Att försöka följa och förstå kriget i Mellanöstern och begripa vad som utspelar sig mellan kontrahenterna Iran, USA och Israel (som av några, till exempel de internationella opinionsbildarna journalisten Tucker Carlson och statsvetaren John Mersheimer, anses styra den amerikanska krigspolitiken) är ingen dans på rosor. Detta gäller desto mer för en sådan som jag, som knappt vet något, framför allt inte om krig och världspolitik, och därför måste fånga upp och dra slutsatser av vad de sakkunniga hävdar. Det underlättas av att experterna har så diametralt motsatta uppfattningar att jag vågar tänka lite själv utan att riskera att göra bort mig totalt. Vad jag än kommer fram till så finns det världsberömda tänkare som instämmer.

Jag har inte noterat något tillräckligt övertygande och slutgiltigt eftersnack om covidpandemin. Kanske har det inte förekommit något seriöst eftersnack, kanske har jag bara inte begripit det. Det finns mycket som jag skulle vilja få klarhet i. Var den svenska pandemipolitiken så unik som jag fått för mig (alltså att vi inte som flera andra länder ansträngde oss för att isolera medborgarna för att de inte skulle smitta varandra)? Vem var det som höll i taktpinnen, var det smittskyddstjänstemännen eller politikerna (eller läkemedelsindustrin)? För att bringa någon ordning i den härva som råder i mitt huvud på dessa punkter bevistade jag häromdagen en glest besökt offentlig diskussion som leddes av Folkhälsomyndighetens förre chef Johan Carlson i närvaro av en regionpolitiker samt några myndighetspersoner.

För fyrtio år sedan skrev jag en bok om svensk historia – På spaning efter Moder Sveas själ – med en storartad teori om ett 250-årigt cykliskt mönster varav Sverige fått uppleva nästan tre kompletta cykler sedan Birger Jarl kom till makten omkring år 1250, nämligen feodalismen, nationalismen och den cykel som nu håller på att ta slut, industrikapitalismen. (Bilden visar historiens eller historieskrivningens gudinna, musan Clio.)

Någon frågade mig vilka tre saker jag skulle göra om jag vore statsminister. Det vet jag. En av dem vore att ändra skolpolitiken. Här är ett tal jag skrev för femton år sedan till dåvarande utbildningsminister Gustav Fridolin (utan att han bett om det). Texten är ett linjetal som jag tyckte att Fridolin borde hålla inför samtliga Sveriges lärare.

Jag vågar påstå att inget avgörande har skett i svensk skolpolitik sedan dess och därför publicerar jag det igen.

Denna text kommer att utmynna i en paradox som, liksom naturen och livet i allmänhet, inte har någon rationell förklaring utan måste tillskrivas tillvarons återstående mysterier.

Vi slarvar med orden. Om någon försynt undrar om det finns mänskliga raser blir han gärna hållen för nazist trots att mänskligheten till nyligen ansett det självklar sak att mänskliga raser existerar. Tänk bara på Statens institut för rasbiologi som inrättades för mindre än hundra år sedan efter riksdagsmotioner av bland andra en socialdemokrat och en bondeförbundare, alltså centerpartist. Institutet fortlevde som självständig, statlig institution fram till 1958 då det uppgick i Institutionen för medicinsk genetik vid Uppsala universitet. Den institutionen finns fortfarande även om den kanske slutat mäta skallar. Tänk även på amerikanska sjukhus som brukar kräva angivande av rastillhörighet på inskrivningsblanketterna.

För en månad eller sex veckor sedan låg den iranska mullah-regimen illa till. En folklig resning höll på att samla sig. Trump hade hyllat de upproriska iranierna och mer eller mindre lovat dem amerikanskt stöd. Amerikanskt och israeliskt stridsflyg stod mullrande redo att bomba sönder den iranska krigsmaskinen inklusive några hundra viktiga personer ur landets politiska ledning. Även om Trump inte hade förklarat sina militära avsikter särskilt exakt så hade västerlandet hygglig tillförsikt om att de allierade, således USA och Israel, skulle ”vinna” kriget.

Skribenten Jonathan Spyer i tidskriften The Spectator, troligen ett av de av västerländska samhällstyckare mest respekterade åsiktsmagasinen, skrev så här den åttonde april, det vill säga i förrgår:

För några år sedan skrev jag en bok om Gud (Guds tredje strategi – ska Han lyckas den här gången?) och i samband med det har jag träffat en hel del präster i Svenska kyrkan. I kraft av att jag noga läst Bibeln och inbillar mig att jag fattar vad som står där så har jag lite förmätet känt mig som yrkesbroder bland prästerna.

Kanske är denna krönika alltför beskäftig och besserwisser-betonad. I så fall kan du välja mellan att strunta i den och att ge mig en uppsträckning. Kanske bestämmer du dig för att göra bådadera. Mitt problem är att jag i alla inlägg om Iran-kriget, varav media och andra inlägg med rätta överflödar, inte blir klok på vilka krafter debattörerna anser strida mot varandra.

För att ett land eller grupp av länder som hamnat på deken ska kunna ta sig upp ur sin gyttjegrop krävs, enligt min forskning, det vill säga mina observationer och funderingar, en mental utveckling i tre faser.

När en svensk katolik förbereder sig för botens eller försoningens sakrament, det vill säga bikten, inleder han gärna med att i ensamhet rannsaka sitt samvete. Själv skulle jag nog skriva en kom ihåg-lista för att slippa springa tillbaka till prästen för att uppdatera mina bekännelser. Det är väl ungefär som när man kommer hem efter ett besök i ICA-butiken och upptäcker att man glömt dillen som man skulle ha till laxpuddingen.

Efter en synnerligen ytlig undersökning, i huvudsak baserad på introspektion, har jag kommit fram till att vi svenskar fram till rätt nyligen var ett uppfostrande folk och att detta är förklaringen till den vånda vi nu genomlider, inte minst när det gäller invandringen.

Jag vacklar i analysen. Är det mest förbjudna att namnge och beskriva samhällshärskarna och deras metoder eller är det ännu värre att peka ut de mekanismer som skänker dem makten? Eller med andra ord: är den största fadäs man kan göra att visa hur landets öde hotas av politikerväldets egennyttiga vanstyre eller är det ännu mer otillåtet att peka på den bakomliggande sociala process som hela tiden kastar fram nya generationer av makthavare som inte kan underlåta att förvärra problemen, det vill säga demokratin?