Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Det är endast med motvilja och självövervinnelse som jag publicerar denna text. Jag gör det bara i mitt vetenskapliga nit att tillrättalägga vitt spridda men felaktiga uppfattningar så att de inte fortsatt kan vilseleda samhället.
Den felaktiga uppfattningen som jag själv, ehuru i god tro, ägnat mig åt att sprida är att det var jag som för vid pass tio år sedan formulerade teorin om det välfärdsindustriella komplexet och dess makt över samhället.
Sydkinesiska havet, ett av jordens så kallade bihav, är idag den näst mest använda sjövägen i världen . Av världens årliga handelstonnage passerar mer än hälften här och i regionen finns åtta av de tio största containerhamnarna i världen. Men här finns stora geopolitiska konflikter: dels tillgången till de resurser som finns i havet (fisket) och under havsbotten (olja, gas, mineraler), dels rätten till fri passage för civila och militära fartyg och flygplan.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har just presenterat en utredning om covidrelaterade konspirationsteorier. Nästan alla uppfattningar visar sig kunna vara konspirationsteorier. En av åtskilliga beskrivna konspirationer är att kalla coronat för ”Kinaviruset” trots att ”Dr. Marietta Vasquez från Yale School of Medicine förklarar [att] det är både inkorrekt och främlingsfientligt att ge sjukdomar etniska eller geografiska etiketter”. En annan skadlig konspirationsteori är att viruset sprids via 5G-teknik. En del konspirationsteorier är ”kulturellt kodade” och bidrar därför inte bara till att ge en falsk förklaring till viruset utan också till att ge näring åt främlingsfientlighet:
I Gislaved har kommunen bestämt att de gamla inte ska få dricka läsk annat än vid festliga tillfällen. Man anser nämligen att de äldre måste lära sig skilja på vardag och fest.
”Den tillför ingen kvalitet för våra äldre” säger kommunens nya kostchef Eva Kullenberg, till Värnamo Nyheter och fortsätter beskäftigt:
När storföretag hyllar regeringar finns det anledning till skärpt vaksamhet. Det behöver förstås inte tyda på några ugglor i mossen men för det mesta handlar det om att de fjäskar eller räknar med att få, eller redan har fått, förmåner som de inte borde ha tilldelats.
När amerikanska storföretag kommer ut som PK-ister kan man emellertid både ana ugglor i mossen och räkna med begravda hundar. Och det är just vad de gör. Till exempel har både Coca-Cola och Delta Airlines läxat upp sin hemstat Georgia för att delstaten – i likhet med nästan alla andra republikanska delstater – bestämt att sedan det kritiserade valet i höstas strama upp sitt valsystem. Unga PK-istiska människor bland bolagens kunder uppfattar reformen som ett attentat mot svartas rättigheter. Svarta företagsledare har bett om storföretagens hjälp att stoppa reformen. I själva verket handlar de nya vallagarna om sådana tidigare missade självklarheter som att en väljare i framtiden kommer att behöva visa ID-kort när han ska rösta.
Det pågår en påkostad kampanj med syftet att få medborgare som du och jag att känna oss utanför. Kampanjen kostar ungefär åtta miljarder kronor om året. Genomförandet har uppdragits åt statsmedia.
Jag har kommit på det här lömska anslaget mot medborgarna genom att då och då titta på nyhetsprogrammet Rapport klockan 19.30. Jag upptäckte att jag för det mesta inte riktigt kunde ta till mig andra nyhetsinslag än vädret (som även det ofta är illa presenterat vilket emellertid inte gör så mycket eftersom det finns bra väderinformation på nätet, yr.no till exempel).
Ända sedan jag var barn har det fnysts åt idyller. Inte av oss konservativa, som uppskattar det vackra svenska landskapet och den svenska kulturen, och som njuter av en stilla skärgårdsidyll eller den lilla röda torpstugan vid skogsbrynet. Utan av ”progressiva” vänstertyckare, som knappt verkar stå ut med att se en liten prästkrage utan att längta efter betong och ångest.
Längre än de flesta har jag förutspått slutet på Sveriges politiska system. Redan 1987 skrev jag en historiebok där jag med astrologiskt noggranna metoder räknade ut att politikerväldet skulle falla på nittiotalet. Clarté skrev i en recension att hela boken var ”prillig” och det kanske den var eftersom politikerväldet överlevt sin utmätta tid med mer än två årtionden. Till mitt försvar kan jag kanske anföra att mina förväntningar inte grundades så mycket på oroväckande tecken i samtiden som på en utdragning av historiska trender, ett notoriskt oprecist förfarande när man ska förutsäga framtiden.
Den 24 mars fattade riksdagen ett historiskt beslut. Att skuldsätta kommande generationer med i runda slängar 150 miljarder, för att stödja vacklande ekonomier i södra Europa. Ett av de viktigaste ekonomiska besluten under 2000-talet fattades med bara 56 av riksdagens 349 ledamöter närvarande.
Vissa mornar vaknar jag och är allmänt glad. Det spelar liksom ingen roll om Stefan Löfven framträder i något nyhetsinslag, om Anders Tegnell står och levererar gissningar med tvärsäkert tonfall eller om Märta Stenevi pratar om mäns våld mot kvinnor utan att ens nudda vid det faktum att utlandsfödda män är överrepresenterade i sammanhanget. Jag är glad i alla fall. Och jag ska berätta varför.
När SVT tar upp nyheten om en flicka som är ledsen för att skolan inte vill att hon fastar under ramadan, känns som det som att syftet är att framställa henne som offer för svennarnas ”intolerans”.
I inslaget ”Shahed uppmanades av skolan att inte fasta under ramadan” från den 19 april berättas om 10-åriga Shahed som så gärna vill fasta.
Varför är svensk TV så undermålig jämfört med många andra länder?
Den frågan har jag ställt mig många gånger, senast en kväll för någon vecka sedan då min man och jag satt och avnjöt en brittisk dramaserie. Jag säger avnjöt, för det var vad vi gjorde. Även om det börjat smyga sig in ett visst mått av tillkämpad pk-ism även i en del brittiska filmer och serier så görs fortfarande en stor mängd lysande produktioner. Till skillnad mot i Sverige.
Kanske vet du lika lite som jag om halvledare och då är även du att beklaga med tanke på vad bristen på halvledare nu ställer till i världen. Halvledare används i stora mängder i moderna tekniska produkter. De mäts i miljondelar av en millimeter och det kan finnas över 3 000 stycken i en elbil.
I Svenska Dagbladet (17/4 2021) i söndags kommenterade Lena Andersson Moderaternas rapport om migration och integration. Jag läser alltid henne med stor förtjusning. Numera har den respekt jag tidigare haft för henne alltmer ersatts av löje. Hon har blivit predikant, och en ganska tankelat sådan.
I ett inlägg på Facebook (18/4) skriver jämställdhetsministern Märta Stenevi att det är dags att stoppa mäns våld mot kvinnor. Detta våld förtjänar minst lika stort ”fokus” som gängkriminaliteten:
I förra veckan meddelade Morgan Johansson via Dagens Eko att regeringen ska tillsätta en parlamentarisk utredning, med målet att kriminalisera förnekelse av Förintelsen. Med all respekt för Förintelsens offer finns skäl att fråga sig varför. Förintelsen är en av världshistoriens mest dokumenterade händelser, och att vi skulle glömma bort den är ungefär lika sannolikt som att vi skulle glömma bort Egyptens pyramider eller att Gustav Vasa varit kung av Sverige. Däremot kan det ju hända att historiker nu och i framtiden tvistar om detaljer, men det ligger ju i historiens natur.
En släkting frågade mig vad jag ansåg att ”man” – underförstått landets härskare, alltså politikerna – borde göra åt sociala problem som kriminalitet och arbetslöshet särskilt som problemen, menade släktingen, troligen kommer att bli värre när den artificiella intelligensen tagit över alltfler mänskliga jobb.
Jag svarade att många menar att sociala problem som fattigdom, dryckenskap, brottslighet, arbetslöshet och analfabetism och liknande är en del av samhällets DNA och därför alltid kommer att finnas. Det enda ”man” kan göra åt det, hävdar samma människor, är vad den kommunala socialtjänsten lite valhänt men vänligt redan gör utan särskilt stor framgång. Så det blir väl att fortsätta med det så länge ”man” har pengar så det räcker.
Ett företags framgång eller undergång skapas av dess verksamhet. Självklart, visst, men detta styr hur makt och resurser fördelas mellan dess intressenter.
En offentlig verksamhets överlevnad säkras genom dess företrädares förmåga att hålla sig väl med den centralmakt som förser dem med makt och resurser.
Framtidens historiker kommer att ägna mycket tid till att beskriva och försöka begripa vår tids ideologiska väckelse, nämligen PK-ismen. Fram till för bara ett par år sedan var den i de flesta länder utom Sverige – tror jag i alla fall – tämligen beskedlig. I Sverige blev den tidigt statsreligion medan den i andra länder, där den över huvud taget fick fäste, höll sig till särskilda miljöer, till exempel skolförvaltningar och universitetens humanistiska institutioner.
I början av april ägde den första valomgången i Perus presidentval rum. Med 18 kandidater var det i praktiken omöjligt att få de 50 procent som behövs för att vinna direkt. De två bästa kandidaterna går till ett finalval som sker i början av juni. Peru har 76 procent katoliker och 18 procent övriga kristna.
Hos Harry Potter, om vilken jag inte läst en enda bok, förekommer, har jag inhämtat, begreppet mugglare. En mugglare är en helt vanlig människa som saknar de magiska förmågor som Harry och hans skolkamrater äger och som de utbildar sig på internatskolan Hogwarts för att utveckla. När ett gäng magiker sitter och diskuterar sina yrkeshemligheter och en mugglare närmar sig gäller det för häxmästarna att samla sig, sila snacket och börja prata mugglarspråk om mugglarämnen.
I ett kort inlägg, jag tror det var på Twitter, påstod någon nyligen att ”Regeringen hatar oss!”. Vilka ”oss” var framgick inte riktigt, men jag uppfattade det som att skribenten uppfattade sig som en av oss vanliga ”svennebananer”- medborgare, kanske med åtminstone några generationers svensk bakgrund.
Klockan 01.00 natten till söndagen den 30 september 1888 hittades en död kvinna i Dutfield’s Yard, Berner Street i Whitechapel i östra London. Kvinnan tillhörde de så kallade ”glädjeflickorna” i kvarteret (den gängse benämningen på prostituerade i det viktorianska England) och det stod genast klart för både polis och allmänhet att hon var det tredje offret för den mördare som redan då gjort sig känd som Jack the Ripper – Jack Uppskäraren.
För de flesta av oss, tror jag i alla fall, framstår byråkratin som ett grått, trögt, inåtvänt, formalistiskt och ineffektivt väsen som i första hand bor i offentlig förvaltning men också frodas i stora privata företag. Jag har svårt att föreställa mig att folk i allmänhet skulle betygssätta byråkratin över fem på en tiogradig skala.
Vänsterpartiets rättspolitiska taleshen Linda Snecker är mycket mån om vår hälsa. Det är viktigt att följa coronarestriktionerna, menar hon.
Snecker vill till och med införa coronaböter för ”överklassen”. För hon menar att just överklassen sprider corona och göra folk sjuka. Därför ska de straffas om de har ”champagnepicknick på Östermalm”.
Ibland stöter man på en skådespelare som har det där lilla extra, det där som skapar magi. En sådan skådespelare var Paul Ritter. Ett komiskt geni, som han visade med bravur i den brittiska komediserien Friday Night Dinner och en karaktärsskådespelare av rang.
Jag tror inte att människan tidigare rent allmänt var mer principfast än hon är idag men när jag så här i coronatider studerar näringslivets organisationer börjar jag undra. Är de kravmaskiner för sina medlemsföretag eller existerar de för att värna om kapitalismen och marknadsekonomin?
Det är inget fel på intresseorganisationer. Jag är själv ordförande i en intresseorganisation för företag som samtidigt ägnar sig åt att försvara marknadsekonomins grunder. På något vis har den organisationen för det mesta, inbillar jag mig, lyckats undvika att ta ställning i frågor där de två uppgifterna kolliderar. Men just nu, alltså i coronatider, verkar det upplagt för jäv och självmotsägelser inom företagarvärlden eftersom ägarintressena så tydligt kommer i konflikt med allmännyttan.
I den fristående socialdemokratiska dagstidningen Folkbladet skriver Köysti Tarvainen (13/4) en debattartikel där han beräknar att de etniska svenskarna kommer att vara i minoritet i sitt eget land inom 45 år.
Valerie Kyeyune Backström har aldrig gillat Zorn. Just därför sänder Expressen ut henne för att recensera en Zornutställning.
Det blir faktiskt inte mer nysvenskt än så. Och då menar jag inte nysvenskt som i att Kyeyune Backström stolt förkunnar att hon ”aldrig kan assimileras”, utan nysvenskt i bemärkelsen det medielandskap där det trendigaste som finns är att kategoriskt förlöjliga, håna och rasiststämpla allt det som vi etniska svenskar känner glädje och stolthet över.
Det är oartigt att korsförhöra människor för att ta reda på vad de menar och om de har fog för sina föreställningar. Artigheten att avstå från tredje graden i vänkretsen har dock ett pris: man vet aldrig hur mycket skit ens bekanta pratar. Man vet inte en gång hur mycket ogenomtänkt strunt man själv sprider när alla andra är så väluppfostrade att de undviker att ställa kontrollfrågor.
