Jag har alltid haft en dov motvilja mot sagan om Kejsarens nya kläder även om jag i grunden, liksom alla andra, ansett sagan genial. Det jag inte gillat är tanken att en hel stadsbefolkning, som ser sin kejsare vandra naken på gatorna, av rädsla för sina jobb och sin heder, i stället för att flina nedlåtande mot kejsaren, tvärtom fjäskigt hylla honom för hans flotta klädstil, att en sådan stadsbefolkning plötsligt, bara för att ett oskyldigt barn hävdar att kejsaren de facto är naken, ska byta åsikt i en klackvändning och utan vidare erkänna barnets uppfattning som sin egen. Hundratusentals köpenhamnare mot en sexåring och sexåringens uppfattning får hux flux gälla som sanning, hur sannolikt är det? (Jag erkänner att vår tid, som är tokigare än H. C. Andersens, konstruerat något liknande när vi hyllar Miljögretas ambitioner att forma världens miljöpolitik.)

Sverige brukar beskrivas som en konsensuskultur, vilket betyder (om jag förstått rätt) att alla tycker och tänker som självständiga individer men resultatet blir exakt detsamma. Det är mycket praktiskt när man ska bygga ett statsskick, eftersom man slipper uppslitande konflikter. Det spelar inte så stor roll om det är borgarna eller sossarna som sitter vid rodret, vi är ändå ett av de mest lättstyrda folken i världen.

När jag exercerar mina käpphästar – till exempel att PK-ismens enda syfte är att försörja PK-ister – får jag ibland höra tvivel från eftertänksamma människor. De säger att jodå, visst ligger det snöda materiella egenintresset hos systemets administratörer bakom mycket av politikerväldets expansion, men det är väl inte bara det? Det finns väl även, i varje fall i botten, någon god vilja att göra bra saker? Det existerar trots allt socialsekreterare som vill hjälpa människor till ett bättre liv.

Nyligen råkade jag se ett inslag på Rapport när jag var hemma hos en kompis. Annars brukar jag, för att hålla blodtrycket nere, undvika SVT:s agendasättande nyhetsrapportering. Men jag gillar fotboll, så när tränaren för Djurgårdens herrlag Kim Bergstrand ställdes mot väggen, spetsade jag öronen. Där stod Bergstrand med en lätt förgråten glans i ögonen och bad om ursäkt. Han sade att han kände sig liten. På reporterns upprepade påfrågor (något som i vanliga fall inte är public service starka sida) försäkrade Bergstrand att han aldrig har haft Hitler som förebild i sin tränargärning.

Varför är abortfrågan så infekterad? Går den alls att diskutera eller skall vi lämna den därhän? Einar Askestad resonerar fram ett svar som säkerligen chockerar en del.

En av de svårare frågorna att diskutera torde vara abortfrågan. Inte sällan hinner en diskussion aldrig ens ta vid, för motparten blir så triggad av att frågan överhuvudtaget diskuteras att den slår bakut. Vad värre är, köper man inte de två positionerna, ”för eller emot”, utan söker föra in saker som borde vara relevanta i sammanhanget och som riskerar göra saken mer komplicerad, slår försvarsmekanismerna in och motparten blir irriterad, störd och arg; abortfrågan är plötsligt inte lika glasklar som den borde vara. Kvinnan äger sin kropp, hon bestämmer över den, och hon gör precis som hon vill med fostret. Punkt slut.

Jag har nyligen skaffat ett konto på sociala medier-appen TikTok. (Min signatur är @arkeofuturist) Det beror dels på nyfikenhet, jag ville se vad det var ”alla pratar om”. Men också för att vissa islamkritiker som jag följer på YouTube hänvisade till islamkritiker på TikTok.

En sådan islamkritisk tiktokare kallar sig Infidel Noodle. Det är vanligt att avfällingar från islam, på grund av hotbilden, använder signaturer.

Jag har tittat på några av hennes videoklipp och hon verkar göra ett bra jobb. Förhoppningsvis kan hon få unga muslimer att börja tänka kritiskt.

Trots besöksförbud under rådande pandemi släpptes ett 30-tal anhöriga in till en döende patient på Näl, Norra Älvsborgs Länssjukhus, i höstas. Efter att de, till skillnad från så många andra anhöriga till sjuka och döende, särbehandlats och fått möjlighet att ta farväl passade de på att vandalisera sjukhuset – eftersom sorgen blev för stor. Så beskriver Sveriges radio det inträffade:

En aforism som följt mig genom livet kommer från Ordspråksboken 29:18 och lyder ”Där profetia icke finnes, där bliver folket tygellöst”. I King James engelska bibel är motsvarigheten ”Where there is no vision, the people perish”.

Det där kan säkert tolkas på hundratals olika sätt och vad författaren kung Salomo (bilden) egentligen menade vet vi förstås inte men vi kan ju gissa. En profetia är en utsägelse om framtiden. En vision är en bild av framtiden. Vad Salomo avsåg var troligen kunskap om framtiden eller snarare, eftersom kunskap om framtiden inte finns, att folk hade en känsla av vad framtiden bar i sitt sköte.

Det är kallt ute. Snön lyser vit och vacker. Nu borde klimatångesten kunna lindras en aning. Men jag tror inte det. Min instinkt säger mig att många i stället kommer att komma med ursäkter: Kylan vi upplever är bara en parentes. Ja, snart fortsätter den globala uppvärmningen att föra oss närmare undergången.

Som en påminnelse om att klimatet fortfarande är i kris nominerades Greta Thunberg till Nobels fredspris.

Det var inte mer än högst tio eller kanske bara sju år sedan jag på allvar började fundera över PK-ismen. Dessförinnan såg jag den inte. Jag såg bara en massa stolliga idéer utan uppenbart inre sammanhang som jag trodde skulle försvinna av sig själva när folk skrattat färdigt åt barnsligheterna.

En tossig idé som i och för sig varit med några år är att västerlandets välstånd skulle bestå av resurser som stulits från u-länder. Den teorin slog igenom på 1970-talet och förklarade att kolonialismen var en konspiration under ledning av drottning Victoria av Storbritannien som gick ut på att med våld och list och för sin egen bekvämlighet stjäla andras egendom.

Douglas Murray sa att alla länder på jorden anses vara till för de ländernas folk medan europeiska länder anses vara till för alla världens folk. Charles Murray säger att 97 procent av alla viktiga historiska bedrifter inom vetenskap har gjorts av personer från Europa och Nordamerika.

År 1960 hade västvärlden 25 procent av jordens befolkning, år 2000 var den siffran 16 procent och år 2050 kommer den ligga på 10 procent (enligt Pat Buchanan). År 2050 kommer medianåldern för västerlänningar att vara 50 år (enligt Buchanan). När Buchanan publicerade boken ”The Death of the West” år 2001 brukade han säga att det enda landet i Europa där kvinnorna får tillräckligt många barn för att landet ska kunna överleva i framtiden är muslimska Albanien. År 2100 beräknas halva Albaniens befolkning vara över 61 år.

Det kalla, frostiga vintervädret tycks bli kvar ytterligare en tid och likt Anders Leion, som nyligen skrev en härlig text om vinterglädje här på Det Goda Samhället, är jag väldigt förtjust i sådana här kalla, krispiga dagar.

Då och då lyssnar jag på anglosaxiska opinionsbildare på YouTube – förbannat vare dess namn men kanalen gör fin nytta – för att se om de kommit på något som jag inte har kommit på. Några av mina favoriter detta halvår är Douglas Murray, Victor Davis Hanson, Brett Weinstein och Jordan B. Peterson. Nyss lyssnade jag på det här samtalet på nästan två timmar – fast jag snabbspolade en del longörer – mellan Murray och Peterson.

Den tredje augusti 1492 avseglade den italienskfödde Cristovoro Colombo med sina tre fartyg Santa Maria, Niña och Pinta på uppdrag av Spaniens kungahus västerut för att hitta sjövägen till Indiens, Japans och andra asiatiska områdens rikedomar. Åtta månader senare återvände han en båt fattigare till Spanien och hyllades kungligt för upptäckterna av ön Hispaniola – numera Haiti och Dominikanska Republiken –  och Kuba. Santa Maria hade gått på grund på en sandstrand i Hispaniola och virket använts för att bygga en spansk befästning som bemannades av en del av fartygets besättning. Dessa tvingades alltså stanna kvar i det okända landet.

I söndags skulle vi, min fru och jag, stiga ned på bryggan vid hemön efter att ha varit i Dalarö för att fylla på våra karantänsförråd.

Hon gick först, tog ett steg, tog ett till – och stöp. Bryggan var täckt av tunn, osynlig is. Hon bröt båda piporna på högra benet. Waxholmsbåten hade inte lagt ut. Ett par matroser hoppade av, hjälpte henne ombord och skaffade henne en plats att ligga på. Under färden in till Dalarö ringde de efter en ambulans som stod på kajen och väntade. Ett halvt dygn senare var hon opererad. Dagen efteråt skulle hon skickas hem. Det skrämde henne så att hon började gråta. (Jag var kvar på ön för att ta hand om allt olåst, dra upp båten och göra i ordning allt inför en längre bortovaro). Då fick hon stanna ett dygn till. Dagen därpå hjälpte grannen henne att provisoriskt komma i gång, i det hem som vi lämnat åtta månader tidigare.

Just nu har vi ett riktigt vackert vinterväder här i Stockholm, ja i hela Sverige såvitt jag förstår. Utanför mitt köksfönster ser det ut som ett julkort. Hundarna beter sig som ystra valpar när vi går ut och själv känner jag mig som barn på nytt. Det enda som fattas för att vinterdagen ska vara helt perfekt är den gamla sparkstöttingen, som tyvärr är försvunnen sedan länge.

För några år sedan undrade förre Scaniachefen och dåvarande ordföranden i Svenskt Näringsliv Leif Östling vad skattebetalarna får för sina skatter. ”Vad fan får jag för pengarna?” sa han närmare bestämt och för det blev han petad som ordförande i den främsta svenska företagarorganisationen. Det var en deplattformering som hette duga innan man ens visste att det hette deplattformering.

Att fråga sig vad man får för sina pengar när man lämnar dem ifrån sig är en naturlig och vällovlig sedvänja. Varenda svensk gör det antagligen flera gånger om dagen. På ICA-hyllorna hänger lappar som anger varornas kilopris innan frågan ens är ställd.

Jag måste erkänna att jag studsade till när jag såg den här bilden dyka upp i mitt flöde. Både Patrik Sjöberg och Joakim Lamotte har alltid väckt min respekt, för att de så konsekvent ställt sig på offrens sida och krävt att pedofiler såväl som andra kriminella ska sota för sina handlingar.

Men ”Kill your local pedophile” (som även finns som T-shirt och träningsbyxor) skjuter över målet. Det känns faktiskt som att man uppmanar dalkarlarna i Björbo att ta fram högafflarna och marschera mot Federleys gård.

När jag för trettiofem år sedan i historieboken På Spaning efter Moder Sveas Själ myntade begreppet Politikerväldet var avsikterna rent deskriptiva. Jag ville bara hitta en lämplig beteckning på vår historiska era. Jag tyckte att ”Demokratins tidevarv” och sådant som man kan finna i skolböcker i historia var för fjäskigt och självförhärligande. Jag gjorde det självklara, nämligen identifierade den lilla grupp på något tiotusental personer varav de flesta inte har något att säga till om men som trots sin antalsmässiga ringhet kontrollerar ungefär halva bruttonationalprodukten. Ingen grupp i Sverige har så mycket makt och inflytande över vad som sker i landet, sa jag mig, och därför föll det sig naturligt att kalla hela epoken för Politikerväldet.

Häromdagen reste jag med tåg från Stockholm till Åre. Under resan såg jag välfärdsstaten i aktion två gånger. Några mil söder om Sundsvall stannade tåget och tågbefälet frågade i högtalarna om det fanns någon läkare eller annan sjukvårdspersonal på tåget för det hade inträffat ett sjukfall i vagn tre. Om det mobiliserades någon läkare eller sjuksköterska fick resenärerna aldrig reda på men fem minuter senare meddelades att det skulle bli en försening ty tåget väntade på att det skulle komma en ambulans att ta hand om sjukfallet. Herregud, tänkte jag, full av misstro mot landstingsregionernas allmänna såsighet. Kan de inte vaccinera folk så kan de väl inte skicka ambulanser så här ute i ödemarken. Men där hade jag fel för ungefär femton minuter senare var sjukfallet omhändertaget av ambulanspersonalen och tåget kunde rulla vidare mot Sundsvall.

Pensions – och sparfonder börjar alltmer ställa etiska krav på sina investeringar. Som följd av ett förhöjt engagemang för miljö och klimat har världens stora investeringsfonder som BlackRock börjat fokusera i vad som betraktas som hållbart i ställer för vad som är lönsamt. Svenska företag gläder sig och gillar att stoltsera med höga platser i hållbarhetstabellerna.

I Mohamed Omars podcast Tankar från framtiden (januari 2019) sa Patrik att det är svårare att komma ut som kristen i Sverige än att komma ut som bög, medan det är tvärt om i Brasilien. Ett av världens mest katolska länder är Peru. Där tycker folk att Brasilien är ett gudlöst, liberalt och syndigt land.

I Sveriges riksdagsval år 2018 besökte alla partiledare utom Jimmie RFSL och intygade att de höll med om deras olika HBTQ-listor. När det är presidentval i Peru besöker alla kandidater biskopen i Lima och försäkrar att de håller med kyrkan i alla viktiga frågor. I Sverige måste alla partiledare vifta med Prideflaggor och i Peru måste de ta bilder med biskopen i Lima och visa hur de står på knä i kyrkan och ber.

I svallvågorna efter amerikanska valet utspelades ett intressant samtal mellan Ronie Berggren och Olle Reimers, båda USA-kännare och återkommande skribenter på Det goda samhället.

Ronie Berggren menar att den som tillgriper konspirationsteorier för att förklara skeenden inom politiken, exempelvis det amerikanska presidentvalet, är ute på hal is och närmar sig religionens träskmarker. Han beskriver till och med tron på konspirationer som vår tids esoteriska rörelse.

Det är numera en rätt allmän föreställning att något grundläggande håller på att hända i världen, kanske framför allt i det västerländska samhället. Nu ska jag inte tala om framväxten av artificiell intelligens eller om klimatomställning eller något annat som tidningarna är fulla av utan om västerlandets förändrade syn på sig själv och omständigheterna. Robert Skidelsky (bilden), överhusledamot och världsberömd författare till en biografi över John Maynard Keynes (tillika min lärare på Johns Hopkins University) säger så här:

Under helgen såg jag om filmen Backdraft (Eldstorm), som nyss kommit på Netflix. Jag såg den redan 1991, när den hade premiär, och den är en klassisk dramathriller med brandmän i fokus. Spännande och välgjort, som det oftast är när Ron Howard står för regin, och med Kurt Russell i en av huvudrollerna.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig, när maken och jag lutade oss tillbaka i soffan för att se om den gamla storfilmen, men faktum är att jag blev närmast euforisk. Inte på grund av vare sig handling eller specialeffekter, även om båda delar är mycket bra, utan på grund av att den helt enkelt kändes så befriande naturlig. Idag, när alla film- och serieskapare ängsligt sneglar åt alla håll och kanter för att göra film som är anpassad efter minoriteter av olika slag, är det en härlig känsla att sjunka in i en film där storyn får vara just en story utan politiskt korrekta inslag som bara vävs in för sakens skull.

Igår nåddes jag, som så många av andra, av nyheten att Lars Norén gått bort. Och fast jag inte kände honom personligen greps jag av en nästan outhärdlig sorg. Alla dessa teaterupplevelser, all gråt, alla skratt… Få dramatiker har gripit tag i mitt hjärta så som Lars Norén.

Jag blev respektfullt entusiastisk över hur de politiska krafterna i USA – se min krönika igår – använder sitt eget lands historia som argument i den aktuella politiska dagskampen.

Det betyder för det första att det finns åtminstone några politiskt ledande personer som vet tillräckligt om landets förflutna för att tro sig kunna dra slutsatser som är relevanta för dagens politik och för det andra att det finns en publik av röstande medborgare som åtminstone hört talas om George Washington och inbördeskriget och som har en aning om vad sådana begrepp står för.

Nu börjar den synas – den stora kostnaden för den gröna omställningen i EU. Och det är bråttom – till FN-mötet i november i Glasgow, COP26, vill man visa på konkreta planer att vi är på väg mot den minskning av utsläppen av CO2 med 55 procent som EU parlamentet beslutade om i höstas.

”Europe First” börjar bli parollen – man känner igen argumenten från Trumps ”America First”, men denna gång kommer parollen från vänster.

Richard Sörman skriver ett öppet brev till försvarsminister Peter Hultqvist och undrar om de Sverigevänner som Hultqvist i en krönika i Dala-Demokraten beskriver som farliga icke-demokrater är välkomna i Försvarsmakten. Hur ska alla de svenskar som enligt Socialdemokraterna står på fel sida av historien kunna kämpa i Försvaret på samma sida som Peter Hultqvist? Är det rimligt att en försvarsminister så flagrant bidrar till att öka vår nationella splittring?

Militärteoretikern von Clausewitz sa att kriget är politikens fortsättning med andra medel. I krig vet man i allmänhet vad man bråkar om. Åtminstone vet man – fast det är inte heller alltid sant, tänk bara på trettioåriga kriget där allianserna ständigt förnyades – vem som slåss mot vem. I krigets förstadium politiken är det ofta ännu mer förvirrat. Se bara på liberalpartiet, på vilken sida står det?

Under det förstadium till kriget som politiken utgör slåss man inte med svärd och kanoner utan med argument. När svenska politiker argumenterar blir det ofta larvigt eftersom de för det mesta står på samma sida och bara låtsas strida eller bara strider om obetydliga detaljer.