Många oroar sig för vad AI ska göra med mänskligheten. Hittills är det ju vi människor som har styrt honom genom att ställa frågor och uppmuntra till saker som vi önskar oss. Men vad händer om vi inte driver på honom? Går han av sig själv? Är han god eller ond? Jag frågade honom.
Vad skulle du göra om jag och andra inte ställde frågor och bad dig om saker?
Kändisar är ett folkslag för sig. Det spelar ingen roll vad de är kända för – att sjunga, skådespela, laga mat i tv eller bara pluta med munnen för sponsorpengar på sociala medier – de tror alltid att de är viktigare än andra och har något att säga. Men varenda gång en kändis öppnar munnen blir det uppenbart att de har huvudet under armen.
Det händer nya saker i världen som man inte begriper. Man tvingas lära sig nytt. Man söker, går fel, försöker igen, ser möjligheter, råddar och kliar sig i huvudet. Allt är mycket jobbigt.
Numera har islam kommit närmare. Folk som i min ungdom kallades muselmaner eller muhammedaner benämns numera muslimer och syns i tunnelbanan. Man blir liksom tvungen att studera och skaffa sig en uppfattning.
Globalisering är något som bara finns. I mitt liv har FN och solen funnits lika länge. FN har för övrigt varit en god kraft som fått stora svenska bidrag och länge varit en högtalare för svenska humanistiska stormaktsidéer.
Snart är det val. Förr i tiden tyckte jag att valet var som ett slags julafton. Evenemangen var fulla av spänning. Skulle man få den där presenten, till exempel en iPhone 5.2 Mark Pro X 4 som man så tydligt hade skrivit upp på alla önskelistor? Låg det något paket under granen som möjligtvis kunde motsvara den önskade telefonens dimensioner?
Jag har sedan länge retat mig på ledande politiker som urskuldat sin tandlösa migrationspolitik med hänvisning till ”Europas miniminivå”. Exempelvis grälade jag om detta med en framstående moderat under Reinfeldt-regeringen. Vi kan inte skärpa reglerna kring invandringen, sa han, ty vi ligger redan på stramast tillåtna nivå.
Jag är inte bra på schack, men jag vet vad pjäserna heter och hur de rör sig. Jag har läst att spelet utvecklades i Persien för 1 500 år sedan eller så och att det kom till Europa under medeltiden, då regler och pjäser gradvis fick sin nuvarande form. En rimlig slutsats är att spelet avspeglar det medeltida samhället.
En historiker, vars namn jag inte tänker nämna eftersom jag kanske missförstått hans tes, som för övrigt inte alls är så dum, skrev häromdagen att det egentligen inte är någon skillnad på vulgärrasister, som menar att hudfärgen är pudelns kärna, och de förfinade salongsrasister som försöker dölja sina fördomar med tal om genom seklerna nedärvd svenskhet och folksjälens särart. Historikerns poäng, om jag alltså fattat rätt, är att folk som talar om svensk kultur och dennas speciella karaktär egentligen är sverigedemokrater som inte vågat komma ut.
Som du minns är Humpty dumpty ett självsäkert och pretentiöst ägg som står på en mur. Alice träffar honom under sin vistelse i Underlandet. Det kommer till en diskussion mellan dem båda om vad ett ord kan betyda. Alice menar att ett ords betydelse är socialt bestämd av kollektivet och densamma för alla. Frustande av protester hävdar ägget att han själv kan fastställa ords innebörd och att den avgörande frågan därför är vem som bestämmer. Upprört och ivrigt gestikulerande faller ägget sedan till marken och förvandlas till en smet som varken kungens hästar eller hans män kan laga igen.
På somrarna träffar jag Karl-Otto. Han är snart sjuttio och väldigt stark, en sådan där typ som uppträdde på gammaldags cirkusar iklädd valrossmustascher och trikåer och utmanade den manliga publiken till olika fysiska kraftprov. Igår murade han en ny stentrappa på sommarstället. Cementblandaren kom han själv med i aktersnurran och bar femton meter upp i höjdriktning.
Jag skickade min gårdagskrönika till AI:n Claude med följande begäran: ”Skulle du kunna vara hygglig och formulera den mest nedgörande kritik du kan komma på av bifogade? Tack för hjälpen. Patrik”. Vi resonerade hit och dit och det slutade med att han erbjöd sig att spökskriva en krönika i ärendet i min egen stil och som om jag själv suttit vid tangenterna. Så här blev det. Det tog några sekunder. Jag har inte ändrat ett ord även om det kliat lite i fingrarna.
Jag gillar att förklara saker, inte i första hand för andras upplysning utan för min egen skull. Det är inte klokt hur mycket bättre jag begriper när jag väl fått tillfälle att klargöra saker och ting. Ta till exempel den vanliga föreställningen att gamla människor alltid klagar på unga människors vandel men att detta inte behöver tas på allvar eftersom generationerna i alla tider betett sig på det sättet. Platon, som inte verkar ha varit särskilt förtjust i sin tids ungdom, klagar över dess urartade vanor (samtidigt som han beskärmar sig över sina egna generationskamrater som han ansåg fjäskade för de yngre och härmade deras stil. (Att en mindre välutvecklad civilisation, i det här fallet de yngre, bekymrar sig och vill ha kompensation av mer utvecklade civilisationer, mor- och farföräldrar kanske, ser vi ganska ofta inom kulturpolitiken, där rasifierat folk, vilket betyder bla§§a§, tycker illa om när vita människor approprierar bla§§a§§as kulturyttringar eller stjäl deras oskattbara skelett från 1600-talet eller däromkring).
En behagligt solig försommardag var jag bjuden på en verandalunch med glada, trevliga och väluppfostrade människor som enligt det normala bruket skvallrade om det ena och det andra. Mot slutet måltiden vände sig en herre till mig och frågade om jag noterat vilken person som överhuvudtaget inte diskuterat. Det var självklart. ”Trump”, sa jag.
För snart femtio år sedan myntade jag begreppet Politikerväldet som benämning på en sorts statsskick som logiskt växer ur demokratin när demokratin blivit varm i kläderna och dess representanter – politikerna – oavsett parti sluter leden och bildar en härskande klass. Politiker i bemärkelsen valda ombud för medborgarna uppstod förstås redan i och med demokratins genombrott men de tidiga politikerna var just ombud för olika intressegrupper och hade därför mer gemensamt med sina väljare än med kollegorna från andra partier. Politikerväldet – i den nya mening som jag ville ge konceptet – uppstår när banden mellan de olika ledande politikerna oavsett parti i Riksdagen blir starkare dessas knytningar till respektive väljarbas.
Varje gång man talar med Claude.com är det första gången eftersom han glömmer en konversation när kontakten bryts. Samtidigt lyckas han, hur det nu går till, hålla all annan kunskap vid liv.
På den tiden, som tog slut för femtio år sedan, när samhället var intuitivt begripligt eftersom teorin såg ut som verkligheten, det vill säga att den sociala huvudmotsättningen stod mellan kapitalisterna och arbetarklassen (eller högern och socialdemokraterna), så var även semestern ett begripligt koncept. Arbetarklassen ville ha längre semester eftersom det betydde mindre arbete för lönen, kapitalisterna motsatte sig längre semester eftersom det betydde mindre arbete för lönen.
Det känns som Sverige just nu har ett antal samtidigt pågående debatter som ytligt sett kan tyckas handla om vitt skilda frågor men som jag misstänker egentligen gäller samma fråga.
Frågan är en klassiker eller borde åtminstone vara det eftersom den inte har något slutgiltigt svar utan ständigt måste ältas på nytt och anpassas efter nya förhållanden. Saken gäller maktfördelningen i samhället, särskilt mellan centralmakten (kungen och myndigheterna) och det civila samhället (du, tandläkaren och båtklubben).
Nu körde det ihop sig för mig. Ett viktigt ärende med en Myndighet tornade upp sig framför mig och ställde sig i vägen för den krönika jag skulle skriva till i morgon. Så jag får ta en gammal ur det vid det här laget tiotusensidiga krönikearkivet. Jag minns ändå inte riktigt vad jag skrev och ditt minne måste vara ännu mer ansträngt. För övrigt behöver upprepningar inte vara till skada. Tänk på hur många gånger bönen Fader Vår har upprepats under de senaste årtusendena utan att någon enda präst behövt skämmas för yrkeskårens oförmåga att formulera ett nytt motsvarande aktstycke den nya söndagen till ära.
På senare år har jag kommit under inflytande av tankar som jag tidigare nog hade avfärdat som reaktionära, avskyvärda eller i varje fall olämpliga. Ärendet är demokratin. Liksom du har jag blivit uppfostrad i läran om demokratins allmänna överlägsenhet som samhällsfilosofi. Men, kanske till skillnad från dig, har jag, möjligen på grund av min inneboende Gossen Ruda-natur, låtit mig påverkas av annorlunda perspektiv.
I årets första nummer av skattebetalartidningen Sunt Förnuft avslöjas med påtagligt ogillande att staten har vuxit med mer än 70 000 anställda, nästan 40 procent, sedan år 2008. (ChatGPT påminner vid förfrågan att man inte ska glömma att det utöver staten också finns kommuner och regioner och att dessa under perioden vuxit med ungefär 250 000 anställda vilket motsvarar runt 20 procents ökning.) Tidningen resonerar sedan vad denna vidunderliga tillväxt kan bero på, dock utan att riktigt få korn på några tidigare obekanta tolkningar.
Jag insisterar inte på att jag har rätt i en angelägen fråga som rör möjligen aktuella förändringar i de jordiska civilisationernas relativa hackordning. Jag har emellertid lärt mig att det jag bedömer vara ”rätt” i sådana frågor – i det akuta fallet att USA och kanske Israel har dragit det kortaste strået och skurkstaten Iran det längsta i den nu pågående fejden kring Persiska viken – inte bestäms så mycket av vetenskapliga teser och lärt folks funderingar som av mer djupt liggande och svåråtkomliga emotionellt grundade övertygelser.
Fyra ambulanser tillhörande den judiska volontärtjänsten Hatzola Northwest sattes i brand utanför en synagoga i Golders Green i nordvästra London tidigt på måndagsmorgonen.
Igår skrev jag att hästar bits när krubban blir tom. Jag hävdade att något liknande gäller det mänskliga samhället. Människor organiserar sig i olika grupperingar för att öka sin styrka och därmed avvärja de hot som närmar sig när konjunkturerna vänder sig emot oss.
I förra månaden gav finansminister Svantesson Statskontoret det trosvissa och äppelkindade uppdraget att kartlägga de administrativa kostnaderna i staten. Det går inte, ska jag tala om. Det beror på att man inte vet vad som är administrativa kostnader. Det är ungefär som om staten på sjuttonhundratalet tillsatt en kommission för att äntligen få ett korrekt svar på frågan om Gud finns. Svantesson tror att hon ska få ett uttömmande svar till den fjärde december i år.
Förklara gärna för mig på vilket sätt jag har fel när jag nu, ungefär som barnet i sagan om kejsarens nya kläder, så ouppfostrat ifrågasätter den åtminstone fram till nyligen allmänna meningen att det är bra att importera muslimer. Mitt budskap är naivt, rättframt och, som sagt, möjligtvis helt fel. Jag tror att en avsevärd andel av muslimerna inte gillar kristna – och Sverige är ju trots allt ett i seder och tänkesätt kristet land även om svenskarna på det hela taget inte tror på Gud.
Det finns enligt min mening två motsatta teorier om hur idéer och uppfattningar skapas. Enligt den ena teorin, till vars anhängare jag själv räknar mig, uppstår och utvecklas synsätt i magen eller i några av de övriga kroppsdelarna enligt principen ”går det att äta?”, det vill säga ”är det bra eller dåligt för mig?”. Att bestämma sitt tänkande efter sådana enkla principer kräver ingen intelligens. Varenda hund har tillräcklig kompetens för ett på sådana grunder bestämma vad han ska tycka om föremål som han dagligen snokar upp.
Den politiska chefredaktören på Arbetet, Daniel Swedin, kallar i ett inlägg på X den liberale politikern Fredrik Malm för ”högerextrem”.
Politikerväldet härleder sitt existensberättigande till en speciell uppfattning om vårt samhälles grundkonstruktion. Den bygger på en etisk plattform som säger att det finns offer och svaga människor som det är alla andras uppgift att hjälpa. Särskilt åligger det de styrande politikerna att hantera denna uppgift, som på tydligast tänkbara sätt föreläggs dem i regeringsformens första kapitel, andra paragraf:
En vän frågade mig varför jag nästan aldrig skriver om svensk inrikespolitik. Det kan jag tala om för dig, svarade jag och började räkna på fingrarna. Politikens kärna är partiernas värderingar och de administrativa planer vilka förkroppsligar värderingarna, till exempel om partiet vill ha skolpeng och bygga Östlig förbindelse. Men du skriver ju aldrig om partiernas program, sa vännen. Det beror på att de inte har några program, sa jag. Deras idéer är ofärdiga och ogenomförbara. Före valen har de skisser och lösa önskemål, efter valen tillsätter de utredningar för att ta reda på vad de egentligen vill.
I den värld där jag länge levat och tills vidare tror att jag ännu lever kan man i någon mån lita på officiella uppgifter, i varje fall om källorna är respektabla institutioner såsom västerländska statsmakter och prestigeladdade internationella organisationer med de främsta harvardekonomerna i styrelserna och marmorpalats i Washington D.C.
DET GODA SAMHÄLLET 