Det kan hända att Claude och hans anhang av artificiella intelligenser är precis så ondskefulla som många insatta naturliga intelligenser påstår. Det har jag dock aldrig märkt. Kanske kommer någon besvärande bestraffning surt efter men hittills har enbart bjudit på trevliga överraskningar. Till exempel föreslog han på eget bevåg att sammanställa allt jag på denna sida genom åren skrivit om byråkratin. OK, sa jag, om det funkar kan det kanske underlätta för gnetar som snöat in på administrativa system. Det tog honom någon minut att göra en sammanställning här.

Jag tyckte det blev en ganska bra antologi. Det tyckte tydligen även Claude, ty han återkom med motsvarade samling texter om Ukrainakriget. Länkarna återfinns här nedan. Det märkvärdiga är hur tidigt i kriget, bara något år efter Rysslands anfall, man kunde ana fröna till den kanske mest genomgripande geopolitiska omvälvningen som västvärlden nu står inför. Det är den nya klyftan mellan USA och Europa som bland annat visar sig i de två hegemonernas försök att lägga krigets bördor på den andras axlar.

Häromdagen hörde jag en person i radio ge en skrämmande beskrivning av de fruktansvärda förhållanden som råder i flyktingläger i Mellanöstern. Hygienen brister, det finns ingen infrastruktur, folk svälter för att UNHCR inte får pengar till mat från snåla länder som Sverige, det finns inte ens skola för barnen.

Utrikesminister Marco Rubio är på artighetsresa i Europa. Häromdagen stod han under Akropolis och påminde grekerna och en del andra tillresta européer om allt vi tillsammans – ty en stor del av äran tillkommer USA och då inte bara för att landet åtminstone två gånger räddat Västeuropa från en ganska säker förintelse. Närapå lika viktigt eller kanske till och med ännu viktigare har varit det moraliska inflytande som USA utövat.

Sedan ett trettiotal år talar man i Sverige om ”värdegrunder”. Vad det betyder oklart. Wikipedia jämställer skolans ”värdegrundsarbete” med ”uppfostran”. Varför kallas det inte då för uppfostran? Troligen för att ”uppfostran” handlar om att dana ungdomar enligt det civila samhällets normer, medan ”värdegrundsarbete” tränar dem i statens tänkande. Här är ett exempel.

Ibland, ganska ofta förresten, undrar jag om det finns några mäktiga intressen som behagar skämta aprillo med mig – och inte bara med mig, utan med praktiskt talat hela världen, i varje fall västvärlden. De mäktiga intressena är de kanske tjogtaliga AI-företagen. Branschen består av företag som tillverkar de märkvärdiga maskinerna – och därför motsvarar därför dem som i det gamla Clondyke framställde spadar som de sålde till guldgrävarna – och därutöver ett antal som ägnade sig åt att gräva fram guldklimparna.

Den artificiella intelligensen Claude erbjöd sig att sammanfatta en av de teser jag under de senaste snart femton åren drivit här. Det kunde jag ju inte tacka nej till.

Redaktörens inledning

Kapitlets tes är att välfärdens och biståndets apparater växer efter sina egna behov, inte efter behoven hos dem de säger sig tjäna. Fem texter från 2015–2026 visar mekanismen från olika håll: definitionen, metoderna, ett avslöjande exempel, erfarenheten från Sida och en tillämpning på adhd.

Följande försöksvisa resonemang har jag framfört tidigare, men eftersom alla människor i hela världen ännu inte börjat läsa mina krönikor kan det vara befogat att upprepa budskapet. Det handlar om förändrade tänkesätt och beteenden på kapitalmarknaderna. Förut gällde principen ”litet och långsamt”. Nu ska det vara ”stort och snabbt”.

Efter det senaste valet har Sveriges riksdag fem ledamöter med somalisk bakgrund, tre miljöpartister och två vänsterpartister varav en av vardera blivit invald på personröster.

Krig består av ett oräkneligt antal händelser där praktiskt taget allt kan hända till dess att sakerna gradvis stabiliseras och det börjar bli uppenbart för betraktare hur det hela kommer att avlöpa. Jag tror – eller snarare hoppas – att ödet i USA:s krig med Iran efter avsevärd vacklan nu bestämt sig ge segern till Trump. Nu, säger The Wall Street Journal, ”har trenden slutat gynna Teheran”.

I DN den 23 augusti slår förra ärkebiskopen Antje Jackelén (bilden) ett slag för auktoritetstron i kyrkliga sammanhang. En sådan uppfattning är alldeles för katolsk, muslimsk och antiluthersk för min religiösa smak. I kyrkliga sammanhang är jag populist även om jag har svårt med gudstron. Men det är inte tron utan den årliga kyrkoskatten, som jag noga betalt, som ger mig rätten att utmana Jackelén till debatt.

Det händer nya saker i världen som man inte begriper. Man tvingas lära sig nytt. Man söker, går fel, försöker igen, ser möjligheter, råddar och kliar sig i huvudet. Allt är mycket jobbigt.

Numera har islam kommit närmare. Folk som i min ungdom kallades muselmaner eller muhammedaner benämns numera muslimer och syns i tunnelbanan. Man blir liksom tvungen att studera och skaffa sig en uppfattning.

Globalisering är något som bara finns. I mitt liv har FN och solen funnits lika länge. FN har för övrigt varit en god kraft som fått stora svenska bidrag och länge varit en högtalare för svenska humanistiska stormaktsidéer.

Snart är det val. Förr i tiden tyckte jag att valet var som ett slags julafton. Evenemangen var fulla av spänning. Skulle man få den där presenten, till exempel en iPhone 5.2 Mark Pro X 4 som man så tydligt hade skrivit upp på alla önskelistor? Låg det något paket under granen som möjligtvis kunde motsvara den önskade telefonens dimensioner?

Jag har sedan länge retat mig på ledande politiker som urskuldat sin tandlösa migrationspolitik med hänvisning till ”Europas miniminivå”. Exempelvis grälade jag om detta med en framstående moderat under Reinfeldt-regeringen. Vi kan inte skärpa reglerna kring invandringen, sa han, ty vi ligger redan på stramast tillåtna nivå.

En historiker, vars namn jag inte tänker nämna eftersom jag kanske missförstått hans tes, som för övrigt inte alls är så dum, skrev häromdagen att det egentligen inte är någon skillnad på vulgärrasister, som menar att hudfärgen är pudelns kärna, och de förfinade salongsrasister som försöker dölja sina fördomar med tal om genom seklerna nedärvd svenskhet och folksjälens särart. Historikerns poäng, om jag alltså fattat rätt, är att folk som talar om svensk kultur och dennas speciella karaktär egentligen är sverigedemokrater som inte vågat komma ut.

Som du minns är Humpty dumpty ett självsäkert och pretentiöst ägg som står på en mur. Alice träffar honom under sin vistelse i Underlandet. Det kommer till en diskussion mellan dem båda om vad ett ord kan betyda. Alice menar att ett ords betydelse är socialt bestämd av kollektivet och densamma för alla. Frustande av protester hävdar ägget att han själv kan fastställa ords innebörd och att den avgörande frågan därför är vem som bestämmer. Upprört och ivrigt gestikulerande faller ägget sedan till marken och förvandlas till en smet som varken kungens hästar eller hans män kan laga igen.

Jag gillar att förklara saker, inte i första hand för andras upplysning utan för min egen skull. Det är inte klokt hur mycket bättre jag begriper när jag väl fått tillfälle att klargöra saker och ting. Ta till exempel den vanliga föreställningen att gamla människor alltid klagar på unga människors vandel men att detta inte behöver tas på allvar eftersom generationerna i alla tider betett sig på det sättet. Platon, som inte verkar ha varit särskilt förtjust i sin tids ungdom, klagar över dess urartade vanor (samtidigt som han beskärmar sig över sina egna generationskamrater som han ansåg fjäskade för de yngre och härmade deras stil. (Att en mindre välutvecklad civilisation, i det här fallet de yngre, bekymrar sig och vill ha kompensation av mer utvecklade civilisationer, mor- och farföräldrar kanske, ser vi ganska ofta inom kulturpolitiken, där rasifierat folk, vilket betyder bla§§a§, tycker illa om när vita människor approprierar bla§§a§§as kulturyttringar eller stjäl deras oskattbara skelett från 1600-talet eller däromkring).

En behagligt solig försommardag var jag bjuden på en verandalunch med glada, trevliga och väluppfostrade människor som enligt det normala bruket skvallrade om det ena och det andra. Mot slutet måltiden vände sig en herre till mig och frågade om jag noterat vilken person som överhuvudtaget inte diskuterat. Det var självklart. ”Trump”, sa jag.

För snart femtio år sedan myntade jag begreppet Politikerväldet som benämning på en sorts statsskick som logiskt växer ur demokratin när demokratin blivit varm i kläderna och dess representanter – politikerna – oavsett parti sluter leden och bildar en härskande klass. Politiker i bemärkelsen valda ombud för medborgarna uppstod förstås redan i och med demokratins genombrott men de tidiga politikerna var just ombud för olika intressegrupper och hade därför mer gemensamt med sina väljare än med kollegorna från andra partier. Politikerväldet – i den nya mening som jag ville ge konceptet – uppstår när banden mellan de olika ledande politikerna oavsett parti i Riksdagen blir starkare dessas knytningar till respektive väljarbas.

Varje gång man talar med Claude.com är det första gången eftersom han glömmer en konversation när kontakten bryts. Samtidigt lyckas han, hur det nu går till, hålla all annan kunskap vid liv.

På den tiden, som tog slut för femtio år sedan, när samhället var intuitivt begripligt eftersom teorin såg ut som verkligheten, det vill säga att den sociala huvudmotsättningen stod mellan kapitalisterna och arbetarklassen (eller högern och socialdemokraterna), så var även semestern ett begripligt koncept. Arbetarklassen ville ha längre semester eftersom det betydde mindre arbete för lönen, kapitalisterna motsatte sig längre semester eftersom det betydde mindre arbete för lönen.