag gillar den här världen och är tacksam för vad den i sin omedvetna godhet, framför allt i västerlandet, erbjuder människorna. Min tacksamhet gäller framför allt sådana där grundläggande livsvillkor som de flesta räknar som självklara men som man med obetydlig eftertanke snart inser inte alls kan tas för givna. Jag menar sådant som hygieniska vattentoaletter och badrum med dusch och rinnande vatten, elektricitet och centralvärme, tandläkare som ser till att folk inte blir tandlösa vid fyrtio års ålder, sjukvård i världsklass, fina kommunikationsmedel, livsmedelsbutiker fulla med god mat som aldrig tar slut.

Om du vill vara trogen Svenska kyrkans själ. Om du håller fast vid klassisk kristen tro. Då kommer du att få det tufft i Svenska kyrkan. Du kanske till och med blir avskydd. Kanske mobbad.

Varför? För att du är en mörkerman. Men samma kyrka har inget emot att gulla med islamistiska mörkermän och mörkerkvinnor. År 2016 postade Svenska kyrkans högste ledare en selfie med Lamia Elamri, ordförande för Islamic Relief Sverige.

Islamic Relief är en del av Muslimska Brödraskapet. Selfien har börjat cirkulera på sociala medier.

Häromdagen skrev jag en krönika om att den svenska coronapolitiken, särskilt dess förmåga att uppfylla ett av sina egna huvudmål, nämligen att skydda de äldreäldre, uppenbart misslyckats och att detta misslyckande beror på något så banalt som att det saknats elementär företagsamhet och handlingskraft. Om de svenska beslutsfattarna bara haft drivkraften hos en genomsnittlig ICA-handlare, sa jag, så hade problemen varit ur världen.

En lärarinna på lågstadiet tvingade oss att varje morgon rita en teckning med motiv ur Gamla Testamentet. Med tiden blev jag rätt skicklig på att skildra Moses i vassen, Egyptens gräshoppor och Daniel i lejongropen. Mina teckningar sattes ofta upp på anslagstavlan.

På högstadiet var det en lärare som avsatte en hel lektion åt att dra storyn om Sköna Helena, vilket kanske var onödigt men rätt kul att höra på. Idag är historieundervisningen mera slimmad och Sköna Helena får antagligen stryka på foten. Enligt läroplanen för grund-skolan ska eleverna bland annat hinna med att:

Sverige ska få en ny myndighet för psykologiskt försvar. Utmärkt! Vi kan behöva det. Vi behöver nämligen stärka vår svenska identitet, vår stolthet och framför allt vår integritet. För vad ska vi egentligen försvara om inte Sverige är Sverige och svenskar är svenskar? Vad ska vi försvara om vi inte är och har något innanför våra gränser som vi älskar och vill bevara. Regeringen avser tydligen att mest försöka kontrollera informationspåverkan från främmande makt. Inget fel med det, men det är knappast vårt största problem.

Ett jobb som sällan omtalas i media är präster. Samtidigt är det en av de viktigaste yrkesgrupperna. De har på sina axlar att härbärgera livets ytterzoner där de viktigaste momenten äger rum, såsom dop, vigslar och begravningar. Svenska kyrkan förvaltar enorma resurser men tyngs av politiskt tillsatta biskopar som smutskastar allt det som Svenska kyrkan står för.