Ett ”Hej, Hans” hördes i telefon.
”Jag följer dig på Facebook och YouTube och tror att du skulle kunna råda mig i en fråga som jag går och funderar över. Jag är ny i kommunalpolitiken i den kommun där jag bor. Det här kommer att ta några minuter. Har du tid?” Det hade jag.
”Jo, vi har våra fullmäktigesammanträden i gymnasiets aula. Jag kom lite tidigare till senaste mötet och satt en halvtimma i entrén och såg hur eleverna uppträdde mot varandra. Vi är stora mottagare av kommunplacerade invandrare och även ensamkommande. Det gör att det finns grupper av elever som uppträder olika mot varandra. Våra svenska grabbar har inte roligt. De rör sig tillsammans med nedslagna blickar medan invandrargrabbarna sitter i soffor och fönster och blänger på dem.”
Han tog inte upp hur tjejerna hade det för det behövdes inte oss män emellan. Det var ju dem blänget mellan killarna gällde. De svenska killarna kunde inte skydda sina bundisar mot grabbar som ofta var mycket över tjugo år men i papperen yngre än de själva.
”Vad gör jag åt detta? Har pratat lite med folk och de säger att jag ska prata med rektorn.” Men det visste han. Det skulle inte leda någonstans. Jag kan mycket om kommuner och visste att detta var en politisk mycket röd utflyttningskommun sedan många år tillbaka med ett föråldrat näringsliv utan draget att kunna behålla befolkningen. Det fanns gott om tomma lägenheter. Det var en typisk svensk landsortskommun.
I en krönika i Aftonbladet den 21 oktober menar Anders Lindberg att svenska folket vet för lite om islam.
