Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Upprorsliknande perioder med demonstrationer, hatiska kravaller och omfattande skadegörelse återkommer i mänsklighetens historia. Finns det något gemensamt mellan exempelvis det tidiga nittonhundratalets europeiska försök att åstadkomma en socialistisk revolution med dito övertagande av staten och dagens amerikanska oroligheter?
Jag tror att det finns ett slags krångligt släktskap även om det krävs en hel del konstruktion för att se likheterna.
Statsskick illustreras ibland med pyramider, där de mäktiga sitter i toppen och den anonyma massan återfinns i basen. Däremellan finns ett mellanskikt av funktionärer, politiker, ordningsmakt, opinionsbildare, tjänstemän, byråkrater och lokala makthavare – det vill säga alla dem som varken tillhör toppen eller botten, men vidarebefordrar impulser i ena eller andra riktningen. Skillnaden mellan demokrati och diktatur ligger inte så mycket i pyramidformen, som i graden av interaktion. I diktaturer sker maktutövningen uppifrån och ner (genom ”diktat”) – tills folkets vrede eller någon annan störning ställer allt på ända. Medan demokratier har någon typ av återkoppling, där toppen under fredliga former kan ”ommöbleras” ifall missnöjet blir för stort.
Att PK-ismen finns tror jag alla kan vara eniga om. Man känner igen den när den sticker upp huvudet även om den kan vara svår att definiera. Därför ska jag försöka beskriva vad jag tror mig ha begripit av denna ganska nya ideologiska uppfinning.
För det första uppträder den i så många skepnader och inkarnationer att det kan vara svårt att se ett inre sammanhang. Detta drag är i och för sig inte okänt inom trossystemen; hinduismen lär ha 330 miljoner distinkta gudar av olika utseende och läggning men likafullt tillhöriga samma krets av övernaturliga väsen. Det finns något slags samband mellan alla invånarna i detta panteon.
De grekiska filosoferna – varmed jag menar Platon och Aristoteles – ansåg, om jag förstått dem rätt, att världen var rättvis. Tillvaron bara fanns och den var rättvis i den bemärkelsen att individernas liksom alla andra levande tings uppgift var att efter bästa förmåga utveckla sina talanger. Ett äppelträds uppgift var att frambringa bra äpplen och en musikalisk person måste försöka åstadkomma god musik. Kosmos var som ett urverk. Alla bitar hade sin plats, det gällde bara att göra det bästa av sin lott och i övrigt att gilla läget.
Vänskap mellan människor kan vara något för den enskilde mycket värdefullt – men också avgörande för samhällets sätt att fungera. Det som kallas för tillit är ett stags förallmänligad vänskap: jag utgår från att jag kan lita på dig, som jag först nu mött, därför att mina erfarenheter från andra jag känt i allmänhet varit goda. Föraktfullt har man – det vill säga ofta svenskar om sig själva – talat om Die dumme Schweden. Visst, den som är van att lita på folk, betraktas ofta som dum av dem som har andra erfarenheter. Men det mest framgångsrika samhället är inte det där ingen kan sägas vara som en dum svensk, eller kallas något liknande – tvärtom.
På 80-talet fanns varken internet eller smartphones. När vi inte spelade spel på hemdatorn Commodore 64 roade vi oss med att läsa och samla på serietidningar. Framför allt Fantomen, men även andra, som till exempel Agent X9. Där publicerades agent- och deckarserier i svart/vitt. Tidningens populäraste serie var den lika snygga som tuffa Modesty Blaise. Men där fanns också den brittiska dagspresserien om äventyraren Garth, som började komma ut 1943.
I frågan om hur för samhället problematiska individer ska hanteras bor det två själar i den svenska statens kropp vilket jag påpekat åtskilliga gånger, till exempel här.
Den ena, numera rätt förtvinade, själen är Leviatan-själen. Benämningen är hämtad från sextonhundratalsfilosofen Thomas Hobbes bok Leviatan. Hobbes tes är att staten, till medborgarnas frid och fromma, måste göra sig till ett eldsprutande, bepansrat monster som heter Leviatan och skaffar sig monopol på våldet så att ingen för vanliga medborgare hotfull kriminalitet törs etablera sig. Leviatan är polisen. Själva poängen hos Hobbes är att polisen måste vara desto våldsammare och grymmare ju värre buset artar sig.
Just nu översvämmas mitt Facebookflöde av bilder och filmklipp på vita människor som på olika sätt ber svarta människor om ursäkt för sin hudfärg. En del böjer knä och sänker huvudet, andra kysser skor, vissa lägger sig platt på marken och en del låter sig forslas på gatorna i kedjor.
I USA och i andra delar av västerlandet pågår demonstrationer i kombination med våldsamma kravaller i många städer. Myndigheterna vet inte vad de ska ta sig för. Jag skulle heller inte veta om jag vore guvernör eller borgmästare. Skulle du?
Det mest uppskakande fallet är nog Seattle i delstaten Washington. Demonstranter har ockuperat och övertagit en del av området Capitol Hill i stadens centrum. Capitol Hill beskrivs av Wikipedia som ”fullt av hippa barer, restauranger och gayklubbar, samt avslappnade kaféer och indiebutiker”. Nu har en yta omfattande sex kvarter och en park förklarats för en självständig zon, Capitol Hill Autonomous Zone, CHAZ. CHAZ är en ny nation. Polisen är bortjagad. Bilden visar före detta polisstationen Seattle Police Department East Precinct som nu förvandlats till ett ”folkets departement”. På väg in i zonen kan trafikanter läsa ”Ni lämnar nu Förenta Staterna”. Detta tillstånd började för mer än en vecka sedan. USA har alltså fått ett åtminstone halvfientligt territorium med anspråk på självständighet inom sina gränser. Från demonstranter runt om i USA ställs krav på att likartade självständiga nationer upprättas i andra städer.
Om jag inte kan komma på något att skriva om så har jag ett knep som nästan alltid fungerar. Jag läser Dagens Nyheters ledarsidor där det regelmässigt presenteras åsikter som är så anstötliga att de helt enkelt måste tillbakavisas. Annars får jag andnöd.
Döm om min förvåning när jag söndagen den 17 maj får läsa en rubrik som tvärtemot mina förväntningar antyder att förnuft och eftertanke gjort entré på ledarredaktionen. Coronaskulden måste börja betas av, stod det.
När Black Lives Matter-demonstrationerna i USA går in i ytterligare en vecka visar det sig allt tydligare att den hätska stämningen nu triggar personer som har allt annat än fredliga och antirasistiska mål med protesterna. I Los Angeles, framför allt i Fairfaxdistriktet, utsattes synagogor, skolor och judiska minnesmärken för kraftig vandalisering med antisemitiska förtecken under BLM-fanan.
Det här innebär naturligtvis inte att BLM-rörelsen är en antisemitisk rörelse. Det är fortfarande högst sannolikt att en majoritet av demonstranterna har just social och etnisk rättvisa för ögonen när de ger sig ut på gatorna. Men även om det är uppenbart att de som begår sådana här dåd gör det under falsk flagg, blir det allt tydligare att toleransen för vandalisering, plundring och våld har blivit större även inom rörelsen.
En av de första romanerna jag läste som barn var Onkel Toms stuga av Harriet Beecher Stowe, den fanns även som serietidning i serien Illustrerade Klassiker. Det var också en av de romaner min mor kom ihåg från sitt barndomshem, så man kan säga att jag fick Onkel Tom i arv. Själv tyckte jag inte boken var så märkvärdig (Dickens skrev bättre) men bilden av den gode slaven etsade sig fast, och blev en del av mitt västerländska medvetandet.
”Should I stay or should I go?” är den välkända refrängen från The Clash’s gamla hit från 1981. Den snutten skulle kunna vara signaturmelodi för de som följer svensk politik och har kunnat följa debattens fördumning samtidigt som situationen blir allt allvarligare. Den som debatterar på nätet kan inte ha undgått frågan om huruvida det är dags att lämna landet, vilket ofta manar fram intensiva känslor både för och emot.
Men innan vi kommit dit måste vi börja med en grundläggande frågeställning: Är Sverige såpass misskött och underminerat att det föreligger en reell risk för systemkollaps i vår livstid?
Den kinesiska febern följdes av den antirasistiska febern, en feber så het att den får de drabbade att hallucinera: de ser rasism överallt. De feberyra antirasisternas paranoia och ångest är nu så stark att de till och med vill rensa bort satir om rasism.
Ett avsnitt av Fawlty Towers, på svenska Pang i bygget, som bland annat förlöjligar Hitler, har tagits bort från brittisk teve (UKTV) efter påtryckningar från så kallade ”antirasister”. Avsnittet, som innehåller den välkända frasen ”Don’t mention the war”, visar bland annat hur den koleriske hotellägaren Basil Fawlty, spelad av John Cleese, imiterar Hitler framför en grupp tyska turister.
I september började det gå rykten om oroväckande temperaturfall i norra Ryssland. Meteorologiska världsorganisationen WMO meddelade emellertid att kylan troligen inte skulle sprida sig till andra länder eftersom ryssarna gjort ett unikt skickligt arbete med att förhindra kölden att breda ut sig utanför den drabbade provinsen Sibirien. WMO:s generalsekreterare Petteri Taalas förklarade att den framgångsrika ryska metoden var att ”mäta, mäta, mäta” temperaturen varje dag på så många ställen som möjligt för att hålla köldspridningen under kontroll.
Det finns många slags fake news. En typ är sovjetmodellen där man ljög skamlöst och naket som till exempel när Moskva försökte förneka kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Sådana uppenbara falskheter och storslagna lögner förekommer nog bara i diktaturer. Stalin retuscherade bort avpolletterade kommunistiska höjdare från gamla fotografier. Bagdad Bob, Iraks informationsminister under Saddam Hussein, blev herostratiskt ryktbar som superdesinformatör. Den kinesiska regimens försök att under en tid mörka coronavirusets spridning kan vara ett aktuellt exempel.
Under våren förklarade president Trump att han tog klorokin vilket han menade skulle förebygga och minska risken för komplikationer om han skulle bli smittad av coronavirus. För detta blev han kritiserad från medicinskt experthåll, liksom från politiker i det demokratiska lägret. Kritiken har tilltagit ordentligt de senaste veckorna med anledning av uppgifter om allvarliga biverkningar av klorokin som publicerades i den ansedda medicinska tidskriften The Lancet.
Häromdagen meddelade den ”antirasistiska” aktivisten Lovette Jallow att statyer av Carl von Linné borde förstöras eftersom han är ”rasbiologins fader”. Vad har hon fått det ifrån?
Det kan komma från en skattefinansierad kampanj som hävdade att Carl von Linné grundade det rasbiologiska institutet. Linné dog år 1778, rasbiologiska institutet instiftades år 1921.
Historikern Dick Harrison skrev om denna skattefinansierade ”antirasistiska” kampanj i Svenska Dagbladet år 2016: ”Lögner är ett farligt vapen mot rasism”:
Som så många andra plågas jag inte bara av polismordet på George Floyd utan även av de åtföljande reaktionerna i form av sanslöst våld och omfattande skadegörelse i samband med kravaller i åtskilliga städer i flera länder. Hur ska man förstå dessa raseriutbrott?
Det handlar inte om en ensam brottslig gärning av en möjligen rasistiskt lagd polisman i Minneapolis. Det handlar inte om protester mot amerikansk polisbrutalitet i allmänhet (även om detta kunde vara begripligt). Amerikansk polis är för övrigt offer för samma brutalitet som den själv utövar. Enligt Wall Street Journal är det 18,5 gånger mer sannolikt att en polis dödas av en svart man än att polisen dödar en obeväpnad svart man. Det är ej heller så att vita poliser dödar fler svarta människor än vad svarta poliser gör. En undersökning avseende år 2015 som publicerats i vetenskapsjournalen PNAS konstaterade att ”det inte är mer sannolikt att vita poliser skjuter civila som tillhör minoriteter än att icke-vita poliser gör det”.
Av någon anledning har det blivit svårt att diskutera judar, annat än ur två aspekter: nazisternas misslyckade försök att utplåna dem (Förintelsen) eller Israels påstådda annektering av Palestina. Jag tar mig friheten att bortse från båda dessa händelser, inte för att de är oviktiga, utan för att det skrivits ganska mycket om dem redan.
Detta folk har nämligen 3 000 år av historia att ösa ur. Den förföljelse de utsatts för finns väl dokumenterad, långt före Hitler och långt innan en judisk minoritet etablerade sig på en ökenremsa inom det Osmanska riket mot slutet av 1800-talet.
En bildstormande rörelse sveper över västvärlden med sitt raseri: Black Lives Matter. Anhängarna har förstört och rivit statyer över vita, förmodat rasistiska män.
I Bristol i Storbritannien revs en staty över den tidigare parlamentsledamoten Edward Colston (1636-1721) eftersom han även var slavhandlare.
De som brukar läsa mina texter vet att jag gärna skriver om de äldre generationerna, och deras gärning för det svenska samhället. Det är särskilt viktigt att minnas dem i en tid då en överväldigande majoritet av landets politiker (på hela den politiska färgskalan) talar om att ”vi bygger Sverige”. Som om Sverige skulle vara ett ingenmansland, där ingen någonsin odlat jorden eller byggt någon infrastruktur, där befolkningen ännu inte lämnat stenåldern bakom sig.
Matchen står mellan anhängarna och motståndarna till den svenska coronapolitiken. Anhängarnas lagledare är statsepidemiolog Tegnell. Lagets övriga spelare, framför allt regeringen, hör egentligen inte hemma i den här ligan vilket de vet om och därför alltid spelar bollen till Tegnell.
Oppositionens sammansättning är oklar. För det mesta sitter den på läktaren och buar åt Tegnell men ibland kliver den ned på banan. Oppositionen består i huvudsak av ett uppbåd av svenska läkare. När Tegnells lag verka ha dribblat bort sig själv kan politiker som kristdemokraternas ledare Ebba Busch ansluta sig till opponenterna.
Sverige har alltid varit ett föränderligt, dynamiskt land. Föränderligheten i teknik och ekonomi motsvaras av nödvändiga samhälleliga förändringar. Till dessa hör nyheter i språket.
Länge har man i framsynta kretsar brottats med att ersätta ålderdomliga ord som återspeglar ett svunnet samhälle, styrt av män. Det är inte lätt. Så har man till exempel låtit ett ackusativ bli nominativ. Denna akrobatkonst visar med vilken obändig vilja man angriper den svåra, men nödvändiga uppgiften. Ackusativet till man – en – har fått bli nominativ. Numera gör en både det ena och det andra. Man har grävts ned i någon djup grop.
Har du hört talas om Lovette Jallow någon gång? Hon är ”en av samtidens viktigaste röster när det gäller kampen mot rasism, diskriminering och orättvisor i samhället.” Det skriver hon i alla fall på sin hemsida.
Mötte en bekant häromdan, som inför min utsträckta hand fick något generat i blicken. Efter några urskuldande ord om ”Coronatider” blev det i alla fall ett handslag, fast lite ängsligare och kraftlösare än jag var van vid. Vi klev in på en folktom pub för att ta en öl. Ett tjugotal TV-skärmar i taket visade europeisk ligafotboll, som en påminnelse om de horder av ölbrusiga alfahannar som normalt brukar frekventera stället – och än en gång kom samtalet in på ”Coronatider”. Vi fick en instämmande blick från bartendern.
Vad gör man om man är en uppmärksamhetstörstig artist, som hamnat lite i skymundan av en pandemi under några månader? Man ser till att haka på den nya polishatartrenden, som tagit sig ända från Minneapolis och USA till lilla Sverige.
Det har artisten Zara Larsson insett, efter en helg av pöbelprotester på gator och torg, och nu är hon ute och twittrar att ”alla snutar är svin”. Fast med den engelska frasen ”acab” förstås, för det är mycket häftigare och så krävs det inte lika många tryck på smartfånens knappar.
I boken Staten presenterar Platon en teori om samhällsskickens ödesbundna och gradvisa dekadens i fem steg varav jag ska omnämna de tre sista eftersom de förefaller relevanta för vårt historiska tidevarv.
Det är viktigt att komma ihåg att Platon, mer än statsvetare i vår tid, visste vad han pratade om eftersom han kunde överblicka fyrahundra års växlingar av statsskick i de grekiska stadsstaterna. Dagens västerland har bara ett sekels erfarenhet av demokratin och vi vet inget om hur den utvecklas. Vi tror att den är för evigt men Platon har en annan uppfattning.
Härom dagen knäböjde Kanadas progressive premiärminister Justin Trudeau inför ”antirasistiska” demonstranter. Som ung man spexade han genom att måla sitt ansikte svart. Han gjorde en så kallad ”blackface”.
Det blir allt tydligare att de protester som äger rum under antirasismens flagg är långtifrån så fridsamma och fredliga som arrangörerna vill låta påskina. Under den gångna helgens protester i London skadades 27 poliser, varav två allvarligt – men trots detta valde brittiska BBC att kalla det hela för fredliga protester.
