Ibland pratar jag i minnet med de människor som jag kände när jag växte upp under 50- och 60-talet. De är borta nu, men jag försöker att förklara för dessa 

”gammelsvenskar” (och för mig själv) vad som har hänt med vårt gemensamma land. Jag gör det förvissad om att jag måste övertyga dem (och mig själv) om att den enorma omstöpning som har skett inte är en ond saga. En vän till mig, författaren Einar Askestad, skriver i en kommentar här på sajten att det som sker är ”är ett övergrepp utan like” och att ”det kan väl ändå inte vara möjligt att beröva ett folk sin kultur och gemenskap, sin trygghet och sitt hem på jorden på bara några decennier och komma undan med det?” 

Har de som deltog i de våldsamma muslimska upploppen runt om i landet under påskhelgen blivit felinformerade av de svenska myndigheterna?

”Det är inte lätt att vara arab i dessa dagar”, suckade den libanesiske författaren Samir Kassir i boken Den arabiska olyckan, som kom ut på franska 2004 och svenska 2006. Och det har inte blivit lättare sedan dess. Kassir mördades av en bilbomb utanför sitt hem i Beirut den 2 juni 2005. Ett öde som ofta drabbar arabiska intellektuella.

Jag har nyligen läst Saknad – På spaning efter landet inom oss. Författarna är Katarina Barrling & Cecilia Garme. (Mondial, Stockholm 2022). 

Katarina Barrling känner jag väl till och har lärt mig att uppskatta genom åren. Cecilia Garme är en ny bekantskap. Jag tror hon har skrivit det inledande kapitlet Snillepanget. Det är en roande skildring av hur pensionatet Vanbo Herrgård i Bergslagen under några decennier blev mötesplatsen för sådana som Herbert Tingsten, Vilhelm Moberg, Martin Lamm, Alice Lyttkens och andra av den tidens inom politik och litteratur kända personer. Kapitlet är roande, innehållsrikt och kunde stått för sig självt. Nu är det introduktion till en vindlande diskussion om elit och folk, om värderingar och politik.   

Människans individuella idébank funkar ungefär som äggstockar, det vill säga att det bara finns ett bestämt antal varor i lagret och när förrådet tagit slut så är det slut. För att slippa hamna i idéklimakteriet kollade jag bland mina gamla texter om det fanns något att återanvända. Jag tog vilken text som helst på måfå. Den här artikeln publicerade jag för lite mer än åtta år sedan. Det verkar inte ha hänt så mycket på de åtta åren annat än att jag idag nog inte skulle ha skrivit att Sverige ”faktiskt fungerar” utan uttryckt mig försiktigare.

Hur gick det egentligen till när Sverige förvandlades från ett rikt, lugnt och fridfullt land till ett alltmera splittrat och otryggt land, präglat av hög brottslighet samt etniska och kulturella motsättningar?

Jag tror att det gick till ungefär så här, med start 1975 när en socialdemokratisk statsminister yttrade dessa ord i riksdagen:

Det blev ett himla liv i luckan när KD-ledaren Ebba Busch menade att det hade varit rimligare om påskhelgens upplopp resulterat i 100 skadade islamister än 100 skadade poliser. Hon ställde sig frågan varför polisen helt enkelt inte sköt skarpt när de hotades till livet. Och det är faktiskt en högst rimlig fråga, som jag är säker på att majoriteten av medborgarna ställt sig både en och två gånger efter det som hände. Om inte polisen verkställer våldsmonopolet när de utsätts för regelrätta mordförsök av en antidemokratisk mobb, när ska de då göra det?

På något märkvärdigt vis som ingen verkade förstå, varken de politiska och militära experterna eller den okunniga hop som jag tillhör, lyckades ryssarna inte, som man förväntat sig, krossa det ukrainska motståndet på några dagar efter invasionen de 24 februari. Tvärtom klarade sig ukrainarna till en förvånad omvärlds begeistring häpnadsväckande bra medan ryssarna å andra sidan framstod som överraskande oförmögna till annat än krigsbrott och andra grymheter. Ukrainas president Zelenskyi gjorde en elektronisk eriksgata i cyberspace till världens parlament för att a) låta sig hyllas samt b) be om vapen som han fick i mycket mindre utsträckning än han ville ha.

När skådespelaren Will Smith gav Chris Rock en örfil mitt under den direktsända Oscarsgalan för en tid sedan analyserades händelsen rejält i TV-kanalernas soffprogram. Vid något tillfälle hörde jag en manlig journalist lägga fram teorin att män som tar till våld för att försvara sin hustru också sannolikt är våldsam i sin egen relation. Och jag kan förstå att det, i dagens västvärld där män helst ska vara feminina och mjuka, är frestande att dra den slutsatsen. Men enligt min erfarenhet är det snarare tvärtom, att de värsta kvinnoplågarna att finna bland de män som utåt visar upp en mjuk och fin godhetsfasad.

Alldeles för sent börjar man, det vill säga jag, se det allmänna mönstret i Sveriges sönderfall. Jag tror att den onda mekanismen över allt varit densamma: en ny härskarklass – politikerna – träder till makten och grips på nittonhundrafemtitalet av ett sedermera tilltagande högmod. Högmodet tar sig två former. För det första inbillar sig politikerna att det framväxande svenska välståndet är deras egen förtjänst. (Syndromet är välkänt i historien. Vilken makthavare tar inte äran för det som går bra?) För det andra drar de därav slutsatsen att de besitter sådana krafter att deras blotta beslutsamhet räcker för att inrätta deras drömmars önskerike. Ingen har uttryckt denna hybris mer pregnant än Olof Palme i hans förmätna uttalande om att ”politik är att vilja”.

Förr fanns det folk som trodde på påskkäringar på riktigt. Den tron hade allvarliga konsekvenser för kvinnorna som blev anklagade för häxeri. Idag är det bara på skoj.

Trosuppfattningar kan vara farliga – när de manar till handlingar som skadar andra. Islamisk fundamentalism kan till exempel vara farlig – när den kräver av sina anhängare att de ska upprätta en islamistisk diktatur och bedriva jihad, heligt krig.

Aktuellt har träffat två invandrarkillar, ”Fille” och ”Ahmed”, som stödjer de våldsamma upploppen runt om i landet under påskhelgen. De har mängder av argument för att det var rätt:

– Jag känner mig frustrerad över att lagen står på hans (Paludans) sida.

Det kan säkert tyckas att jag redan skrivit väldigt mycket om påskens upplopp och det som jag anser är terrorattacker, och jag erkänner att det här har tagit mig hårt. Jag föddes 1962 och växte upp i ett land där det rådde ordning och reda, där polisen använde sitt våldsmonopol när kriminella hotade allmänheten och där man kunde känna sig trygg med att uttrycka sina åsikter. Man kunde kritisera vilken religion som helst utan att behöva utstå hot och våld och om någon tagit sig för att bränna en religiös bok skulle berörda på sin höjd ha skrivit en indignerad debattartikel.

Vad handlade egentligen påskkravallerna om? Muslimer startade upplopp för att de blivit kränkta av att herr Paludan från Danmark avsåg att bränna koraner i ett halvdussin svenska städer. Av raseri brände de religiösa bilar och kastade sten på poliser som försiktigt drog sig tillbaka för att inte provocera de förolämpade muslimerna.

Varifrån kommer hoten mot rikets säkerhet? Jo, de kommer från -trumvirvel- våldsbejakande högerextremister!

Det pågår för närvarande febril aktivitet på SR och SVT. Med närmast hysterisk frenesi försöker de dra blickarna bort från muslimerna, som med våldsamma upplopp och mordförsök på poliser under hela påskhelgen hotat ett av fundamenten i vår demokrati – yttrandefriheten.

Under påskhelgen har vi sett förfärande scener, då polisen drog sig tillbaka medan pöbeln tog över gatorna i flera svenska städer. Polisens strategi var att undvika konfrontation, enligt en presstalesperson, trots att det borde vara polisens uppgift att göra just det. Konfrontera, alltså. Vem ska annars göra det? Allmänheten?

Så länge jag minns har jag fått höra att Sverige är en blandekonomi men jag har aldrig begripit vad det skulle betyda annat än en del kapitalism och en del socialism. Det antyder att kapitalism och socialism är förenliga och kan blandas efter tycke och smak ungefär som man kan göra en gin och tonic mer eller mindre stark. Det tror jag emellertid inte på och ska därför presentera min egen tolkning av begreppet blandekonomi.

1959 fick den nytända stjärnan, barytonsångaren Gunnar Wiklund, ”Sveriges Jim Reeves”, ett riksomfattande genombrott med låten ”Nu Tändas Åter Ljusen i Min Lilla Stad” Den var skriven av radiorösten och kompositören Per-Martin Hamberg femton år tidigare, och handlade om hans längtan till hemstaden Östersund, bort från det myllrande vimlet i dåtidens anonyma huvudstad. Den välbekanta refrängen om denna svunna svenska småstadsidyll är en svensk klassiker med följande refräng: 

Nadim Ghazale är en ganska ordinär polis i Borås vars familj flyttade hit från Libanon när han var barn. På grund av sitt exotiska ursprung blev han inkvoterad som sakkunnig till programmet ”Veckans brott” i den svenska statstelevisionen.

Jag känner inte till mycket om Rasmus Paludan, även om han då och då dykt upp i media efter något av sina upptåg, Man kan avfärda honom som varande en clown. Må vara – men han är en effektiv clown. 

Den persiska TV-kanalen Manoto rapporterar om hur svenskar gör uppror när högerextremister vill bränna Koranen. Artikeln fick mer än 90 000 gilla-markeringar på Instagram, men läser man i kommentarsfältet verkar sympatierna snarare ligga på Paludans sida. Så här skriver iranier om koranbränningar i Sverige (översatt från persiska)

Igår repeterade jag nationalekonomins grundkurs om inflation. Den heter kvantitetsteorin och utgår från vad som troligen är självklart men låter krångligt, nämligen att penningmängden (M) gånger pengarnas omloppshastighet (V) (det vill säga hur många transaktioner en genomsnittlig krona gör per år) är lika med prisnivån (P) gånger den mängd varor och tjänster som omsätts på ett år (T). Således: M * V = P * T.

Själva kvantitetsteorin säger att prisnivån (P) bestäms av penningmängden (M) medan (V) och (T) inte har med saken att göra. Om staten fördubblar penningmängden blir inflationen hundra procent. Teorin påstås ha upptäckts på 1500-talet när spanjorerna hämtade guld i Latinamerika vilket ökade penningmängden (eftersom det gjordes pengar av guldet) varpå allting, till exempel mat, blev dyrare och folket fick lida av inflationen. Paradoxen är att vanligt folk blev fattigare när guldet vällde in.

Så helig att man startar våldsamt upplopp om någon skulle få för sig att skända den? Så helig att man vill döda poliser genom stenkastning samt bränna ner och vandalisera sitt eget bostadsområde?

Som jag till en och annan läsares leda ofta påpekat har det mänskliga samhället en tendens att kräva av sina ledare att de har övermänskliga krafter och att de ska bruka dessa krafter för att göra underverk till sitt folks fromma. Vi vet hur det går om ledarna misslyckas med miraklen. Carl Larssons stora målning Midvinterblot visar hur svearnas konung Domalde låter sig offras vid templet i Uppsala sedan han flera år i rad missat att ge folket goda skördar.

Nu är det snart två månader sedan Ryssland påbörjade kriget mot Ukraina och en vecka sedan det svenska inbördeskriget startade. Och termen ”inbördeskrig” är vad det handlar om. Svensk polis, och därmed den svenska staten, har förlorat sitt våldsmonopol. I stället har invandrarungdomar från MENA-länderna numera monopol på våld: skjutningar, mord, bilbränder, våldtäkter, förnedringsrån och sist men inte minst, bidragsbrott. Anledningarna är socioekonomiska, men inte de sociofaktorer som det politisk korrekta och ”mainstream media” menar med termen.

Ofta när jag läser Patrik Engellaus texter, där han återkommande driver sin tes om politikerväldet med sitt välfärdsindustriella komplex i ena ringhörnan och den nettoskattebetalande medelklassen (du och jag) i den andra, så går mina tankar till socionomernas fackliga medlemsmagasin Akademikern, som utges av Akademikerförbundet SSR. Den kan du läsa här.   

(Denna text lades in på sidan just innan det meddelats att polisen skjutit tre möjliga polisbilsbrännare i Norrköping.)

De senaste dagarnas kravaller mellan svensk polis och upprörda muslimer anses av många vara en vattendelare, alltså ett ögonblick med ett tydligt före och efter. Upplopp där muslimer varit inblandade har Sverige haft tidigare men det var något särskilt den här gången även om det inte slutade med några allvarliga personskador. Rikspolischef Anders Thornberg kommenterar så här:

Vi har sett våldsamma upplopp tidigare. Men det här är något annat. Det är ett grovt våld som riktar sig mot liv och egendom, framför allt mot poliser. Det är mycket oroväckande och vi kommer ta till kraftfulla motåtgärder. Det här ska inte fortsätta.

Vid genombläddring av dagens DN (16/4), pappersupplagan på Påskafton, hittar jag inte mindre än tre reportage med kvinnor i Sverige iförda hijab. Eller rättare sagt två kvinnor och en flicka på 11 år. Som om detta att bära hijab är den mest naturliga sak i världen.

Innan politikerna bestämde att Sverige skulle bli mångkulturellt borde de ha lärt sig några grundläggande saker om de kulturer som skulle bli en del av detta Nya Sverige.

Om man hade gjort en ytlig bakgrundscheck på muslimska länder hade man upptäckt att folken där anser att en bok med titeln Koranen är helig.

Någon insiktsfull tänkare, en skotte tror jag det var, observerade ungefär att ”folk blir tokiga i grupp men endast återfår förnuftet individuellt, var och en för sig”. Det gör att det utbredda och allmänna samhällsvansinnet blir desto mer iögonenfallande eftersom det tenderar att snabbt bli ett normaltillstånd medan det sunda förnuftets återkomst sker så diskret att betraktaren måste var synnerligen observant för att missa tecknen. Gubben Noak skickade då och då ut en duva från Arken för att undersöka om den hemska översvämningen hade börjat ge vika och jorden eventuellt på nytt höll på att bli beboelig för landbaserade djur.