När min bror för länge sedan gjorde sig redo att lämna föräldrahemmet för att etablera eget boende uppstod frågan om han skulle prenumerera på någon morgontidning. Han var mycket tveksam ty, som han sa, man kunde ju inte vara säker på att det skulle hända något alla dagar och risken var därför att han slängde ut prenumerationspengar i onödan.

Vad min bror inte tänkte på – eller kanske faktiskt hade insett – är att en motsvarighet till Parkinsons lag gäller inom media. Parkinsons lag säger att ”en arbetsuppgift kommer att utvidga sig så att den fyller den tid som är tillgänglig för att utföra den” (vilket är skälet till att till och med pensionärer kan känna sig jäktade; om man har för lite att göra lär man sig att genomföra arbetsuppgifterna på ett mer tidskrävande sätt). Det är likadant med media. Råder det nyhetsbrist ser man till att älta de få notiser man har så att de fyller ut all tillgänglig tidningsyta och etertid.

Vad som i grunden skiljer den mångårige miljökämpen Björn O. Gillberg, numera metanolföretagare i Värmland, från de vanligast förekommande unga politiskt korrekta miljövännerna, ofta kvinnor inom exempelvis miljö- och centerpartierna, har jag inte undersökt men jag tror att olikheterna beror på att Björn är förnuftig och kan räkna och för det mesta, kanske alltid, hamnar rätt i sina bedömningar.

Jag tror att Sveriges politiker regelmässigt misslyckas med att uppnå sina mål och löften i frågor där det går att mäta måluppfyllelsen. I början av 2016 sa dåvarande inrikesminister Anders Ygeman att 80 000 personer skulle utvisas under året. (Det blev lite över 20 000 om man räknar med de 15 000 som återvände frivilligt.) Inför valet 2014 lovade Stefan Löfven att Sverige 2020 skulle ha Europas lägsta arbetslöshet. I själva verket blev Sverige det land i Europa där arbetslösheten ökade allra mest under perioden. Det kan hända att mitt selektivt ondsinta minne bara letar efter misslyckanden men tills detta visas anser jag att mitt minne är i mint condition.

Jag blev respektfullt entusiastisk över hur de politiska krafterna i USA – se min krönika igår – använder sitt eget lands historia som argument i den aktuella politiska dagskampen.

Det betyder för det första att det finns åtminstone några politiskt ledande personer som vet tillräckligt om landets förflutna för att tro sig kunna dra slutsatser som är relevanta för dagens politik och för det andra att det finns en publik av röstande medborgare som åtminstone hört talas om George Washington och inbördeskriget och som har en aning om vad sådana begrepp står för.

Trots att två aktuella händelser har så olika emotionell laddning skulle jag säga att de är uttryck för samma globala tendens: Dan Eliassons avgång och Trumpanhängarnas mobbangrepp på den amerikanska kongressen. Den gemensamma globala – eller i varje fall västerländska – tendensen är att den sociala huvudmotsättningen inte längre står mellan arbetare och kapitalister som i det gamla industrisamhället utan i stället mellan en politikerledd elit och en grupp som kanske kallar sig folket men i varje fall känner sig åsidosatt och missunnar eliten dess åtminstone påstådda privilegier.

Den första januari blev skilsmässan mellan EU och Storbritannien i princip klar. Det återstår en del ytterligare överenskommelser men inte på den nivån att det skulle kunna häva äktenskapsskillnaden. Det handlar mest om sådant där som huruvida brittisk polis ska få tillgång till Europols databaser och därmed bättre kontroll på terrorister och andra kriminella (varför Europol inte skulle vilja dela med sig kan jag inte förstå men uppenbarligen har prestigefrågor spelat stor roll i skilsmässoförhandlingarna). En lite större fråga som också återstår är vilka regler som ömsesidigt ska gälla för bolag som tillhandahåller finansiella tjänster, alltså banker med mera. De största engelska finansföretagen har redan förebyggt det värsta krånglet genom att etablera verksamheter inom EU.