Vi sitter i bilen, parkerad vid trottoarkanten utanför lägenheten i Stockholms innerstad. I den befinner sig en yngre släkting och jag. Vi ska övningsköra, han tänker sig att skaffa körkort. Motorn igång, vi ska precis börja rulla. Då kommer, i sakta mak, mot enkelriktningen, en större svart BMW glidande. Jag säger till släktingen att avvakta, vänta tills den passerat. Bakom ratten sitter en svartskäggig man kanske 30 år. Bredvid honom sitter en yngre kvinna iklädd hijab. Han ser att jag glor kritiskt och när han glider förbi ger han mig sitt långfinger och ett hånflin. Han säger något. Kvinnan bredvid honom skrattar.
Han vet vad han gör, kör mot enkelriktningen. Det är en utstuderad maktdemonstration. Jag muttrar några enligt mig väl valda ord om situationen. Den yngre släktingen, som inte alls uppfattat vad som hänt, blir väldigt upprörd över mitt muttrande. Han anser att det jag säger är både rasistiskt och islamofobiskt. Jag försöker förklara men blir utsatt för en liten utskällning, stämningen blir inget vidare i vår bil.
Jag tänker ibland på bilderna för några år sedan av den svältande israelen Evyatar David, gisslan i Hamas tunnelsystem i Gaza. Han såg ut att ha det riktigt eländigt, hade tappat halva kroppsvikten och var mest skinn och ben. Huruvida han grävde sin egen grav på bilderna (vilket ibland påstods) kunde ifrågasättas. Inte ens Hamas vill ha grunda gravar i sina tunnlar, men jag kan naturligtvis ha fel om den saken. Hur som helst kunde inget tvivel uppstå om hans eländiga situation. Bilden spreds märkvärdigt långsamt och det påstods till och med att den visade en palestinsk fånge i israeliskt förvar, vilket självaste Greta sägs ha upprepat. I övrigt fick den mestadels bleka kommentarer vilket bland annat Jens Ganman envist påpekat. Historien om Eyvatar David fick ett slags lyckligt slut, han frisläpptes i ett för israelerna kostsamt fångutbyte.
Nu min undran. Nazisterna skickade inte ut bilder av svältande judiska fångar som de dödade i sina koncentrationsläger under 1940-talet. Tvärtom mörkade man hela vägen. Ingen i Goebbels propagandamaskin fick för sig att stoltsera med regimens gärningar inför omvärlden. Bilderna av döda och döende judar dök upp i västmedia tack vare de allierades fotografer (inte minst Lee Miller) som följde med trupperna i frontlinjerna. Dessa fotografier gav nazisterna ett välförtjänt dåligt rykte, kan vi säga.
Så varför publicerade Hamas fotografier av en svältande och svårt lidande jude? Och sprider filmer som visar hur oppositionella palestinier avrättas på gator och torg inne i Gaza. Jag har sett två men det finns säkert en mängd att se för den som vill. För att inte tala om hur Hamas spred bilder och filmer från massakern 7 oktober. Ja varför? Jag menar att det är fråga om maktdemonstrationer i samma härad som den mot enkelriktningen glidande muslimen som visade mig långfingret. De gör det därför att de vet att de på det hela taget kommer undan med det. Hamas (och Hizbollah m fl) vet att FN, västmedia och politiker i Europa och annorstädes kommer blunda eller relativisera. Inga omvälvande slutsatser följer. Det handlar ju om svälten alla påstås uppleva i Gaza, de mordiska israelerna och förtrycket av muslimer i stort, inte sant? Att bilderna i själva verket är ett uppmuntrande budskap till miljoner muslimer vill våra gullegoda medier i väst inte ens låtsas förstå.
Dessa mina tankar får ständig näring, tyvärr. I dagarna av skandalen kring Vänsterpartiet och de klanröstande muslimska somalierna i Dalarna. Möjligen har den makalösa fräckheten där gått en smula för långt. De inblandade, vilka de nu alla är, somalier, kommunister, röstkåta politiker, medier och räddhågsna myndigheter, råkade av allt att döma passera en gräns. I vart fall tycks de inte komma undan helt oskadda. Framtiden får utvisa var alltsammans landar, om man ens kommer kunna säga det. Vi ser i vart fall att vissa medier redan uttrycker sympatier för de stackars somalierna. Noterar också att de inte särskilt ofta tycks vara svensk-somalier längre.
Jacob Hansen är skribent, flanör och fri forskare inom Life-Style Design (pensionär). Kör gärna motorcykel. Före detta serieentreprenör. Blev fil kand och fil mag i behagligt tempo. Två gånger avhoppad doktorand. Bor med lagvigd hustru, mestadels i Stockholm. Har tre vuxna söner och ett barnbarn.
