Efter det senaste valet har Sveriges riksdag fem ledamöter med somalisk bakgrund, tre miljöpartister och två vänsterpartister varav en av vardera blivit invald på personröster.
Med det svenska personvalssystemets konstruktion är det rätt enkelt för en driftig medlem i ett litet parti att ta sig in i riksdagen. Det räcker med att en kandidat får fem procent av partiets röster i valkretsen för att gå förbi partiets övriga kandidater utan personkryss. Den numera rikskände Mohamed Abdukardi Ali kandiderade för vänsterpartiet i Dalarnas län där det för just det partiet räckte med ungefär 600 personröster för att gå först i kön till Helgeandsholmen.
Hur Mohamed lyckades med detta har upprört många som anklagat honom och vänsterpartiet för fusk och olagliga metoder och därför krävt någon sorts kraftfulla motåtgärder. Slarvpartierna miljö- och vänster- anklagas för att inte ha haft koll på vilka personer de släppt in på sina listor. Problemet är att den som går igenom anklagelserna upptäcker, med någon tveksamhet, att Mohamed faktiskt inte gjort något olagligt utan bara använt etablerade marknadsföringsåtgärder. Att slarvpartierna är opålitliga visste vi redan innan. Eftersom Mohamed avvisat partiets böner om att han ska avsäga sig riksdagsplatsen eller åtminstone tillfälligt dra sig tillbaka så att han inte syns kan man tänka sig att han snarast känner sig kränkt av vad han nog betraktar som orättmätig kritik.
Hur planerade Mohamed att få 600+ personröster? Han tillhör ett klansystem där klanmedlemmarna, vad jag förstår, kan mobiliseras till bröders hjälp. Antalet somalier är stort i förhållande till befolkningen i Tjärna Ängar. Claude gör följande bedömning: ”648 kryss är en liten siffra i förhållande till en somalisk befolkning på flera tusen i Borlänge… Något extremt valdeltagande krävs alltså inte för att nå spärren.”
Men det gällde för Mohamed att få dessa illiterata människor till valbåset med rätt valsedel i handen. De skulle övertygas om att medverka (här användes möjligen mutor vilket troligen inte är lagligt), de skulle transporteras till vallokalen ungefär som att socialdemokrater i alla val inrättat pendling till kommunens ålderdomshem vilket förutsatte att bilar och förare mobiliserades. Valsedlar förbereddes genom att kryss sattes vid Mohameds namn. En överkänslig domstol misstänkte att det skulle vara olagligt att sätta kryss men la ner sin undersökning av brist på bevis. (När ärendet tog fart i media återtogs undersökningen.) Mohameds somaliska medhjälpare har åtminstone delvis bestått av folk med ett kriminellt förflutet vilket knappast är olagligt.
Den svenska ilskan över att fem somalier tagit sig in i riksdagen är emellertid stark och söker efter legitima metoder att få stopp på sådan verksamhet, det vill säga, egentligen, att somalier utnyttjar just det demokratiska system som är Sveriges stolthet. Grunden för det svenska missnöjet är troligen en tämligen välgrundad misstanke att nya grupper av somaliska makthavare ska utnyttja sina positioner för egen och befolkningsgruppens fördel. De av oss som försökt följa med i den internationella debatten om migration har under flera år förundrat oss över hur de somalier som i stora skaror flyttat till Minnesota blivit så framgångsrika som företagare. För något år sedan kom förklaringen: det handlade om att blåsa välfärdsstaten genom att exempelvis inrätta förskolor och ålderdomshem och fylla dem med påhittade personer och sedan begära ersättning.
Problemet med somalierna och slarvpartierna är inte att de hjälper varandra att rösta på andra klanmedlemmar utan att Sverige står hjälplöst inför en ny typ av samhällsfenomen. Fram till millenieskiftet kunde vi vara nedlåtande medlidande och omtänksamma mot folk som kom hit från underlägsna kulturer. Nu börjar vi se vad de kan göra och blir rädda för dem.
