Är det möjligt att samtidigt diskutera sportslig och politisk rättvisa? Frågan kan tänkas perifer, ja kanske långsökt.

Men det finns en matematisk – om än tillfällig – likhet mellan två avgörande skeden inom fotboll respektive politik. I båda fallen rör det sig om åtta tävlande, kvartsfinaler i fotboll respektive debatter mellan åtta partiledare i TV.

Visserligen har vi att göra med avgörande skillnader utifrån en rättviseaspekt. Men i båda fallen har åtta konkurrerande aktörer tagit sig fram till ett avgörande skede: fotbollslagen kämpar mot relativt jämbördiga konkurrenter om platserna i semifinalerna, medan partiledarna gör sitt bästa för att vinna röster i partiledardebatten.

I SVT:s partiledardebatt, som ibland sägs vara rättvis, rör det sig dock inte om åtta helt jämbördiga tävlande. Vi har först en liten grupp stora partier – S, M och SD – därefter ett parti i en division under, dvs Vänsterpartiet och till sist MP, KD, C och L, vilka ju kämpar kring 4 %-spärren för att hålla sig kvar i riksdagen.

SVT bestämmer dessutom vilka ”matcher” som ska kämpas och visas. I kvartsfinalerna i fotboll har tidigare prestationer i gruppspel eller åttondelsfinaler avgjort vilka lag som möts.

SVT försöker, sägs det, att ge varje parti lika många minuter i taltid utifrån en sorts rättviseaspekt. Om samma princip hade använts i fotboll skulle fotbollsförbundet eller FIFA i egenskap av överordnade instanser tilldela sämre lag lika lång tid med bollen som bättre lag.

En sådan ordning skulle förstås ge upphov till vilda protester. Inte helt uteslutet heller att vi i Champions League finge se kravaller på Barcelonas eller Paris gator vore Barca eller PSG bestulna på sina rättmätigt tillkämpade bollinnehav.

Om vi betraktar partier med avsevärt färre mandat än partier med tre gånger fler mandat som i en mening sämre i den demokratiska kampen om väljare, så ger faktiskt SVT de sämre partierna icke tillkämpade fördelar – på sportspråk handicap. Det kan eventuellt finnas vägande skäl bakom principen att ge små partier samma taltid som större, vilket är en diskussion för sig. Men riksdagspartierna har ju redan prestationsbaserat partistöd, så varför inte använda samma princip inför partiledardebatten?

En avgörande fråga vid sidan av talartiden är också hur SVT väljer vilka partiledardueller som ska ske. Ur rättvisesynpunkt skulle mot bakgrund av ovanstående dueller mellan småpartier upplevas rimliga. De slåss ju sinsemellan om att bli kvar över 4 %-spärren. Att ställa ett småparti mot ett stort känns orättvist, åtminstone för den som ser partiledardebatten som en kamp om väljare.

Likaså torde dueller mellan de tre största kännas viktigast för flertalet väljare. För att återvända till fotbollsvärlden så är möten mellan storklubbar angelägenheter för miljoner TV-tittare världen över – inte bara för Barca- eller PSG-fanatiker.

Fotbollsvärlden som huvudsakligen upplevs via Eurosport, Viaplay o dyl har dragit den självklara slutsatsen att alltid ge oss tittare de största lagens matcher.

Enligt min åsikt som väl torde ha framgått redan borde SVT följa fotbollsvärldens princip och ordna fler och längre dueller mellan de tre största partierna. Med något som liknar hemma- och bortamatcher skulle det förslagsvis bli sex sådana dueller för de tre stora. Med 120 minuters sändningstid vore det rimligt att 60 minuter av dueller ägnades dessa, dvs 5 minuter per duell. Övriga 5 småpartier plus V ges i mitt förslag 10 enkelmatcher.

I ett läge där kanske fyra av småpartierna befinner sig kring 4 %-nivån och därmed stöds av bara runt en tredjedel av väljarna jämfört med de tre största är det rimligt att partiledardebatten koncentreras enligt ovan nämnda förslag.

Det är i alla händelser rimligt att SVT ej ensamt avgör både vilka som möts i duellerna samt vilka ämnen det gäller.

Programledarens roll borde utifrån denna ”fotbollsmodell” vara domarens: ge tillrättavisningar o dyl vid argumentationer ad hominem, ingripa vid stora avvikelser från ämnet eller när två partiledare talar i munnen på varandra.

För vinnande av fler tittare samt höjning av argumentationsnivån tror jag dessa mina förslag vore värda att beaktas.

För en gångs skull borde i alla händelser MSM träda tillbaka ett steg till förmån för våra folkvalda representanter.

Sven-Erik Fernaeus är pensionerad neuropsykolog och forskare med specialistkompetens inom områdena minne och åldrande. Utöver sin yrkesmässiga bakgrund har skribenten ett etablerat intresse för idrottspsykologi, med ett särskilt fokus på golf – en sport som han själv utövar aktivt.