Alla mänskliga samhällen försöker indoktrinera och hjärntvätta sina medlemmar. Uttryckt på det sättet låter hanteringen förkastlig och avskyvärd, men så är det inte. Hjärntvätt är bara det uttryck vi använder när vi inte gillar de attityder och det tankegods någon försöker proppa i oss.
Genom hela vår historia har vi med godtagbar säkerhet kunnat bedöma om någon vi möter är vuxen eller barn. Det var viktig kunskap för vår överlevnad, eftersom okända män kan vara fiender, och måste hanteras med viss försiktighet – medan barn ovillkorligen behöver vårt beskydd. Några år runt 2014 blev det (av olika skäl) möjligt för vuxna män att i stor skala, bli registrerade som barn, av svenska staten. Under förutsättning att de kom från vissa krigshärjade länder.
Pris är vad man betalar- värde är vad man får. Orden kom för mig när jag nyligen gjorde en resa med familjen i mellersta Finland, för att besöka orter där familjen har en del av sina rötter. Insjölandskapet runt Saimens sjösystem är hisnande vackert. Någon motsvarighet finns nog inte i Sverige. Någon motsvarighet till de ständiga påminnelserna om landets nära historia och frihetens pris finns inte heller i Sverige.
Den semantiska kreativiteten utvecklas ständigt och ses numera som det kanske främsta och mest effektiva medlet i den svenska migrationspolitiken. Inget är viktigare än att låta språket förgylla det som man vill föra fram och samtidigt fulmärka det man ogillar.
Latinamerika koloniserades av i huvudsak två europeiska länder, Spanien och Portugal. (Frankrike och Holland var också marginellt inblandade.) När kolonierna på 1800-talet bestämde sig för att bli självständiga gick det till på olika sätt i de spansktalande och de portugisisktalande områdena, vilket man bara behöver titta på en karta för att konstatera. Nästan halva Latinamerikas yta upptas av ett enda portugisisktalande land, Brasilien, medan den spansktalande resten har splittrats i mer än dussintalet nationer. Hur kan det komma sig?
Anders Leions krönika om yttrandefriheten härförleden sätter myror i huvudet på mig. Jag trodde att jag kunde alla argument i den diskursen och blir därför konfys när jag tror mig ana en ny synpunkt som till råga på allt verkar ha bärighet.
Låt mig först använda mina egna ord för att förklara vad jag tror Anders säger.
Debatten om huruvida och i så fall på vilket sätt Ryssland påverkade det amerikanska presidentvalet har antagit proportioner som går långt utöver varje form av sans och redlighet. Frågan har inte bara orsakat allvarlig ytterligare skada på relationerna mellan USA och Ryssland. Den har också förgiftat det amerikanska medieklimatet och i det närmaste paralyserat det politiska livet i Washington.
Svenska kyrkan är en demokratisk folkkyrka, vilket bland annat betyder att kyrkan styrs av folkvalda som väljs genom kyrkoval som hålls vart fjärde år. Nästa kyrkoval äger rum den 17 september. Alla medlemmar som fyllt 16 år är röstberättigade.
Kyrkovalen följer samma princip som de allmänna valen till kommun, landsting och riksdag, men i kyrkovalen väljer man istället representanter till kyrkofullmäktige i den egna församlingen (eller pastoratet), till stiftsfullmäktige och till kyrkomötet som är Svenska kyrkans högsta beslutande organ (motsvarande riksdagen).
Svenska kyrkan hör tillsammans med Dagens Nyheters kultursida och Södertörns högskola till den svenska PK-ismens högborgar. Där utvecklas och artikuleras sådana tankar, värderingar och synsätt som utgör den ideologiska grunden för den politik som hotar Sveriges framtid.
Kultursidan och högskolan kan vanliga medborgare inte göra så mycket åt, men Svenska kyrkan har vanliga medborgare kontroll över såframt de är medlemmar i kyrkan. Svenska kyrkan är nämligen ett demokratiskt organ. Medlemmarna får rösta en gång vart fjärde år.
Svenska kyrkan är Sveriges största medlemsorganisation med sex miljoner betalande medlemmar. Den är världens tredje rikaste protestantiska kyrka och åtnjuter ett högt förtroende hos Sveriges befolkning. I ett av världens mest sekulariserade länder är Svenska kyrkan en maktfaktor i samhället. Vad den anser, vill och gör har betydelse.
Men vad är egentligen Svenska kyrkan, vad vill den – och vad bör den vara?
Den troligen jättekändaste förklaringen till världens uppkomst är den om att Gud gjorde det på sex dagar enligt beskrivningen i Moseboken Genesis (första Mosebok). En annan jättekänd berättelse är den som handlar om Big Bang. Den är fullt lika obegriplig som den där om Guds superkreativa vecka.
Jag har ett önskemål inför valet 2018: Att Marika Formgrens eminenta text häromåret om åsiktsfrihetsdemokrati kontra värdegrundsdemokrati ligger till grund för debatten. Många av oss anser trots allt att en demokrati där alla åsikter får och bör dryftas offentligt (givetvis inom lagens råmärken) är den enda reella demokratin. Länge har dock den dominerande diskursen i Sverige varit att endast åsikter som är kompatibla med en viss värdegrund är välkomna. Frågan är hur klokt det är. Frågan är även om en värdegrund som exkluderar vissa människors åsikter och därtill i praktiken utmålar människor med ”fel” åsikter som dåliga människor (rasister) verkligen är en god värdegrund?
Onsdagen den 28 juni kunde man läsa i Göteborgs-Postens kulturdel om en Göteborgskrog som tappade evenemang på grund av ”SD-koppling”.
Det handlar om krogen Station 16 på Tredje Långgatan som har en delägare som är aktiv i Sverigedemokraterna. När musikern Johan Hammerlid upptäckte detta så blev han kanske triggad – han gillar inte SD – och publicerade en bild med text på Facebook.
I sitt organ Det Goda Samhället har Patrik Engellau, en gång en duktig medarbetare inom det svenska biståndet, skrivit en något missvisande artikel om svensk immigration under rubriken ”Migrationens orsaker”. Jag hoppas det inte skett av illvilja och i medveten tjänst åt odemokratiska krafter. Han påstår att det finns tre berättelser om den svenska immigrationen:
Nu ska jag för det första förklara vad man kan lära av historien, för det andra förmoda att vi inte tänker göra det (det vill säga lära av historien) och för det tredje tala vad vi här och nu antagligen borde göra om vi hade lärt oss något av historien.
Under de senaste fem-, sexhundra åren har Sverige egentligen bara haft en omvälvande katastrof om man med det menar ett avgörande nederlag som fick nationen att förlora fotfästet i tillvaron och dess ledarskap att falla pladask, som tillintetgjorde en hel ekonomi och de flesta gamla institutioner och som fick ett helt nytt samhälle att gradvis började forma sig. Jag talar förstås om det karolinska enväldets fall med Karl XIIs död i Norge år 1718.
Flera intellektuella européer har på ett skrämmande sätt påvisat att islam verkligen är ett hot mot vårt västerländska samhälle. En av dem är spanjoren Arturo Pérez-Reverte, en av Spaniens mest kända författare och medlem i Spaniens motsvarighet till Svenska Akademien. I en intervju i Spaniens näst största dagstidning ”El Mundo” har han svarat på frågan vad som skrämmer honom mest med den islamiska terrorismen:
Politikerna i Karlstad har sagt jag till det kontroversiella moskébygget. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna ville ha moskén. En salafistisk moské kommer alltså att byggas i Karlstad.
Det innebär ett bakslag för integrationen. Svensk kultur har tagit ett steg bakåt, islamisk fundamentalism har tagit ett steg framåt. De salafistiska ledarna får nu en plattform att påverka unga muslimer. Auktoriteten stärks och prestigen höjs. Här kan man skapa en miljö med helt andra värderingar än i det svenska majoritetssamhället och utöva grupptryck mot de som lever på ett svenskt sätt.
Den första bok jag läste på ett annat språk än svenska var ”Tre män i en båt” av Jerome Klapka Jerome. En av de många lustigheterna som förekom var ett samtal om sjukdomar. De tre vännerna fann att de led av alla tänkbara sjukdomar med undantag av “skurgumsknä”. Boken skrevs ju vid en tid då män inte kunde tänkas ägna sig åt hushållsarbete. Inte heller jag reagerade eftersom jag under min uppväxttid aldrig sett en man syssla med någon form av arbete i hemmet. Att en man kunde laga mat, tvätta och städa var något som jag inte ens kunde föreställa mig.
Jag har visserligen skrivit om det här tidigare, men nu återkommer jag med ny vinkel och observation. Liksom Sverige har ett ekonomiskt musikunder så har Brasilien ett ekonomiskt föreläsningsunder.
Enligt lag har svenska universitet och högskolor en skyldighet inte bara att undervisa studenter samt forska, utan också att informera allmänheten om sina rön och sitt vetande. Av Högskolelagen 1 kap. 2 § framgår följande:
Krönikan ”Spridda tankar från redaktionen” föranleder en del egna spridda tankar.
Två år kan tyckas vara en kort tid, men att hålla igång ett intellektuellt samtal under två år är en anmärkningsvärd prestation. Jag har följt Det Goda Samhället under de två år som samtalet pågått. PE:s krönikor, gästskribenternas bidrag (ingen nämnd och ingen glömd) och kommentatorernas inlägg har fått mig att känna mig midre ensam. Det Goda Samhället tar upp aktuella och viktiga samhällsfrågor. Det är inte ofta som nivån hamnar på den som dagligen presenteras i MSM, där inriktningen sammanfattningsvis är på nivån – ”hur långt är ett snöre”?
Alla som besvärat sig något lite för att bekanta sig med statsvetenskapliga teorier känner till begreppet ”nattväktarstaten”, som påstås ha varit den klassiska – vilket i det här fallet betyder stränga, rentav extrema – liberalismens idealföreställning om hur staten skulle organiseras. Staten skulle bara göra det absolut nödvändiga. Den skulle säkerställa att medborgarna kunde sova tryggt om natten, därav dess beteckning. Dess enda uppgift skulle vara att gripa in när den hårda kärnan av mänskliga rättigheter hotade att kränkas, alltså rätten till liv, egendom och frihet (men således inte de senare tillkomna välfärdsrättigheterna såsom gratis utbildning och sjukvård samt hyresbidrag).
Det är aldrig lätt att ifrågasätta sina egna normer och värderingar, och än svårare att aktivt förändra hur man själv tycker, tänker och agerar. Men att bryta med gamla vanor och värderingar kan vara ett måste för att fungera och prestera i ett visst system.
Det här är ett antagligen meningslöst filosoferande kring det utbildningssystem vi har i Sverige idag. Det är min fasta uppfattning att systemet var i världsklass för femtio år sedan. Det är också min rätt övertygade föreställning att det nu för tiden är otillräckligt, kanske rentav undermåligt.
Naturligtvis är jag varken den förste eller ende som när sådana förmodanden. Nästan alla, eller i varje fall många, verkar tro att det ligger till på det viset. Men det är när vi kommer till nästa steg som man kan ha anledning att undra.
Vi är här för att ta dina hundar!
Så presenterade sig djurskyddsinspektören när han klev ur bilen på gårdsplanen. Och knappt hann hundägaren – vi kan kalla honom Lars – blinka förrän alla hans hundar skuffats in i bilens lastutrymme. Det var gamla hundar och unga huller om buller. Alla renrasiga av god stamtavla. Tillsammans drygt ett 30-tal.
Macron har på kort tid skapat en maktvertikal – en extremt centraliserad apparat för maktutövning – som inte står Putins efter. Men denna konstruktion har i sig inbyggd en oupplöslig motsättning, som kan rasera denna noggrant uttänkta apparat.
Sveriges för närvarande mest akuta och svårhanterliga problem är migrationen. Vad beror den på? Det finns tre berättelser.
Den första berättelsen är den officiella, av politikerväldet ständigt artikulerade, nämligen att migranterna är flyktingar undan kriget i första hand i Syrien. Detta är uppenbart felaktigt. Migrationsverket rapporterar att mindre än 14 procent av de asylsökande under de senaste tre veckorna kommit från Syrien. Om man lägger till migranter från Afghanistan och Irak, där krigsliknande förhållanden kan förekomma, blir det ändå inte mer än 27 procent.
Den så kallade sambeskattningen – att två äkta (gifta) makars inkomst läggs samman och sedan deklarera och beskattas var och en för hälften av den sammanlagda inkomsten – ersattes av särbeskattning i Sverige 1971. Särbeskattningen skiljer ut Sverige från de flesta övriga länder i Europa. Följande länder i Europa har idag kvar sambeskattningen i någon form: Belgien, Estland, Frankrike, Grekland, Irland, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Schweiz, Spanien och Tyskland.
Numera vet de flesta att det är farligt att publicera något vanvördigt om islam. Hela redaktionen på den franska satirtidningen Charlie Hebdo sköts ihjäl av jihadister.
En salafistisk förening i Karlstad vill bygga en ny, stor moské. Den 2 maj i år sände P4 Värmland ett kritiskt reportage om mosképlanerna. Jag blev intervjuad och pratade om olika salafistiska predikanter som bjudits in av föreningen.
En läsare ställde följande fråga: ”Vi som läser ditt DGS är ju i stort sett ense om att vargen nu verkligen kommer. Men det skulle vara väldigt intressant om du gav dig i kast med frågan om hur det står till med den där vargen. I vilken utsträckning är vi i en exceptionell situation?”
Vad jag än svarar kan man vara ganska säker på att det om femtio, eller kanske bara två, år kommer att ha visat sig vara fel. Det enda jag egentligen lärde mig under mina år som statsanställd, lönegradsinplacerad och fackligt ansluten framtidsforskare var att framtiden inte kan förutsägas. Jo, morgondagens väder kan man ha en hygglig aning om (gissningar enligt modellen ”samma som idag” lär vara rätt träffsäkra), men knappast nästa veckas.
För över ett decennium sedan satt jag i bilen på väg till jobbet och lyssnade på ett radioreportage. Ämnet var kvinnlig könsstympning, då ett nytt fenomen i Sverige. En kvinnlig polis som arbetade i Järvaområdet tillfrågades om hur det kunde komma sig att de som var mest pådrivande för att könsstympa unga flickor i Sverige var flickornas kvinnliga släktingar, det vill säga kvinnor som själva könsstympats och tvingats leva med de psykiska och fysiska konsekvenserna av övergreppen i sina liv. Journalisten var märkbart frustrerad. Borde inte dessa kvinnor vara de ivrigaste motståndarna till stympningarna?
