Jag insisterar inte på att jag har rätt i en angelägen fråga som rör möjligen aktuella förändringar i de jordiska civilisationernas relativa hackordning. Jag har emellertid lärt mig att det jag bedömer vara ”rätt” i sådana frågor – i det akuta fallet att USA och kanske Israel har dragit det kortaste strået och skurkstaten Iran det längsta i den nu pågående fejden kring Persiska viken – inte bestäms så mycket av vetenskapliga teser och lärt folks funderingar som av mer djupt liggande och svåråtkomliga emotionellt grundade övertygelser.

Jag har nämligen upptäckt något som även du sannolikt upplevt. Ursäkta om jag överdriver, men det känns som om den politiska världsordning i vilken mitt liv formats sedan andra världskrigets slut, när USA artigt och beslutsamt etablerade sig som världens högste chef, plötsligt och utan att man begriper hur det gick till, eventuellt håller på att raseras.

Det handlar om USA:s karaktär och geopolitiska roll. Två motsatta känslor har länge kämpat i mitt bröst. Den första är den trygga övertygelse som insöps med modersmjölken – och innebar att USA var Europas och därmed hela min världs undsättning och att dess flotta liksom i Hollywoodfilmerna i trettio knop skulle komma stävande just bortom horisonten till vår räddning. USA stod alltid redo för att på egen bekostnad rycka ut till västerlandets stöd om det så var för att utveckla vacciner som räddade livet på våra barn eller om det var storslagna planer för att ta emot europeiska ungdomar och ge dem världsbästa utbildningar på sina universitet.

Den andra driften i mitt bröst växte fram ungefär tjugo år senare och har hos mig sedan dess vidareutvecklats (just vid oikofoba amerikanska universitet som beviljat mig generösa stipendier). Den gick ut på att det inte fanns eller någonsin funnits ens ett ben av medkänsla och generositet i den amerikanska samhällskroppen. Det var inte nog med att USA skapats i synd med slaveri, lynchningar av upproriska slavar och närapå utplåning av försupna ursprungsfolk i sedermera kasinoförsedda reservat. Dessutom           kom amerikanska samhällsforskare fram till att USA kulturimperialiserade resten av världen vilket resten av världen villigt tillstod för att bekräfta sin offerstatus.

Eftersom perioden sedan andra världskriget för Europas del, trots darrande moment av skräckartad spänning – såsom när Kubakrisen fick oss barn att lära oss att hitta vägen till det närmaste av beredskapsmyndigheterna anlagda bombsäkra skyddsrummet – tack vare att USA trots allt för det mesta kändes som en trygg och ständigt utryckningsklar brandkår, var det för mig som om USA var den riktiga och pålitliga världen med den andra världsmakten (som det kunde vara klokt att i sociala sammanhang förtala), medan Sovjetunionen var som den ständigt elakt flinande Jokern i Batman och Robin (samtidigt som jag på universitetet, utan att riktigt uppfatta självmotsägelsen, fördjupade mig i Karl Marx ekonomiska tänkande).

I förra veckan tycktes den förtröstansfulla världsbilden rasa samman i realtid inför mina häpna och oförstående ögon. Det otänkbara hände. Det oslagbara USA med den allierade slagskämpen Israel förlorade åtminstone första ronden i ett slag mot skurkstaten Iran, en inkarnation av Dr Moriarty, Sauron, Greve Dracula, Ville Vessla och Lord Voldemort, kort sagt ondskan själv i lyxförpackning.

Det hjälper inte att våren håller på att slå ut. Jag härjas varje minut av min ångest över tanken att denna möjliga världspolitiska metamorfos kan vara på allvar. Det kan hända att USA:s folk inte vill satsa sina unga soldater på att ge mig den traditionella tryggheten under Pax Americana. USA kanske ger fritt spelrum för Sauron och hans anhang. Nu när nya geopolitiska förhållanden tar form, och det räcker kanske med att Iran kapar Hormuz-sundet, så erövrar Kina strax Taiwan och sträcker sina tentakler över Asien som plötsligt börjar göra sina kow tows åt ett nytt håll.

Denna min oro, som jag naturligtvis hoppas är överdriven, handlar inte så mycket om den hårda geopolitiken som om ett själsligt tillstånd eller självbild. Själv har jag alltid under vistelser i avlägsna länder kunnat surfa på USA:s och Englands framgångsrika frackskört. Jag var trots allt en västeuropé. Du kanske säger att jag i så fall förtjänar att hamna under en iransk eller asiatisk stövelklack på grund av alla de historiska skändligheter som min ras påstås ha begått. Men det håller jag inte med om ty i min läsning av historien har min ras genom årtusendena gjort betydligt mer nytta än skada för de andra.

Det som dock fyller mig med sorg och förvåning är alla dessa människor ur min egen västeuropeiska kulturkrets, kort sagt människor jag träffar på middagar, på bio och andra sociala arrangemang, förvånansvärt ofta erfarna, begåvade och välutbildade kvinnor, överläkare och professores emeritae, som inte visar minsta oro för vår egen kulturs undergång på grund av USA:s ovilja att kriga mot Iran, utan tvärtom jublar över utsikterna att vår kultur kanske står inför sitt gradvisa sönderfall.

Oförmögen att förstå denna attityd frågade jag bara häromkvällen en av dessa framstående kvinnor om hon inte bekymrades av det aktuella hot mot vår kulturs internationella status som Iran lyckas rikta mot oss även om hotet går via krigiska förvecklingar med USA och Israel. Absolut inte, svarade hon med extatiskt hat i ögonen. Vår civilisation förtjänar inte att existera så länge Trump är president.

Själv skulle jag säga att vår kultur inte kan överleva så länge sådana kvinnor dominerar samtalen vid våra middagsbord. De tar inte sitt ansvar för vårt gemensamma öde.