Veckans nyhet är att bara en tredjedel av nationens värnpliktiga kan tänka sig att göra lumpen och därmed förbereda sig för försvarsuppdrag i rikets tjänst. Ungefär hälften av de unga männen tackar nej till värnpliktstjänstgöring och anför depressioner och ångest som skäl till att göra sig till kronvrak. Tre fjärdedelar av kvinnorna väljer det alternativet. Sammanlagt är det bara en tredjedel av de möjliga soldaterna som ställer sig till förfogande för att rädda landet om exempelvis Putin kom med en styrka över Östersjön för att ta Gotland bara för säkerhets skull.

Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski undrar vad Trump och Putin menar ”när de påstår att kriget snabbt kan avslutas”. Wolodarskis svar är vad jag kan förstå att de två världsledarna har ett gemensamt pactum turpe (neslig överenskommelse) som innebär att de ska sluta skjuta på varandra till kvällen, det vill säga att den förmodade president Trump skulle dra begripliga om än obehagliga konsekvenser av att Nato och resten av den fria världen inte ens kommer i närheten av att punga ut med vad det skulle kosta att bli ett allvarligt hot för Ryssland. Bättre fly än illa fäkta.

När jag gick i skolan utdelades månadsvis (eller så) en tidning i vilken det återkommande fanns en sedelärande berättelse om  två fjortisar som hette Spara respektive Slösa. Historien var alltid densamma: flickorna hade från början lika mycket pengar; Spara la sina slantar i en spargris medan Slösa köpte kola och glass. Det slutade med att Spara hade ackumulerat ett kapital medan Slösa blivit pank och fått hål i tänderna.

Det påstås att en amerikansk medborgare vid 1700-talets slut träffade grundlagsfadern Benjamin Franklin, mannen på hundradollarssedeln, och frågade om nu detta nya statsskick, som Franklin medverkat till att skapa, verkligen var det man kallade republik. Franklin såg mannen djupt i ögonen och sa ”ja, om du klarar av det”.

I serien ”tro aldrig på standardförklaringar” har jag kommit fram till en nedärvd sanning som jag aldrig gillat men inte brytt mig om att försöka demaskera förrän just nu. Det handlar om den vanliga, jag skulle nästan säga vedertagna, förklaringen till det svenska ekonomiska undret under rekordåren 1945 – 1970. Enkelt, säger förståsigpåarna, rekordåren berodde på att Sveriges industri stod intakt efter andra världskriget, medan stora delar av Europa låg i ruiner. Det är klart att svenska företag stod med fulla orderböcker och att den svenska ekonomin gick som tåget när Europa skulle återställas i användbart skick. Sverige kunde bygga upp Europa just för att vi stått utanför kriget.

Det är snart dags att fira tioårsjubiléet av det svenska erkännandet av Palestina. Jag fattade aldrig vad det var för mening med det erkännandet men kom så småningom fram till att regeringen ville ha internationellt beröm för sin påstått progressiva politik. Det progressiva låg i att utropa sig till humanitär stormakt och därefter hylla skurkstater som just Palestina och dessas väpnade avdelningar som just Hamas. Samt, förstås, att ge dem bistånd.

Häromdagen träffade jag en gammal bekant med goda inblickar i den svenska politikens högsta nivåer.

Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs.

(Ett uttalande, som Axel Oxenstierna påstås ha fällt, riktat till sin son Johan. Denne skulle till Münster för att förhandla för Sverige i den Westfaliska freden – och tvivlade på sin förmåga att klara uppdraget).

Den första mellandagen hade jag ett betydelsefullt ärende, som inte borde ha behövts, till Nybrogatan. Jag skulle till en bank för att få nya mobilkoder eftersom jag slarvat bort eller glömt de gamla. Mötet var bokat sedan tio dagar. Det hade snöat hela natten och på morgonen låg hela gatan vit och till synes orörd. Jag såg en stor snöhög som jag bara på kul beslöt att bränna igenom så att det sprutade. Jag har fyrhjulsdrift så det fanns ingen risk att fastna.

Den här artikeln skrev jag för nio år sedan. Den glömdes bort. Och inte bara det. Alla de likartade insikter som andra människor samtidigt utvecklade har också glömts bort och fått sin grav någonstans bortom minnets gräns. Ungefär som med den okände soldatens grav borde man bygga ett monument till alla hedervärda intellektuella misslyckanden.

I femtio år eller mer har västvärlden haft dåligt samvete för dem som lever i vad som tidigare kallades ”tredje världen” men nu oftast heter ”det globala syd” (vilket kan antas vara en något mindre nedsättande benämning). Varifrån det dåliga samvetet kom vet man inte men det konstruerades troligen av psykiatriker från tredje världen som Frantz Fanon (se bilden; han dog vid 36 år ålder efter att i boken Jordens Fördömda – som säger det mesta om innehållet – för sina svarta bröder såväl som för den vite mannen själv ha avslöjat den vite mannens strukturella ondska.)

Förr i tiden när kapitalismen verkade fungera ungefär som Karl Marx sa var samhällslivets grundläggande drivkrafter enklare att begripa än idag. Marx sa att profiten var kapitalets drivkraft och när man undersökte hur kapitalister fattade beslut tycktes det stämma. Grundregeln var att samla mer pengar och investera så att kapitalet förmerades: ”Ackumulera, ackumulera, det är lagen från Moses och alla profeterna” var Marx egen, lite ironiska, formulering av kapitalets främsta budord.

Det sa den tyske diktaren Claudius och honom kan jag verkligen gå i god för. Frugan och jag reste som sagt på ett tredagarsbesök i Atén för att inspektera Akropolis och kanske göra en utflykt till någon av öarna där grekerna odlar pistaschnötter som jag trodde man bara kunde använda för att göra glass.

Enligt ett möjligen apokryfiskt kinesiskt talesätt skrivs orden för fara och möjlighet på samma sätt på kinesernas språk vilket jag tolkar som att kineserna i sin flertusenårigt outgrundliga visdom har kommit på en rätt självklar men sällan utnyttjad sak, nämligen att när fara plötsligt råder och krisen visar sitt skrämmande ansikte så blir folk rädda och därmed benägna att pröva lösningar som de i normaltillståndet skulle förkasta.

Historien är verkligen föga mer än en katalog över mänsklighetens brott, dårskap och olyckor.

Edward Gibbon

Hur mycket samtiden än tror sig ha nått mänsklighetens slutgiltiga, högsta och troligen bästa stadium – att vi kort sagt, som Marx formulerade det, hittills bara fått uppleva släktets förhistoria – så har historien tyvärr inte tagit slut. Det kommer mera. Om han i dessa dagar återvände till jordelivet skulle den engelske 1700-talstänkaren Gibbon, som skrev sin tids standardverk om romarrikets nedgång och fall i sex volymer, suckande konstatera att han fått vatten på sin kvarn. Vem kan räkna upp allt ont som människorna gjort varandra sedan Gibbons dagar? (Men vad skulle han ha sagt om han bara anat att vattentoaletten och varmt och kallt rinnande vatten inomhus stod redo att göra världspremiär?)

Enligt EU:s ekonomiska prognoser kommer Sveriges BNP i år att sjunka med 0,5 procent som staplarna i bilden antyder. Många skickliga ekonomer har försökt att förklara detta trista tillstånd men, vad jag kunnat upptäcka, inte åstadkommit med någon övertygande förklaring varför även jag ska göra ett försök.