Människans individuella idébank funkar ungefär som äggstockar, det vill säga att det bara finns ett bestämt antal varor i lagret och när förrådet tagit slut så är det slut. För att slippa hamna i idéklimakteriet kollade jag bland mina gamla texter om det fanns något att återanvända. Jag tog vilken text som helst på måfå. Den här artikeln publicerade jag för lite mer än åtta år sedan. Det verkar inte ha hänt så mycket på de åtta åren annat än att jag idag nog inte skulle ha skrivit att Sverige ”faktiskt fungerar” utan uttryckt mig försiktigare.

På något märkvärdigt vis som ingen verkade förstå, varken de politiska och militära experterna eller den okunniga hop som jag tillhör, lyckades ryssarna inte, som man förväntat sig, krossa det ukrainska motståndet på några dagar efter invasionen de 24 februari. Tvärtom klarade sig ukrainarna till en förvånad omvärlds begeistring häpnadsväckande bra medan ryssarna å andra sidan framstod som överraskande oförmögna till annat än krigsbrott och andra grymheter. Ukrainas president Zelenskyi gjorde en elektronisk eriksgata i cyberspace till världens parlament för att a) låta sig hyllas samt b) be om vapen som han fick i mycket mindre utsträckning än han ville ha.

Alldeles för sent börjar man, det vill säga jag, se det allmänna mönstret i Sveriges sönderfall. Jag tror att den onda mekanismen över allt varit densamma: en ny härskarklass – politikerna – träder till makten och grips på nittonhundrafemtitalet av ett sedermera tilltagande högmod. Högmodet tar sig två former. För det första inbillar sig politikerna att det framväxande svenska välståndet är deras egen förtjänst. (Syndromet är välkänt i historien. Vilken makthavare tar inte äran för det som går bra?) För det andra drar de därav slutsatsen att de besitter sådana krafter att deras blotta beslutsamhet räcker för att inrätta deras drömmars önskerike. Ingen har uttryckt denna hybris mer pregnant än Olof Palme i hans förmätna uttalande om att ”politik är att vilja”.

Vad handlade egentligen påskkravallerna om? Muslimer startade upplopp för att de blivit kränkta av att herr Paludan från Danmark avsåg att bränna koraner i ett halvdussin svenska städer. Av raseri brände de religiösa bilar och kastade sten på poliser som försiktigt drog sig tillbaka för att inte provocera de förolämpade muslimerna.

Så länge jag minns har jag fått höra att Sverige är en blandekonomi men jag har aldrig begripit vad det skulle betyda annat än en del kapitalism och en del socialism. Det antyder att kapitalism och socialism är förenliga och kan blandas efter tycke och smak ungefär som man kan göra en gin och tonic mer eller mindre stark. Det tror jag emellertid inte på och ska därför presentera min egen tolkning av begreppet blandekonomi.

Igår repeterade jag nationalekonomins grundkurs om inflation. Den heter kvantitetsteorin och utgår från vad som troligen är självklart men låter krångligt, nämligen att penningmängden (M) gånger pengarnas omloppshastighet (V) (det vill säga hur många transaktioner en genomsnittlig krona gör per år) är lika med prisnivån (P) gånger den mängd varor och tjänster som omsätts på ett år (T). Således: M * V = P * T.

Själva kvantitetsteorin säger att prisnivån (P) bestäms av penningmängden (M) medan (V) och (T) inte har med saken att göra. Om staten fördubblar penningmängden blir inflationen hundra procent. Teorin påstås ha upptäckts på 1500-talet när spanjorerna hämtade guld i Latinamerika vilket ökade penningmängden (eftersom det gjordes pengar av guldet) varpå allting, till exempel mat, blev dyrare och folket fick lida av inflationen. Paradoxen är att vanligt folk blev fattigare när guldet vällde in.

Som jag till en och annan läsares leda ofta påpekat har det mänskliga samhället en tendens att kräva av sina ledare att de har övermänskliga krafter och att de ska bruka dessa krafter för att göra underverk till sitt folks fromma. Vi vet hur det går om ledarna misslyckas med miraklen. Carl Larssons stora målning Midvinterblot visar hur svearnas konung Domalde låter sig offras vid templet i Uppsala sedan han flera år i rad missat att ge folket goda skördar.

(Denna text lades in på sidan just innan det meddelats att polisen skjutit tre möjliga polisbilsbrännare i Norrköping.)

De senaste dagarnas kravaller mellan svensk polis och upprörda muslimer anses av många vara en vattendelare, alltså ett ögonblick med ett tydligt före och efter. Upplopp där muslimer varit inblandade har Sverige haft tidigare men det var något särskilt den här gången även om det inte slutade med några allvarliga personskador. Rikspolischef Anders Thornberg kommenterar så här:

Vi har sett våldsamma upplopp tidigare. Men det här är något annat. Det är ett grovt våld som riktar sig mot liv och egendom, framför allt mot poliser. Det är mycket oroväckande och vi kommer ta till kraftfulla motåtgärder. Det här ska inte fortsätta.

Någon insiktsfull tänkare, en skotte tror jag det var, observerade ungefär att ”folk blir tokiga i grupp men endast återfår förnuftet individuellt, var och en för sig”. Det gör att det utbredda och allmänna samhällsvansinnet blir desto mer iögonenfallande eftersom det tenderar att snabbt bli ett normaltillstånd medan det sunda förnuftets återkomst sker så diskret att betraktaren måste var synnerligen observant för att missa tecknen. Gubben Noak skickade då och då ut en duva från Arken för att undersöka om den hemska översvämningen hade börjat ge vika och jorden eventuellt på nytt höll på att bli beboelig för landbaserade djur.