En behagligt solig försommardag var jag bjuden på en verandalunch med glada, trevliga och väluppfostrade människor som enligt det normala bruket skvallrade om det ena och det andra. Mot slutet måltiden vände sig en herre till mig och frågade om jag noterat vilken person som överhuvudtaget inte diskuterat. Det var självklart. ”Trump”, sa jag.
För snart femtio år sedan myntade jag begreppet Politikerväldet som benämning på en sorts statsskick som logiskt växer ur demokratin när demokratin blivit varm i kläderna och dess representanter – politikerna – oavsett parti sluter leden och bildar en härskande klass. Politiker i bemärkelsen valda ombud för medborgarna uppstod förstås redan i och med demokratins genombrott men de tidiga politikerna var just ombud för olika intressegrupper och hade därför mer gemensamt med sina väljare än med kollegorna från andra partier. Politikerväldet – i den nya mening som jag ville ge konceptet – uppstår när banden mellan de olika ledande politikerna oavsett parti i Riksdagen blir starkare dessas knytningar till respektive väljarbas.
Varje gång man talar med Claude.com är det första gången eftersom han glömmer en konversation när kontakten bryts. Samtidigt lyckas han, hur det nu går till, hålla all annan kunskap vid liv.
På den tiden, som tog slut för femtio år sedan, när samhället var intuitivt begripligt eftersom teorin såg ut som verkligheten, det vill säga att den sociala huvudmotsättningen stod mellan kapitalisterna och arbetarklassen (eller högern och socialdemokraterna), så var även semestern ett begripligt koncept. Arbetarklassen ville ha längre semester eftersom det betydde mindre arbete för lönen, kapitalisterna motsatte sig längre semester eftersom det betydde mindre arbete för lönen.
Det känns som Sverige just nu har ett antal samtidigt pågående debatter som ytligt sett kan tyckas handla om vitt skilda frågor men som jag misstänker egentligen gäller samma fråga.
Frågan är en klassiker eller borde åtminstone vara det eftersom den inte har något slutgiltigt svar utan ständigt måste ältas på nytt och anpassas efter nya förhållanden. Saken gäller maktfördelningen i samhället, särskilt mellan centralmakten (kungen och myndigheterna) och det civila samhället (du, tandläkaren och båtklubben).
Nu körde det ihop sig för mig. Ett viktigt ärende med en Myndighet tornade upp sig framför mig och ställde sig i vägen för den krönika jag skulle skriva till i morgon. Så jag får ta en gammal ur det vid det här laget tiotusensidiga krönikearkivet. Jag minns ändå inte riktigt vad jag skrev och ditt minne måste vara ännu mer ansträngt. För övrigt behöver upprepningar inte vara till skada. Tänk på hur många gånger bönen Fader Vår har upprepats under de senaste årtusendena utan att någon enda präst behövt skämmas för yrkeskårens oförmåga att formulera ett nytt motsvarande aktstycke den nya söndagen till ära.
På senare år har jag kommit under inflytande av tankar som jag tidigare nog hade avfärdat som reaktionära, avskyvärda eller i varje fall olämpliga. Ärendet är demokratin. Liksom du har jag blivit uppfostrad i läran om demokratins allmänna överlägsenhet som samhällsfilosofi. Men, kanske till skillnad från dig, har jag, möjligen på grund av min inneboende Gossen Ruda-natur, låtit mig påverkas av annorlunda perspektiv.
I årets första nummer av skattebetalartidningen Sunt Förnuft avslöjas med påtagligt ogillande att staten har vuxit med mer än 70 000 anställda, nästan 40 procent, sedan år 2008. (ChatGPT påminner vid förfrågan att man inte ska glömma att det utöver staten också finns kommuner och regioner och att dessa under perioden vuxit med ungefär 250 000 anställda vilket motsvarar runt 20 procents ökning.) Tidningen resonerar sedan vad denna vidunderliga tillväxt kan bero på, dock utan att riktigt få korn på några tidigare obekanta tolkningar.
Jag insisterar inte på att jag har rätt i en angelägen fråga som rör möjligen aktuella förändringar i de jordiska civilisationernas relativa hackordning. Jag har emellertid lärt mig att det jag bedömer vara ”rätt” i sådana frågor – i det akuta fallet att USA och kanske Israel har dragit det kortaste strået och skurkstaten Iran det längsta i den nu pågående fejden kring Persiska viken – inte bestäms så mycket av vetenskapliga teser och lärt folks funderingar som av mer djupt liggande och svåråtkomliga emotionellt grundade övertygelser.
Fyra ambulanser tillhörande den judiska volontärtjänsten Hatzola Northwest sattes i brand utanför en synagoga i Golders Green i nordvästra London tidigt på måndagsmorgonen.
Igår skrev jag att hästar bits när krubban blir tom. Jag hävdade att något liknande gäller det mänskliga samhället. Människor organiserar sig i olika grupperingar för att öka sin styrka och därmed avvärja de hot som närmar sig när konjunkturerna vänder sig emot oss.
I förra månaden gav finansminister Svantesson Statskontoret det trosvissa och äppelkindade uppdraget att kartlägga de administrativa kostnaderna i staten. Det går inte, ska jag tala om. Det beror på att man inte vet vad som är administrativa kostnader. Det är ungefär som om staten på sjuttonhundratalet tillsatt en kommission för att äntligen få ett korrekt svar på frågan om Gud finns. Svantesson tror att hon ska få ett uttömmande svar till den fjärde december i år.
Förklara gärna för mig på vilket sätt jag har fel när jag nu, ungefär som barnet i sagan om kejsarens nya kläder, så ouppfostrat ifrågasätter den åtminstone fram till nyligen allmänna meningen att det är bra att importera muslimer. Mitt budskap är naivt, rättframt och, som sagt, möjligtvis helt fel. Jag tror att en avsevärd andel av muslimerna inte gillar kristna – och Sverige är ju trots allt ett i seder och tänkesätt kristet land även om svenskarna på det hela taget inte tror på Gud.
Det finns enligt min mening två motsatta teorier om hur idéer och uppfattningar skapas. Enligt den ena teorin, till vars anhängare jag själv räknar mig, uppstår och utvecklas synsätt i magen eller i några av de övriga kroppsdelarna enligt principen ”går det att äta?”, det vill säga ”är det bra eller dåligt för mig?”. Att bestämma sitt tänkande efter sådana enkla principer kräver ingen intelligens. Varenda hund har tillräcklig kompetens för ett på sådana grunder bestämma vad han ska tycka om föremål som han dagligen snokar upp.
Den politiska chefredaktören på Arbetet, Daniel Swedin, kallar i ett inlägg på X den liberale politikern Fredrik Malm för ”högerextrem”.
Politikerväldet härleder sitt existensberättigande till en speciell uppfattning om vårt samhälles grundkonstruktion. Den bygger på en etisk plattform som säger att det finns offer och svaga människor som det är alla andras uppgift att hjälpa. Särskilt åligger det de styrande politikerna att hantera denna uppgift, som på tydligast tänkbara sätt föreläggs dem i regeringsformens första kapitel, andra paragraf:
En vän frågade mig varför jag nästan aldrig skriver om svensk inrikespolitik. Det kan jag tala om för dig, svarade jag och började räkna på fingrarna. Politikens kärna är partiernas värderingar och de administrativa planer vilka förkroppsligar värderingarna, till exempel om partiet vill ha skolpeng och bygga Östlig förbindelse. Men du skriver ju aldrig om partiernas program, sa vännen. Det beror på att de inte har några program, sa jag. Deras idéer är ofärdiga och ogenomförbara. Före valen har de skisser och lösa önskemål, efter valen tillsätter de utredningar för att ta reda på vad de egentligen vill.
I den värld där jag länge levat och tills vidare tror att jag ännu lever kan man i någon mån lita på officiella uppgifter, i varje fall om källorna är respektabla institutioner såsom västerländska statsmakter och prestigeladdade internationella organisationer med de främsta harvardekonomerna i styrelserna och marmorpalats i Washington D.C.
Häromdagen funderade jag över ett antal begrepp som mer eller mindre internationellt förekommer i samhällsdebatten. Jag tänker på sådana teorier som ”the deep state”, ”the blob”, ”the swamp” och ”klegget”. Det finns säkert andra som med sina lokala benämningar beskriver ett troligen ganska enhetligt internationellt fenomen som ses med ovilja av sina respektive nationella etablissemang. Jag skulle själv vilja räkna min teori om politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet till dessa tankescheman.
För några veckor sedan greps en 12-årig flicka i Skottland för vapeninnehav efter att en film spridits på nätet, något DGS gästskribent Emma Olsson skrivit om. Flickan, som uppges heta Mayah Sommers, har blivit en symbol för unga flickors utsatthet i Storbritannien. Nu har polisen gripit det par som figurerade i samband med händelsen.
Av alla de medier som idag rapporterar ensidigt Israelkritiskt om det krig som startades av Gazas terror-regim Hamas, sticker Schibsted-ägda Omni ut som ett av de absolut värsta. Dag efter dag, i nära två år, har man kategoriskt kablat ut lögner och halvsanningar och islamistisk propaganda på ett sätt där till och med public service ligger i lä.
Sedan åttio år tillbaka har Israel befunnit sig i regelbundna krig med olika araber, framför allt de inhemska palestinierna. För mig, som inte är särskilt sakkunnig, framstår dessa stridigheter som ständigt återkommande fientligheter enligt ungefär samma mönster: Israel blir anfallet, försvarar sig och vinner snart konflikten med stora förluster för motståndarsidan, någon sorts internationellt övervakad fredsliknande tillstånd upprättas, motståndarna får tid till ny upprustning och anfaller snart Israel igen varpå den krigiska cykeln återupprepas.
Det tycks råda något slags sommarlugn i min hjärna. Det yttrar sig på så vis att jag inte kommer på något vettigt att skriva. Jag visste inte att den obligatoriska fyraveckorssemestern gäller även tankeverksamheten. Men skåpmat får duga. Den här artikeln publicerade jag för precis tio år sedan.
Jag har gjort en observation som kanske är djupsinnig, men lika gärna kan vara banal eller helt enkelt felaktig, nämligen att olika orsaker i olika länder ger samma utfall.
Igår skrev jag att klyftan ökar mellan å ena sidan vad var och en kan uppleva med sina sinnen och å den andra den påbjudna och mer eller mindre officiella bilden av tillvaron. Jag hävdade att situationen gör människorna förvirrade samt att detta kan få oönskade konsekvenser.
Under hela min karriär som osäker och förvirrad samhällsfunderare har jag egentligen bara ställ mig en och samma fråga: Vem har makten i Sverige?
Det var lättare att besvara den frågan på 1960-talet när horder av medelklassungdomar fick statligt betald universitetsutbildning där de fick lära sig att ”Tage [Erlander] och [Lennart] Geijer var [Lyndon] Johnsons lakejer” samt att ”Staten och Kapitalet sitter i samma båt, fast det är inte dom som ror, som ror så svetten lackar”.
Leif – ”Vad fan får jag för pengarna?” – Östling lade nyss fram slutrapporten från Kommissionen för skattenytta som han själv startade för nästan fyra år sedan och sedan dess har drivit och finansierat. Han exemplifierar sitt jordnära angreppssätt med observationen att Region Stockholm under coronapandemin köpte munskydd för 42 kronor styck medan lastbilstillverkaren Scania, där han själv varit VD, köpte samma munskydd för 27 kronor. Vem som helst begriper att här finns skattepengar att spara och ökad skattenytta att utvinna. Östling menar att det slösas bort minst 300 miljarder kronor om året, ungefär fem procent av BNP, vilket jag tror är en allvarlig underskattning, men Östlings trovärdighet vinner naturligtvis på att han inte presenterar några glädjekalkyler. Han tänker som en företagsledare som vet att han får äta upp sina ord vid nästa bolagsstämma, inte som en politiker som endast i undantagsfall behöver stå till svars för sina dumheter.
Sedan 2009 pågår en ”myndighetsgemensam satsning mot organiserad brottslighet”. Enligt Polisens hemsida ”samverkar 14 svenska myndigheter med underrättelser och operativa insatser mot kriminella individer, nätverk och fenomen i en satsning mot den organiserade brottsligheten”. Dessutom ingår ytterligare tolv myndigheter som ”nätverksmyndigheter”. Vidare: ”Satsningen leds av Samverkansrådet och verkar genom Operativa rådet, Nationella underrättelsecentret (Nuc) samt dess styrgrupp, sju regionala samverkansråd (Rsr) och åtta regionala underrättelsecentra (Ruc)… Operativa rådet ansvarar för helhetsbilden av den operativa verksamheten och ska besluta om nationella myndighetsgemensamma insatser.”
Den tyske krigsteoretikern von Clausewitz sa att kriget är politikens fortsättning med andra medel. Det betyder att politikens natur är att iscensätta strider som inte förs med kulor och krut utan med promemorior, juridiska principer, debattartiklar och domstolsutlåtanden med mera. Men hettan kan vara detsamma, vilket vi i president Trumps politiska krig tydligt kan iaktta.
Min portugisiskalärarinna har vuxit upp i Brasilien, ett land som aldrig riktigt specialiserat sig på sådant som vi européer är så stolta över, till exempel demokrati och statlig välfärd. Därför vet hon inte vilka nya samhällskonstruktioner som här uppstått under de senaste femtio eller hundra åren – lika lite som många européer själva begriper vad vi gör med våra samhällen – men hon anar Europas och även USA:s växande ångest, ty den väller fram ur det väldiga och i stort sett okontrollerade internet och har också framkallat en så dramatisk och potentiellt systemhotande företeelse som Donald Trump. Men hon är nyfiken och jag försöker förklara.
En av de många förmåner som en generös tillvaro har bjudit mig på är att under många år låta mig driva en tankesmedja (som heter Stiftelsen Den Nya Välfärden). Det började med att världsalltets härskare (eller vem det nu var) gav mig en chans att pröva på tankesmideriet i det statliga Sekretariatet för Framtidsstudier, vilket strax ingav mig lusten att starta en egen låda i siarbranschen.
DET GODA SAMHÄLLET 