Demokratin hotas inte främst av yttre fiender, utan av sin egen struktur. När makten centraliseras blir den en trofé för extremister, och historien visar hur små grupper gång på gång kunnat fälla hela system. Dagens exempel – från Henry Nowak‑fallet i England till EU:s byråkratiska centralisering och USA:s politiska strider – visar att samma mönster upprepas i vår tid. Just därför är decentralisering inte en reformidé, utan en nödvändighet för demokratins överlevnad.

Demokratin framställs ofta som en fråga om fria val och rättssäkerhet. Men dess verkliga livsvillkor ligger i maktens struktur. Ju mer makten centraliseras, desto enklare blir det för en liten, dedikerad grupp att ta över – och desto mer lockar den till sig extremister. Historien visar gång på gång att centralisering är demokratins akilleshäl. Conquistadorerna kunde fälla hela imperier med några hundra män. Bolsjevikerna tog över Ryssland genom att slå mot maktens centrum. Nazisterna kunde dominera Tyskland eftersom institutionerna redan var centraliserade.

Det som gör frågan akut idag är att vi ser samma mönster upprepas i vår egen tid. Mordet på den 18‑årige Henry Nowak i England blev inte bara en tragedi, utan också ett exempel på hur centraliserade institutioner kan användas för att styra narrativet. Polisen valde att tro på gärningsmannens påstående om att han utsatts för en rasistattack, trots att offret låg döende på marken. I efterhand har det framkommit att polisens agerande kunde förklaras med interna instruktioner: klagomål från den egna befolkningen, särskilt om de kom från vita, skulle inte prioriteras. Resultatet blev att en döende ung man behandlades som gärningsman och handfängslades i stället för att få vård. Keir Starmer riktade skulden mot Elon Musk för att fallet uppmärksammades, snarare än att erkänna systemets brister. Det är en form av extremism: narrativkontroll och selektiv empati som underminerar demokratins trovärdighet.

I USA ser vi samtidigt hur extremism inte bara tolereras utan legitimeras. Hasan Piker, som själv beskriver sig som extremist, kan stiga fram som kandidat för senaten och omfamnas av profiler som AOC och Zoran Mamdani. När centraliserad makt blir en trofé, lockar den till sig just de mest kompromisslösa aktörerna. Att en självdeklarerad extremist kan bli en del av det politiska etablissemanget visar att systemet inte längre filtrerar bort farliga idéer, utan snarare dras till dem. Det är inte längre en fråga om att extremism smyger sig in i marginalerna – den blir en accepterad väg till makt, just för att vinsten av att ta sig in i ett centraliserat system är så stor.

Och över allt detta ligger frågan om islam. Gad Saad har avvisat alla försök att skilja mellan islam och islamism, och menar att själva religionen bär på de politiska anspråk som gör den till ett system snarare än enbart en trosuppfattning. När västvärldens politiska ledare inte rör ett finger mot den islamiska utbredningen, blir det svårt att tolka det som något annat än medverkan. Passiviteten är i praktiken ett ideologiskt ställningstagande. Den innebär att man accepterar att en minoritet med stark dedikation får växa inom systemet, och det förstärker bilden av att dessa ledare inte längre tror på demokrati som folkstyre, utan på centraliserad makt som kan användas för att forma verkligheten efter deras egen linje.

Det är därför rimligt att säga att Keir Starmer är samma sorts extremist som AOC och Hasan Piker. De använder sin position inom centraliserade system för att legitimera ideologier som underminerar demokratin. De rör inte ett finger mot islamisk utbredning i västvärlden, vilket i praktiken är medverkan. De visar selektiv empati, narrativkontroll och en ideologisk rigiditet som gör att demokratin reduceras till en ritual snarare än ett levande system.

Men exemplen slutar inte där. EU:s utveckling under de senaste decennierna är ett annat tydligt fall. Unionen har gått från att vara ett samarbete mellan självständiga stater till att bli en centraliserad apparat där beslut fattas långt från medborgarna. När Bryssel tar över allt fler områden – från jordbruk till migrationspolitik – blir det svårare för medborgarna att påverka. Resultatet är att EU blir en magnet för lobbyister, byråkrater och ideologiska projekt, medan den folkliga förankringen försvagas. Det är samma mönster: centralisering gör systemet sårbart och lockar till sig krafter som inte tror på demokrati, utan på maktens koncentration.

Sverige visar också hur centralisering underminerar demokratin. Debatten om yttrandefrihet har blivit allt mer snäv, där lagstiftning och myndigheter försöker definiera vad som är acceptabelt att säga. När staten tar på sig rollen att avgöra vilka ord som är tillåtna, blir det en form av narrativkontroll som liknar den vi såg i fallet Henry Nowak. Det är inte längre medborgarna som avgör genom öppen debatt, utan en centraliserad institution som bestämmer vad som är rätt och fel.

Migrationspolitiken är ytterligare ett exempel. I både Sverige och EU har beslut om migration flyttats bort från lokala nivåer och koncentrerats till centraliserade organ. Kommuner som protesterar mot att ta emot fler migranter får sina röster överkörda. Det är inte längre en fråga om lokalt självbestämmande, utan om centraliserad makt som driver igenom en ideologi. Resultatet blir att demokratin urholkas, eftersom majoriteten inte längre har verklig närhet till besluten.

Universiteten visar samma mönster. I både Norden och USA har akademin blivit allt mer centraliserad kring ideologiska narrativ. Forskningsmedel styrs mot vissa politiska projekt, medan andra perspektiv stängs ute. Det är inte längre en fri idédebatt, utan en centraliserad institution som avgör vad som är tillåtet att forska om. När akademin blir en del av narrativkontrollen, undermineras demokratins intellektuella grund.

Medielandskapet är kanske det mest synliga exemplet. Stora mediehus, ofta koncentrerade till huvudstäder, driver en enhetlig linje och marginaliserar röster som avviker. När narrativet centraliseras till några få aktörer, blir det en form av ideologisk extremism i sig. Det är inte längre en mångfald av röster, utan en centraliserad apparat som bestämmer vad som är sant och falskt.

Men den verkliga trofén är USA. Det är här extremismen har brett ut sig som mest, och det är här kampen om demokratins överlevnad blir avgörande. Det Demokratiska partiet har gång på gång visat att det är berett att använda alla tänkbara metoder för att ta över makten. Vikten av detta har också uppfattats av MAGA-rörelsen som lett till en intensiv kamp mellan de två parterna. Narrativkontroll, juridiska processer, institutionell manipulation – verktygen varierar, men målet är detsamma: att säkra kontrollen över den mest centraliserade maktapparaten i världen. USA är inte bara ännu ett land. Det är den största demokratin, den mest inflytelserika staten, den verkliga trofén för extremister. Men det är också den svåraste stötestenen. Just därför riktas så många krafter mot att bryta ned dess institutioner, för den som lyckas ta över USA kan forma hela västvärldens riktning. Om demokratin faller där, faller den överallt.

Demokratin kan inte överleva utan decentralisering. Den kräver att majoriteten deltar aktivt i maktutövningen, inte bara genom val, utan genom verklig närhet till beslut. Annars blir den en trofé för extremister – vare sig de är politiska ledare, självdeklarerade ideologer eller religiösa system. När dagens politiska elit inte längre försvarar demokratin mot dessa krafter, utan snarare medverkar till deras utbredning, visar de att de inte tror på demokratin. Och just därför är decentralisering inte bara en reformidé.

BILD: Perikles begravningstal. Målning av Philipp von Foltz (1852)

Olle Reimers ar tidigare ledamot av Sveriges Advokatsamfund och fd bankman. Han är bosatt i Bangkok, Thailand.