Patrik Engellau
På anslagstavlan fanns en lapp signerad ”Nietzsche” med texten ”Gud är död”. Därunder satt en lapp signerad ”Gud” med texten ”Nietzsche är död”.
Jag har alltid undrat vad Nietzsche menade med att Gud är död. Hade Gud hastigt insjuknat och avlidit och hur hade detta i så fall gått till? Läs mer
Baron Karl Friedrich von Münchhausen var en verklig människa som levde på 1700-talet. Men det är sagofiguren Münchhausen och inte den verklige människan som blivit berömd. Aldrig hade väl baronen där han satt på sitt gods i Hannover kunnat drömma om att hans namn en gång skulle flyga över världen.
Visst var han en skicklig berättelse, som också kryddade sina berättelser med överdrifter för att roa sina vänner. Men jag har svårt att tro att baronens egna berättelser om sina bedrifter var lika fantastiska och groteska som de nedtecknade sagorna om honom. Dessa sagor, som alltså gjort baronen berömd, skrevs av en bibliotekarie från Kassel. I slutet av 1700-talet måste denna bibliotekarie, som hette Rudolf Raspe, av vissa skäl lämna sin stad och gå i landsflykt till England.
På den tiden var ju kurfurstendömet Braunschweig-Lüneburg, även kallat kurfurstendömet Hannover, i personalunion med kungariket Storbritannien. Hannoveranska trupper deltog på britternas sida i det amerikanska inbördeskriget.
I England fick han det svårt att klara sig. För att rädda sin ekonomi kom han på en idé: han hade hört en del av den gamle baronens berättelser och tänkte att de, något förbättrade, skulle bli en bra, och säljande, bok.
Och så utkom år 1785 i England Baron Münchhausens berättelser om sina underbara resor och sina fälttåg i Ryssland. Det gick som författaren ville, boken fick stor spridning, spreds i flera upplagor och översattes till skilda språk. Baronen tar tjänst som officer i den ryska armén och följer med på dess fälttåg mot turkarna. Där blir han tillfångatagen och såld som slav:
”Trots allt mitt mod och trots min ädla springares snabbhet och smidighet vann jag, under kriget mot turkarna, inte alltid de framgångar jag skulle kunnat önska. Jag hade till och med oturen att bli tagen tillfånga, naturligtvis på grund av mina fienders oerhörda övermakt. Och vad som är ännu sorgligare, jag blev såld som slav. Turkarna behandlade sina krigsfångar på det sättet.”
Nu är sagorna om Münchhausen varken allvarliga eller sorgliga, men verkligheten som skymtar bakom sagorna är både allvarlig och sorglig. Tusen och åter tusen européer blev genom århundradena slavar hos turkar och morer. Det är få som minns dem idag, i stället har vi för vana att frossa i egen skam genom att bara älta hur Europa behandlat andra illa.
Spaniens störste författare Cervantes var en tid slav i Afrika. Han togs tillfånga av algeriska korsarer i september 1575, då han var på väg från Italien till Spanien med sin bror Rodrigo. Korsarerna, som var den tidens jihadister, förslavade Cervantes och krävde lösen. I Don Quijote låter Cervantes en annan, fiktiv, slav berätta följande, som vittnar om vad han själv upplevde:
Jag fick bära bojor, mer som tecken på att jag var en lösenfånge än för att jag inte skulle fly, och så tillbragte jag min tid i fångkvarteren tillsammans med ett stort antal kristna herremän och höga personer som var uttagna och hållna för lösen. Men trots att hunger och nakenhet plågade oss mest hela tiden, var det ingenting som smärtade oss mera än att ständigt bevittna de gruvliga grymheter som min herre använde gentemot de kristna. Varje dag hängde han någon, spetsade en annan på påle, lät skära örat av en tredje, och det gjordes av minsta anledning eller ingen anledning alls, så att till och med turkarna visste att han gjorde det för att det roade honom och för att det låg i hans natur att vilja vara hela mänsklighetens bödel. Den ende som klarade sig undan honom var en spansk soldat vid namn Saavedra, som han aldrig någonsin bar hand på eller lät andra misshandla eller sade ett ont ord till, trots att den soldaten hade gjort allt för att fly och prövat flyktplaner som det talades om länge bland fångarna. Mer än en gång trodde vi alla att han skulle bli spetsad för något av sina försök, och detsamma trodde han själv.
Tyvärr lever den barbariska idén om slaveriet kvar inom islam, den har inte helt dött ut. Det finns fortfarande muslimska lärde som försvarar denna grymhet. Vad beror det på? Jo, att slaveriet har ett så tydligt stöd både i Muhammeds bok Koranen och i hans undervisning. Muhammed själv ägde slavar.
Men i andra Münchhausen-sagor är baronen inte slav utan sultanens gunstling. Baronen fullgör olika uppdrag åt turken och de blir så förtrogna att de dricker ihop. ”Man äter mycket bra vid det turkiska hovet, men, som herrarna veta, har Muhammed förbjudit sina troende allt bruk av vin. Nå, trots koranen finns det nog en och annan, som i smyg tar sitt glas. Och till dem hörde sultanen.”
Men även om sultanen inte uppträdde som en rättrogen när det kommer till nykterhet, så var han desto mer såsom en rättrogen ska vara i sin brist på humor. Baron Münchhausen och sultanen ingår ett vad: han får fyra timmar på sig att hämta en fin tokajer från Wien till palatset i Konstantinopel. ”Om vinbuteljen fråga inte är här inom fyra timmar”, säger sultanen, ”låter jag utan förskoning hugga huvudet av er. Ty jag är inte van att låta skoja med mig, som ni kanske vet.”
I detta sitt sätt liknande sultanen, som också var kalif och de troendes furste, sin företrädare profeten. Muhammed lät ju också halshugga de som skojade med honom. Men trots att Muhammed saknade sinne för humor, särskilt när han själv var föremål för den, kunde han berätta sagor som var minst lika fantastiska och tokiga som sagorna om baron Münchhausen.
Baronen och sultanen. Illustration av Gustave Doré
När baronen flyger på en kanonkula, flyger Muhammed på en bevingad häst med kvinnligt människohuvud. När Münchhausen far till månen, far Muhammed genom alla de sju himlarna. Och han klyver dessutom månen mitt itu. När Münchhausen går ombord på sitt skepp och ska lämna den underliga Ost-ön märker han att alla träd på stranden bugade sig ända till marken för honom. Samma sak berättade Muhammed, men han stannade inte där, han mötte också träd som kunde tala.
Det finns alltså likheter mellan sagorna om baron Münchhausen och profeten Muhammed. Men det finns också skillnader. Åt Muhammed-sagorna får man inte skratta. Rättrogna muslimer tror att de är sanna och tar dem på stort allvar. Istället för att läsas för barnen som godnattsagor, lärs de ut i koranskolor. När det ena är tänkt att roa genom att visa hur stollig en människa kan vara är det andra, trots att det är minst lika stolligt, tänkt att lär oss hur vi ska leva.
Det finns också en annan, viktig skillnad. Berättelserna om Muhammed är inte bara fantastiska och orimliga, en stor del är ganska realistiska och hemska. Münchhausens krig liknar mest en lustig operett medan Muhammeds krig mot de otrogna är fruktansvärda och kan inte annat än uppröra en civiliserad människa. Särskilt hemskt blir det när profetens män förgriper sig på tillfångatagna kvinnor. Ja, visst kan man skratta åt Muhammeds berättelser om himlafärder och talande träd, men skrattet fastnar i halsen när man inser att det finns fanatiker som tar inte bara dessa berättelser, utan också de om heligt krig, på allvar.
Den gode baronen som möter oss i ”münchhausiaderna” var en stor spjuver, och man anar att han själv inte tror på sina sagor. Muhammed däremot verkar ha trott fullt och fast på sina. Någon spjuveraktighet ser man inte skymten av. Han krävde dessutom att andra skulle tro alla bisarra historier. Om inte väntade svärdet.
Münchhausen dog 1797, samma år förresten som den första svenska översättningen av hans historier utkom. Han har kallats ”ljugarbaronen” och det ligger nära till hands att kalla Muhammed ”ljugarprofeten”. Själv föredrog Muhammed att titulera sig Al-Amin, Den Sannfärdige. Hans rival däremot, Musailama, fick heta Al-Kadhab, Lögnaren. Segrarna skriver som bekant historien. Om Musailama hade vunnit kriget mot Muhammed hade de fått byta titel med varandra. Vi fick aldrig veta om inte Musailama hade kunnat sätt ihop en bättre Koran.
I den tyska filmen om Münchhausen från 1943 får vi veta mer om mötet mellan baronen och sultanen. Sultanen är så förtjust i baronen att han vill göra honom till både pascha och storvesir. Men på ett villkor: Münchhausen måste anta profeten Muhammeds religion. På det svarar baronen bestämt nej: ”Jag kan inte göra det”, säger han. ”En man från Bodenwerder kan inte bli turk”. Dessutom kan han inte leva utan vin! Han kommer att dö av törst.
”Dessutom vore att dö av törst ett hemskt sätt att dö på”
”Vem kräver att du dör av törst?”
”Muhammed, din profet, har förbjudet vin.”
Münchhausens vinreplik är förmodligen hämtad ur denna dikt av Lessing, upplysningens främste representant i Tyskland:
Die Türken haben schöne Töchter,
Und diese scharfe Keuschheitswächter;
Wer will kann mehr als eine frein:
Ich möchte schon ein Türke sein.
Wie wollt ich mich der Lieb ergeben!
Wie wollt ich liebend ruhig leben,
Und – doch sie trinken keinen Wein;
Nein, nein, ich mag kein Türke sein.
Turkarna har sköna döttrar,
Som har stränga kyskhetsvakter;
Den som vill kan gifta sig med flera:
Jag skulle gärna vara en turk.
Så jag skulle hänge mig åt kärlek!
Gärna skulle jag leva lugnt och älska.
Men – de dricker inte vin;
Nej, nej, inte vill jag en turk vara. *
Ordväxlingen mellan sultanen och baronen påminner om min egen livshistoria. Jag skulle idag svara precis som Münchhausen: ”En man från Uppsala kan inte bli turk!” Nästan tjugo år som muslim har visat mig att det inte går att förena svensk kultur med islam: att bli muslim är att lämna sin svenska identitet och ”bli turk”. Troende muslimer och svenskar lever helt olika liv, åtskilda från varandra. Det finns en mental klyfta som inte går att överbrygga. Vinet är bara en sak. Till slut blev jag sjuk av hemlängtan och valde att lämna islam och bli svensk igen. Bort och hem igen.
En annan sak som förenar mig och denne Münchhausen är fezen! Det finns dock ett aber: turkarna inte hade börjat använda fez på 1700-talet. Kanske lärde de sig av Münchhausen?
Se hela filmen här:
I den nyare filmen The Adventures of Baron Munchausen från 1988, regisserad av Terry Gilliam från Monty Python-gänget, förekommer inga samtal om religion. Däremot får man se hur sultanen, liksom sin profet Muhammed, är snar att halshugga folk han irriterar sig på.
* Dikten översattes till svenska av Leo Kramár.
Klicka på bilden för att se programmet.
PODCAST: Ladda som mp3 eller lyssna på Soundcloud.
I veckans avsnitt gästas Patrik av säkerhetsexperten och statsvetaren Magnus Norell. Magnus har bakgrund som forskare inom SÄPO och MUST men och idag som fri forskare kring säkerhetsfrågor.
I avsnittet diskuteras först Muslimska brödraskapets verksamhet internationellt och i Sverige, sedan Magnus’ uppmärksammade rapport om rörelsen och avslutningsvis presenterar Patrik och Magnus sitt nya projekt.
Bidra till projektet här!
Mohamed Omar
Då har det alltså hänt. Serien av jihadattacker i Europa har lett till en motattack. Natten den 19 juni körde en brittisk man rakt in i samling muslimer utanför en moské i London.
Moskén i Finsbury Park är salafistiskt, det vill säga den står för en fundamentalistisk typ av islam som håller sig till Koranen och profeten Muhammeds exempel. Moskén ska numera vara lugn, men var tidigare tillhåll för imamen Abu Hamza al-Masri som var anhängare till Al-Qaida och hyllade Usama bin Ladin. Han sitter inlåst för terror i USA. Läs mer
Patrik Engellau
Min portugisiskalärarinna hade sett en svensk film från 2016 som hette just så, The Swedish Theory of Love, av en Erik Gandini, och ville diskutera den med en expert på svenskhet, vilket hon anser att jag är med tanke på att jag bott ganska länge i landet.
Jag började med att se filmen. Den tar sin utgångspunkt i en socialdemokratisk skrift från 1972, Familjen i framtiden – en socialistisk familjepolitik, där det föreslås att politiken ska inriktas på att säkerställa att relationer mellan människor baseras på kärlek, inte på ekonomiskt beroende. Eller som filmens speaker formulerar det: Läs mer
Helena Edlund
Det lät ju så bra! Den humanitära stormakten skulle befästa sin plats på världskartan, mångkulturens vinstkoncept skulle bevisas och landet bli en internationell förebild. Vi lyckades till och med mygla oss till en plats i Säkerhetsrådet.
Så uppmärksammades att ett gäng småpilska svenska kvinnor inte kunnat hålla händerna borta från de ensamkommande barnen och så var debaclet ett faktum.
Fernissan krackelerar nu. Läs mer
Helena Edlund
För att problem ska kunna lösas, måste de först benämnas. Nu är det gjort. Ann Heberlein har skrivit boken Den banala godheten som släpptes den 15 juni som den första titeln på förlaget Greycat Publishing. Boken är en gigantisk uppgörelse med den banala godhet som Heberlein definierar som ”den oreflekterade vilja att göra gott utan att ta ansvar för handlingens konsekvenser” och som har präglat svensk politik och debatt under de senaste åren. Läs mer
Patrik Engellau
I Ann Heberleins utmärkta bok Den banala godheten finns ett tokroligt stycke som redovisar en granskning gjord av Försvarshögskolan om hur 300 svenska IS-krigare försörjt sig under sin jihad:
… nästan alla [har] uppburit någon form av statligt bidrag under tiden de befunnit sig utomlands för att strida. Vanligast är olika typer av bidrag som kommer från Försäkringskassan som barnbidrag, bostadsbidrag, underhållsstöd och föräldrapenning. Många av dem som ska resa iväg för att delta i terrorhandlingar ansöker också om studielån för utlandsstudier. Polismyndigheten uppskattar att en betydande del av terrorresenärerna har lånat pengar av CSN för att bekosta sin verksamhet. Läs mer
Bert Stålhammar
Spekulationerna om vem som tar vem pågår för fullt trots att det är mer än ett år till valet. Moderatledaren Anna Kindberg Batra vill bjuda in de gamla regeringskollegorna från Alliansen och prata om framtiden kring familjen Batras köksbord.
Sveriges nu näst största parti får som vanligt stanna ute i kylan, allt enligt klassisk mobbningsagenda à la ”du får inte leka på våran gård”. Detta medan övriga partier hämningslöst stjäl förslag och idéer från detta mobbade och utfrusna parti. Hycklarna fanns inte bara på Bibelns tid utan tycks breda ut sig alltmer i dagens förvirrade samhälle. Läs mer
Ilmar Reepalus utredning om vinstbegränsningar i offentligt finansierad men privatägd välfärdssektor har med rätta utsatts för omfattande kritik. Ändå förväntas den snart resultera i en proposition som riksdagen ska ta ställning till. Propositionens innehåll, såväl vad avser ämnestäckning som begränsningarnas stränghet är i skrivande stund oklar. Den offentliga diskussionen har antytt att accepterade vinstnivåer skulle tillåta överskott som gav ägarna några procents avkastning utöver kostnaden för att anskaffa kapital. Läs mer
Patrik Engellau
Per Gudmundsons huvudledare i Svenska Dagbladet den 19 juni tog ett strupgrepp på mig på ett sätt som jag inte upplevt på länge. Tonläget är lugnt och lågt och slutsatserna är försiktigt formulerade. Men det känns som om han på sitt torra sätt bekräftar en misstanke man länge gått och burit: nu är hoppet ute för att Sverige ska kunna hantera migrationssituationen i de ordnade former vi hoppats på.
Gudmundson startar med en presskonferens med polishöjdare förmiddagen den 7 april, en dag då polisen plötsligt fick annat att göra i och med eftermiddagens terrorattack på Drottninggatan. Men Gudmundsons skildring av presskonferensen ger en känsla att vad polisen redan då lågmält men definitivt ville säga var att ”vi klarar inte det här”. Läs mer
Annette Kullenberg skrev på 70-talet boken Överklassen i Sverige. Något som slog mig när jag läste den, var att den svenska överklassen kan beskrivas som en ‘subkultur’ – väl medveten om sin betydelse, men dold för det övriga samhället. Den svenska överklassen har historiskt sett varit liten, och för att bryta sin isolering orienterade man sig tidigt mot kontinenten. Man var ‘global’ långt innan ordet blev ett politiskt begrepp. Läs mer
Mohamed Omar
En av de tre jihadisterna som attackerade London den 3 juni var muslimsk missionär. Youssef Zaghba var enligt brittiska medier engagerad i den hemlighetsfulla, islamiska missionsorganisationen Tablighi Jamaat.
Även jihadisterna som genomförde attacken den 7 juli 2005 i Londons tunnelbana var engagerade i organisationen. Vi vet också att jihadisten som mejade ner folk på en julfest i San Bernardino i USA den 2 december 2015 brukade gå till en Tablighi-moské. Läs mer
Patrik Engellau
Nu ska jag inte vara så dogmatisk som du kanske tror. Jag har tidigare kraftfullt argumenterat för att marxismen och PK-ismen är väsensskilda djur, men man kan också anlägga ett annat betraktelsesätt. I ett visst perspektiv kan jag erkänna att de har släktskap.
Jag tror att marxismens fundament är arbetsvärdeläran. Den säger ungefär att värde, alltså nyttigheter, sådant som man i vår tid mäter i pengar och tidigare kanske i skäppor råg och askar lax, skapas av arbete. Arbete mäts i timmar. Den som arbetat i tio timmar har alltså skapat dubbelt så mycket värde den som arbetat i fem timmar. Det görs ingen distinktion i kvaliteten på arbetet. Alla arbetstimmar skapar lika mycket värde. Läs mer
Patrik Engellau
Portugisiskalärarinnan och jag talade om hur mobiltelefonerna ändrat vår livsstil. Ett exempel bara. Förr i tiden, när man stämde möte med någon, så sa man till exempel ”Vi ses i hörnet av Sturegatan och Karlavägen i morgon klockan halv sju”. Nästan alltid och med minutiös precision förverkligade sig också mötet enligt den uppgjorda planen. Hela planeringsprocessen inklusive förhandling och beslut tog kanske 30 sekunder.
Nu går det inte till så. Nu säger man i stället ”Kan vi inte ses i morgon?” ”Absolut. Vi hörs av i morgon.” Läs mer
Anders Leion
De etablerade partierna i Sverige och i övriga Europa söker desperat efter en uppgift, ett mål som kan vara grunden för utarbetandet av ett politiskt program. Hittills har de inte funnit något.
Det yttrar sig på olika sätt. Ett är kortsiktigheten. Man blåser till strid om procentsatser och bidragsbelopp. Ett annat, som kortsiktigheten är ett uttryck för, är rädslan och fegheten. Man vågar inte formulera något genomgripande och långsiktigt, därför att man inte tror på den egna verklighetsbeskrivningen – och man vågar inte beskriva det man ändå sett, därför att man då fruktar de krav som kan komma. (Det finns några undantag. Det är de partier som brukar kallas för populistiska. De kan förenkla sitt program till: ”Vi kan inte fortsätta den etablerade politiken. Vi vill göra tvärtom!”) Läs mer
Mohamed Omar
Mumien har uppstått från det döda! Ännu en gång… Trots att den evigt unge stjärnan Tom Cruise spelar huvudrollen i den nya mumiefilmen The Mummy har den fått usel kritik. De flesta recensenter tycks föredra originalet från 1932 med Boris Karloff som tragisk mumie. Han var skrämmande, men väckte samtidigt medkänsla.
Mellan Karloff och Cruise har det kommit tre andra filmer på ungefär samma tema: Mumien (1999), Mumien – återkomsten (2001) och Mumien: Drakkejsarens grav (2008). Läs mer
Patrik Engellau
Jag har sagt det här förut, men likaväl som Fader vår behöver upprepas i kyrkan i århundrade efter århundrade så kan detta budskap inte nog ofta inhamras i församlingens medvetande.
Politikerväldet och dess intellektuella stormtrupper i media har under de senaste månaderna fått upptäcka att deras normala skrämsel- och brunmenartaktik gentemot medborgare som vill diskutera migrationsfrågan på allvar inte längre fungerar. Folk bryr sig allt mindre om ifall de blir kallade rasister och brunråttor. Läs mer
I Sverige tenderar vi att se världen som den ”borde” vara, och inte som den ”är”. Det ställer till det för oss. Det gör det svårt för oss att förstå och relatera till andra kulturer. Vi ser på omvärlden utifrån vår självbild, en guldinramad tavla av förträfflighet baserad på en samling nationella, sociala, ekonomiska och sportsliga framgångar. Vi ser på världen utifrån en övertygelse att världen ”borde” tycka, tänka och agera som Sverige. Först då kan världen förbättras. Läs mer
Klicka på bilden för att se programmet.
PODCAST: Ladda som mp3 ellerer lyssna på Soundcloud.
I veckans avsnitt av DGS-TV besöker Rasmus Dahlstedt integrationspolisen Ulf Boström i Göteborg och samtalar med honom om demokrati, trygghet och integrationens möjligheter och framtid.
Patrik Engellau
Det finns ett antal formella orsaker till att jag inte skulle kunna komma ifråga som amerikansk president, bland annat att jag inte är född i USA. Men det finns andra och djupare orsaker till att jag vore oduglig till posten.
Jag har nämligen inget omdöme. Ta det här med Trumplägrets eventuella samröre med ryssarna under valkampanjen i höstas. Trumplägret förnekar att kontakter ska ha tagits och motståndarna kräver att saken utreds i botten. Den bakomliggande föreställningen är att sådana internationella kontakter vore förkastliga. Inte ens Trump själv tycks se något förlåtande i närmanden av den typen (om de nu förekommit). Läs mer
Ulf Larsson
Oavsett vad man tycker om Donald Trump – en patologisk sexiststolle med ostkroksfärgad bisarr frisyr eller äntligen någon som sätter ned foten mot islamistisk terror – så torde alla som läser svensk dagspress kunna vara överens om två saker: 1) det går inte en dag utan att någon Trumprelaterad artikel finns på förstasidan; 2) dessa artiklar är alltid starkt kritiska, för att inte säga svartmålande. Det finns ingen ände på hur bufflig, psykiskt störd, okunnig, världsfredshotande och allmänt katastrofal presidenten är. Det utrymme Trump ges i svenska dagstidningar – framför allt DN och SvD – får en nästan att tro att Sverige är en amerikansk delstat. Läs mer
Patrik Engellau
Den 27 maj, tolv dagar före valet i Storbritannien, läste jag en artikel i Dagens Nyheter som förklarade att Theresa May hade segern som i en liten ask. ”Därför kan ingen rubba Theresa May”, var rubriken. Det förklarades att ”Theresa May [drar] fram över landet och krossar både främlingsfientliga Ukip och det krisande Labourpartiet i ett enda slag”.
Förklaringen till denna oerhörda och säkra framgång låg i att ”de brittiska konservativa gillar helt enkelt att vinna. Och vinner är något Theresa May gör”. För att understryka Mays förkrossande överlägsenhet drar skribenten till med en talande liknelse: ”Det här är ett presidentval med bara en kandidat”. Läs mer
Anders Leion
För att förstå något nytt man fått ögonen på, brukar man jämföra med något tidigare känt. Det sker oavbrutet, utan att vi närmare tänker på det, genom användandet av bilder, liknelser och metaforer.
Ett nytt fenomen som många försöker förstå, är det snabba borttynande som under senare tid drabbat gamla, väletablerade, företrädesvis socialdemokratiska partier. Partier som i vissa fall funnits i ett hundratal år och i många fall varit bland ländernas största. De har kanske visat en del krämpor, men ändå strävat på vid god vigör – men sedan plötsligt försvunnit eller blivit obetydliga. Läs mer
Patrik Engellau
Jag åt lunch med en god vän, tillika vetenskapsperson och forskare inom ämnet nationalekonomi. Hon påpekade att svenskt näringsliv, representerat av organisationen med samma namn, under de senaste kanske två årtiondena blivit alltmer välvilligt inställt till invandringen. Det är väl rätt naturligt, sa hon, ty med mer folk som söker arbete sjunker lönerna och när lönerna sänks så går vinsterna upp. Det konstiga är, sa hon, att LO inte orkar stå emot med mer kraft. Om LO representerade sina medlemmars intressen mer än någon sorts politisk korrekthet så skulle organisationen kräva stopp för en invandring som hotar sänka lönerna.
Helt logiskt, sa jag. Men jag har en annan, kanske kompletterande förklaring till svenskt näringslivs invandringsvänliga inställning. Den utgår från teorin om det välfärdsindustriella komplexet och den är inte så nationalekonomisk, utan kanske mer statsvetenskaplig. Läs mer
Mohamed Omar
I ett blogginlägg den 9 juni granskar Rebecca Weidmo Uvell det islamiska studieförbundet Ibn Rushds ekonomi. Det har formligen regnat skattepengar över förbundet. För pengarna har man köpt ett hotell, Granhedsgården AB. Det är mycket som inte verkar stämma.
Skumraskaffärerna åsido, vilken typ av islam står Ibn Rushd för? År 2009 gav förbundet ett hederspris till sajten Islamguiden. Så här motiverades valet:
Ibn Rushd Studieförbund delade den 28 mars 2009 ut sitt årliga Hederspris. I år gick priset till Islamguiden och Aso Asinger. Det var tredje gången Ibn Rushd Hederspris delades ut och den högtidliga prisutdelningen skedde under studieförbundets årliga konferens, som denna gång hölls i Göteborg och hade temat ”Islam och fred”. Läs mer
Lennart Bengtsson
Bruket av rasism i dagens mediala språk har inget med rasism att göra utan har blivit ett skällsord som använts för att trycka till någon vars uppfattning man ogillar. Ann Heberlein har just skrivit ett läsvärt bidrag om det moderna bruket av rasistordet. När min hustru för ett antal år vid ett besök i Sverige med viss bestörtning reagerade då en bekant ville ha in så där 25 miljoner invandrare i landet fick hon med kraft över sig rasistordet som vi då för första gången hörde i sin moderna tappning.
För de mer historiskt intresserade kan det kanske därför vara av intresse att ta del av den påverkan som skolbarnen fick för 100 år sedan i Sverige. Här är ett sådant exempel nämligen den allmänna läroboken i geografi för folkskolan (Mindre Geografi och Kartbok för Folkskolan av Fridtjuv Berg, folkskollärare, fil. Dr.). Försättsbladet anger att det var andra utgåvan med författarens förord från augusti 1914. Läs mer
Jag känner mig vilsen i dagens politik. Det som har rört till det för mig är den identitetspolitik som numera genomsyrar politiken. Jag har en förståelse för enskilda individers identitet som människa är viktig. Jag själv har genomgått detta som andra generationens invandrare. Det tog många år innan jag förstod och accepterade att jag både är svensk och ungrare samt att jag faktiskt har två hemländer. När jag insåg detta blev jag trygg som individ.
Om någon framför en åsikt som andra inte delar tycks dessa andra numera i ökande utsträckning uppleva att de blir kränkta som individer. Om den som framfört åsikten då ber om ursäkt händer det allt oftare att ursäkten inte godtas. I stället för förlåtande blir det bara fördömande. Läs mer
Patrik Engellau
Det slog mig att jag inte sett så mycket om stök på bibliotek på senare tid. För två år sedan uppmärksammade Paulina Neuding företeelsen genom artiklar i Svenska Dagbladet, men sedan har det liksom blivit tyst. Antagligen har väl någon löst problemet, tänkte jag.
För säkerhets skull frågade jag herr Google om hans uppfattning.
Låt mig här passa på att kommentera herr Googles existens. Jag kan knappt komma på någon som gjort mer för friheten och demokratin än herr Google. Det skulle i så fall vara herr Gutenberg, han med boktryckerikonsten. Herr Gutenberg gjorde det möjligt för vanliga människor, såframt de var läskunniga och hade en liten peng, att själva utan mellanhand, exempelvis i form av en präst med egna avsikter, ta del av andras tankar och då inte bara författarnas av evangelierna och Pauli brev, utan även sekulära och rentav revolutionära skrifter. Man kan inte nog lovprisa herr Gutenberg för de mänskliga framsteg hans konstruktion möjliggjorde. Läs mer
Patrik Engellau
Min portugisiskafröken i Rio de Janeiro blev lite störd häromsistens. Hon tyckte att jag tog för lätt på de mänskliga rättigheterna när jag pratade om att polisen inte får dra sig för att använda våld när det gäller att återerövra det statliga kommandot över no go-zoner. Det gjorde mig lite bekymrad eftersom hon är en klok kvinna. Om hon tyckte sig upptäcka tvivelaktiga tendenser hos mig måste jag utsätta mig för allvarlig skärskådning.
Efter ett tag upptäckte jag en sak som jag aldrig tänkt på tidigare. Den är kanske självklar för andra, men jag hade aldrig formulerat den i min skalle. Upptäckten är att det inte kan finnas några mänskliga rättigheter, till exempel yttrandefrihet och religionsfrihet, om det inte finns vad Thomas Hobbes kallade en Leviatan, alltså en statlig våldsapparat med ensamrätt på våldsutövning som dessutom svartsjukt och vildsint värnar sitt våldsmonopol. Läs mer
