Efter att det avslöjats att PostNords VD fått en kraftig lönehöjning växer nu vreden bland medborgarna. På Twitter skriver en användare:
Kategoriarkiv: Alla skribenter
Efter söndagskvällens partiledardebatt i SVT riktas nu skarp kritik mot Centerledaren Annie Lööf. Hon kritiseras för att ha undvikit sakliga debattämnen och istället fokuserat det mesta av sin tid till att beskylla SD och Jimmie Åkesson för rasism. På sociala medier ställs nu frågan om det inte är dags att Annie Lööf börjar debattera sakfrågor istället för att bara diskutera SD.
En period i svensk historia som inte fått tillräcklig genomlysning är den märkvärdigaste av dem alla. Det var epoken då Sverige förvandlades inte bara i kronor utan även i mentalitet från ett fattigt till ett rikt land, nämligen de så kallade rekordåren ungefär mellan 1945 och 1975. Framtidsoptimism och full sysselsättning rådde, BNP växte med i snitt fem procent om året och när svensken i slutet av denna era blickade ut över landet kunde han se att nästan ingenting, förutom några runstenar och en del hus fläckvis i de stora städernas innerkärnor, såg ut som förut. Husen var nya och låg på helt andra ställen. Folk hade flyttat till städerna. Vägnätet var nybyggt. Överallt fanns bilar där det förut knappt förekommit några transportmedel och då mest cyklar, spårvagnar och till och med hästkärror. Alla fabriker var nya, alla produktionsprocesser var nya. Tittade man inomhus fann man att alla att WC och teve. Folk hade helt enkelt bytt livsstil.
”Upprepa inte misstagen med de ensamkommande”, manar narkotikapolisen Lennart Karlsson i en debattartikel i Dagens Nyheter. När afghanerna kom stängde nämligen samhället dörrarna, menar han. Vi – du och jag – drev helt enkelt de ensamkommande männen in på brottets bana.
Har du någon gång, av okynne eller nyfikenhet, rört om med en pinne i en myrstack? Jag har gjort det men bara någon enstaka gång ty jag vill inte bli känd som djurplågare. Myrorna blir som besatta och springer omkring ännu livligare än vanligt. Framför allt verkar de bli förvirrade och tycks röra sig hur som helst utan den vanliga stackdisciplinen. Ordningen återvänder väl så småningom men jag har aldrig haft tålamod att vänta ut den processen och därmed lära mig något viktigt om hur myror övervinner kriser.
För trettiofem år sedan publicerade jag en svensk historiebok som heter På spaning efter Moder Sveas själ. Jag hade nämligen upptäckt ett mönster, en sorts periodicitet, i den svenska historien och tyckte att jag skulle lyckliggöra även andra människor med den upptäckten. Jag visste förstås redan då att framtiden är genuint oförutsägbar och inte låter sig inordnas i ens de mest intrikata teoretiska modeller – se bara på osäkerheten i alla beräkningar om klimatets framtid – men lik förbannat är det lätt att bli förhäxad i sina tankekonstruktioner när allt verkar stämma. Det gäller både IPCC och mig. IPCC har räknat ut att jorden blir varmare av koldioxidutsläpp och jag har räknat ut att politikerväldet sjunger på sista versen.
Om du har cirka 299 kronor till övers och känner dig benägen att investera i en typ bok så är Dag Sebastian Ahlanders Romarrikets undergång inget dåligt alternativ. Författaren är en svensk diplomat som gjort sig känd för att skriva underfundiga och lärorika barnböcker om till exempel Kristina: drottningen som gjorde som hon ville. Numera har Dag Sebastian gett sig ut på djupare vatten med böcker för vuxna om otillräckligt kända hjältar som Gustaf Mannerheim och Karl XIV Johan. Tursamt nog behåller han barnböckernas kombination av humor, överblick och sinne för onödigt men intressant vetande som till exempel att man inom romarriket inte hade någon organiserad semester. Vem behövde semester? Det fanns ju bara två slags människor, fria män som hade ledigt varje dag även utan lagstadgad fyraveckorssemester, och slavar som var till för att arbeta så mycket det gick.
Amnesty International anklagar Israel för apartheidpolitik i en ny rapport. Israel avvisar rapporten, och kallar den antisemitisk, ett påstående som det möjligen kan finnas fog för, med tanke på Amnestys generalsekreterare Agnes Callamards tidigare utspel mot Mellanösterns enda demokrati.
Under mina år i grundskolan på det tidiga 1970-talet stötte jag på begreppet studiedag. Som sju- eller åttaåring såg jag framför mig hur denna studiedag skulle ägnas åt evigt tragglande med multiplikationstabeller och läsande i långtråkiga böcker om hur far är rar och mor är en orm, eller hur det nu var. Till min initiala förvåning tillbringades den s.k. studiedagen åt ingenting annat än ledighet med rasande i skogarna tillsammans med kamraterna. Med tiden lärde jag mig att studiedag just betydde ledighet och var kliniskt befriad från allt vad studier innebär, men det fanns alltjämt en gnagande oro att vår snälla lärarinna skulle upptäcka att mina kamrater och jag inte alls ägnat oss åt studier, vilket namnet studiedag antyder, utan endast åt i hennes ögon meningslösheter och att detta skulle rendera i mångdubbelt betungande studier, för att ta igen alla de av oss försummade multiplikations- och läsövningarna. Studiedag fortsatte emellertid att innebära just ledighet och uppåt gymnasiet hade jag accepterat det konträra och såg fram mot mina lättjefulla ”studiedagar”.
Det som jag skrev om igår – att det påstått sekulära Sverige inte alls är sekulärt utan tillber en gud som heter staten – är, när jag tänker på det, inte alls, som jag först trodde, ett lättsinnigt stycke humor utan tyvärr sannare än man anar.
I Sverige är tilliten till statsguden i det närmaste obegränsad. Vi offrar halva bruttonationalprodukten åt den för att dess högre prästerskap, det vill säga de ledande politikerna, ska lösa åt oss. Du kanske trodde att psalm 249 (av Lina Sandell, bilden) i den svenska psalmboken handlade om den kristne guden Gud men det gör den inte. Det förstår man exempelvis av följande brottstycken:
Har du sett när ett flyttfågelssträck lyfter från marken för att ge sig iväg på en ny etapp? Först råder förvirring och det vinglas hit och dit i luften men sedan pejlar sträcket in nästa resmål och enas om den rätta kursen. Ungefär så tycker jag att coronapolitiken har uppfört sig med den skillnaden att vi fortfarande efter två år befinner oss i vingelfasen. Men kanske håller vi just nu på att hitta en stabilare riktning.
Det är inte helt lätt att bo på Östermalm numera, det kan Jan Guillou och Calle Schulman vittna om. Om sina vedermödor berättar de i ett myspysigt hemma hos-reportage som s-märkta Aftonbladet gjort hemma hos Jan i hans ”imponerande våning, ett stenkast från Strandvägen, med viss utsikt över Oscarskyrkan”.
Det intressantaste med kulturkartan (se ovan) från World Values Survey är kanske att den är så populär i Sverige. Man kan knappt gå på ett seminarium i någon samhällsfråga utan att den kommer upp. Den är så känd att det räcker med att referera till World Values Survey så vet alla vad det handlar om.
Av alla de sätt på vilka ett samhälle kan välja att organisera sin strävan att utveckla kunskap tror jag att den svenska modellen tillhör de minst löftesrika. Sverige anordnar vetenskaplig utveckling ungefär som Stalin arrangerade bokutgivning i Sovjetunionen. Där var alla författare anslutna till ett författarförbund vars ledning, således de förnämsta författarna, beslöt vilka av kollegornas manus som skulle få ges ut på landets enda bokförlag som också kontrollerades av de förnämsta författarna. Man kan lätt föreställa sig vad en sådan ordning fick för konsekvenser. Som strävsam ung författare gällde det att hålla tungan rätt i munnen när man formulerade sig så att det inte slapp ut några politiskt inkorrekta ordvändningar. Dessutom var det antagligen nödvändigt att svassa för de författare som satt i betydelsefulla positioner med rätt att välja ut dem som skulle få sina alster förlagda.
Ett av de teman som brukar pigga upp min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro är att det bor två själar i den svenska staten, nämligen dels det ursprungligen manliga våldsmonopolet byggt efter förebild av monstret Leviatan hos Thomas Hobbes, dels den fortfarande kvinnodominerande socialtjänsten. Läderlappen mot Prussiluskan om du så vill.
Vår store kulturpersonlighet Jan Guillou har fattat pennan och författat ännu en text som sjuder av visdom och intelligens. Denna gång förklarar den upphöjde för oss vanliga dödliga att kriminaliteten inte är något samhällsproblem. Istället är det hala badkar vi borde oroa oss för.
Påven Franciskus har nyligen avslutat ett femdagarsbesök i Grekland och Cypern. Syftet tycks i huvudsak ha varit att uppmärksamma den besvärliga situation i vilken båtmigranter befinner sig. På bilden syns han i ett migrantcentrum på den grekiska ön Lesbos som för närvarande huserar omkring 2 000 personer från Afghanistan, Mellanöstern och Afrika som hittills utan framgångs försökt att passera den grekiska gränsen för vidare transport i Europa.
PODCAST I ett nytt avsnitt podden TANKAR FRÅN FRAMTIDEN pratar Eddie (Mohamed Omar) med Ernst Robert Almgren om gangsterrapp och spekulerar om vad som gör att unga killar går med i kriminella gäng.
Det finns aha-upplevelser som slår ner som blixten. Jag hade en i Afrika några år in på 1980-talet. Det hände i Zimbabwe, i en ort som hette Caves (Grottorna) och låg nordväst om Harare på vägen upp mot Kariba och den väldiga Kariba-dammen, som dämmer upp Zambesiflodens vatten i Lake Kariba. I dammen finns turbiner som förser landet med elkraft.
I Sverige behövs det inte mycket för att man i vissa kretsar ska bli hyllad som hjälte. Det är bara att yttra någon random självklarhet, som:
För många kändes det som en vitamininjektion när moderaterna, kristdemokraterna och sverigedemokraterna nyligen la fram ett eget, gemensamt budgetförslag. Händelsen var inspirerande på flera sätt. Först var det förstås signalvärdet av att dessa partier kunde samla sig till något samfällt. Det gick en stöt av förvåning genom nationen. Plötsligt bangade inte ens moderaterna för att uppträda tillsammans med sverigedemokraterna.
För sex, sju år sedan började jag predika att den samhälleliga huvudmotsättning som gällt i mer än ett sekel – den som enligt Karl Marx ekonomiskt gick mellan arbete och kapital och politiskt mellan socialister och borgare – den huvudmotsättningen gällde inte längre. Eller anser du att Marx analys fortfarande kan fungera? har jag sedan dess frågat folk som varit oförsiktiga nog att prata med mig.
Aktuellts 21-sändning den 10 november leddes av två män; Love Benig och Kristoffer Lundström. Jag vet inte varför. De glada söta tjejerna kanske var på genuskurs.
För drygt 20 år sen råkade jag ut för en olyckshändelse och hamnade på Sahlgrenska sjukhuset, på samma avdelning som några äldre män med långt framskriden prostatacancer. En deprimerande omgivning kan man tycka. Men trots det dystra utgångsläget märkte jag inte särskilt mycket av dödsångest bland mina medpatienten.
Ledarskribenten Erik Helmerson i Dagens Nyheter skrev om läraren Selma Gamaleldin som fått sparken för att hon inte velat referera till en elev som ”hen” (i stället för ”hon”, ”henne”, ”han” eller ”honom”). Helmerson brukar vara förnuftig. Här tycker han att det ”liknar mest hysteri” att, som läraren Gamaleldin får man anta, vägra att kalla ett barn för ”hen”.
Min spontana reaktion är att stödja Gamaleldins henbojkott. Är jag då hysterisk?
I våras hörde jag om en lärare som fått sparken från jobbet då läraren hade vägrat kalla ett barn för en hen. Jag tänkte att läraren har mycket mer cojones än de flesta andra svenskar. Jag tänkte att läraren förtjänade en stor ekonomisk belöning och en medalj för att personen vågar säga sanningen trots att personen riskerar bestraffning. Nu har jag fått veta vem läraren är. Det var en kristen libanesiska. De är vana vid att tampas med jihadister så de är ej lika rädda för PK-maffian som kristna svenskar.
Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson Ulla Andersson ondgör sig över att tvingas betala skatt för rut- och rotavdrag. I ett inlägg på Twitter påstår hon att endast rika människor i områden som Danderyd och Östermalm anlitar hushållsnära tjänster – för att de är lata.
Mottot för den här sajten är ”Här skapas samtidens självförståelse”. Att försöka förstå sin samtid är förstås ett högriskprojekt eftersom det finns hur många motsägelsefulla uppfattningar som helst och den som kommer med självsäkra svar lätt framstår som stollig. Ändå är ambitionen inte uppåt väggarna ty samtiden ändrar sig dag för dag och vi ser historien utvecklas i ultrarapid inför våra ögon. Såklart att man måste fundera över vad som utspelar sig även om ens observationer med tiden visar sig felaktiga.
Nära sex av tio svenskar vill att det ska införas covidpass på restauranger, museer och andra offentliga miljöer. Sex av tio, 60 procent, vill alltså att människor som av olika skäl väljer bort coronavaccinet ska uteslutas från en stor del av det utbud som finns runt omkring oss i samhället.
Då och då, fast ganska sällan, får jag email från läsare som klagar över att jag och andra skribenter på DGS bara pratar i stället för att göra något som kan lyfta nationen ur dess nuvarande ömkliga tillstånd.
I sak har de rätt. Jag och andra bara pratar och det händer ingenting. Varken Morgan Johansson eller generaldirektör Mikael Ribbenvik bryr sig. Bostadsminister Märta Stenevi ska vi inte prata om.
DET GODA SAMHÄLLET 