En period i svensk historia som inte fått tillräcklig genomlysning är den märkvärdigaste av dem alla. Det var epoken då Sverige förvandlades inte bara i kronor utan även i mentalitet från ett fattigt till ett rikt land, nämligen de så kallade rekordåren ungefär mellan 1945 och 1975. Framtidsoptimism och full sysselsättning rådde, BNP växte med i snitt fem procent om året och när svensken i slutet av denna era blickade ut över landet kunde han se att nästan ingenting, förutom några runstenar och en del hus fläckvis i de stora städernas innerkärnor, såg ut som förut. Husen var nya och låg på helt andra ställen. Folk hade flyttat till städerna. Vägnätet var nybyggt. Överallt fanns bilar där det förut knappt förekommit några transportmedel och då mest cyklar, spårvagnar och till och med hästkärror. Alla fabriker var nya, alla produktionsprocesser var nya. Tittade man inomhus fann man att alla att WC och teve. Folk hade helt enkelt bytt livsstil.

”Upprepa inte misstagen med de ensamkommande”, manar narkotikapolisen Lennart Karlsson i en debattartikel i Dagens Nyheter. När afghanerna kom stängde nämligen samhället dörrarna, menar han. Vi – du och jag – drev helt enkelt de ensamkommande männen in på brottets bana.

Om du har cirka 299 kronor till övers och känner dig benägen att investera i en typ bok så är Dag Sebastian Ahlanders Romarrikets undergång inget dåligt alternativ. Författaren är en svensk diplomat som gjort sig känd för att skriva underfundiga och lärorika barnböcker om till exempel Kristina: drottningen som gjorde som hon ville. Numera har Dag Sebastian gett sig ut på djupare vatten med böcker för vuxna om otillräckligt kända hjältar som Gustaf Mannerheim och Karl XIV Johan. Tursamt nog behåller han barnböckernas kombination av humor, överblick och sinne för onödigt men intressant vetande som till exempel att man inom romarriket inte hade någon organiserad semester. Vem behövde semester? Det fanns ju bara två slags människor, fria män som hade ledigt varje dag även utan lagstadgad fyraveckorssemester, och slavar som var till för att arbeta så mycket det gick.

Amnesty International anklagar Israel för apartheidpolitik i en ny rapport. Israel avvisar rapporten, och kallar den antisemitisk, ett påstående som det möjligen kan finnas fog för, med tanke på Amnestys generalsekreterare Agnes Callamards tidigare utspel mot Mellanösterns enda demokrati.

Det som jag skrev om igår – att det påstått sekulära Sverige inte alls är sekulärt utan tillber en gud som heter staten – är, när jag tänker på det, inte alls, som jag först trodde, ett lättsinnigt stycke humor utan tyvärr sannare än man anar.

I Sverige är tilliten till statsguden i det närmaste obegränsad. Vi offrar halva bruttonationalprodukten åt den för att dess högre prästerskap, det vill säga de ledande politikerna, ska lösa åt oss. Du kanske trodde att psalm 249 (av Lina Sandell, bilden) i den svenska psalmboken handlade om den kristne guden Gud men det gör den inte. Det förstår man exempelvis av följande brottstycken:

Har du sett när ett flyttfågelssträck lyfter från marken för att ge sig iväg på en ny etapp? Först råder förvirring och det vinglas hit och dit i luften men sedan pejlar sträcket in nästa resmål och enas om den rätta kursen. Ungefär så tycker jag att coronapolitiken har uppfört sig med den skillnaden att vi fortfarande efter två år befinner oss i vingelfasen. Men kanske håller vi just nu på att hitta en stabilare riktning.

För många kändes det som en vitamininjektion när moderaterna, kristdemokraterna och sverigedemokraterna nyligen la fram ett eget, gemensamt budgetförslag. Händelsen var inspirerande på flera sätt. Först var det förstås signalvärdet av att dessa partier kunde samla sig till något samfällt. Det gick en stöt av förvåning genom nationen. Plötsligt bangade inte ens moderaterna för att uppträda tillsammans med sverigedemokraterna.

För drygt 20 år sen råkade jag ut för en olyckshändelse och hamnade på Sahlgrenska sjukhuset, på samma avdelning som några äldre män med långt framskriden prostatacancer. En deprimerande omgivning kan man tycka. Men trots det dystra utgångsläget märkte jag inte särskilt mycket av dödsångest bland mina medpatienten.

Nära sex av tio svenskar vill att det ska införas covidpass på restauranger, museer och andra offentliga miljöer. Sex av tio, 60 procent, vill alltså att människor som av olika skäl väljer bort coronavaccinet ska uteslutas från en stor del av det utbud som finns runt omkring oss i samhället.

SEMESTER Skåne är ett gammalt kulturlandskap och i detta ingår naturligtvis en rik flora av kyrkor. För dig som reser söderöver i vårt vackra land kommer här tips på ett axplock av alla de vackra och säregna kyrkor som är värda ett besök.

”Kan vi inte ge SD och rassepacket ett landskap, typ Skåne, så de kan stänga in sig och låta oss andra normala leva i fred”

Orden är Nadim Ghazales, den Libanonfödde polisen som haft det så tufft och motigt i det rasistiska Sverige att han idag kan titulera sig ”Polis, föreläsare, skribent, Veckans brott, radiopratare, debattör och samhällsbärare” och även skryta med att han är ”avskydd av kriminella och prisbelönt rasismbekämpare”. Jo jag tackar, jag. Det låter fint när katten skiter, som min mamma brukade säga.