PATRIK ENGLLAU: Nyttig lathund om Rom för historieintresserade

Om du har cirka 299 kronor till övers och känner dig benägen att investera i en typ bok så är Dag Sebastian Ahlanders Romarrikets undergång inget dåligt alternativ. Författaren är en svensk diplomat som gjort sig känd för att skriva underfundiga och lärorika barnböcker om till exempel Kristina: drottningen som gjorde som hon ville. Numera har Dag Sebastian gett sig ut på djupare vatten med böcker för vuxna om otillräckligt kända hjältar som Gustaf Mannerheim och Karl XIV Johan. Tursamt nog behåller han barnböckernas kombination av humor, överblick och sinne för onödigt men intressant vetande som till exempel att man inom romarriket inte hade någon organiserad semester. Vem behövde semester? Det fanns ju bara två slags människor, fria män som hade ledigt varje dag även utan lagstadgad fyraveckorssemester, och slavar som var till för att arbeta så mycket det gick.

Boken upptar bara 180 sidor – inga bilder – om man inte räknar källförteckningen. De inledande fyrtio sidorna ägnar sig Dag Sebastian åt att varsamt dra ut en tidslinje över det mer än femhundraåriga imperiets – om vi håller oss till Västrom; Östrom levde betydligt längre – historia vilket är nyttigt för oss som inte minns att det var precis år 49 f. Kr. som Caesar gick över Rubicon och sa att tärningen var kastad eller att Konstantin accepterade kristendomen år 313 (men först 24 år senare lät döpa sig på sin dödsbädd vilket kan verka underligt för den som inte känner till Pauli doktrin om att dopet utplånar alla föregående synder så att den som planerar ett fortsatt liv i synd men ändå vill slippa det eviga straffet gör bäst i att döpa sig just före döden).

Att ge en säker förklaring till romarrikets undergång är ungefär som ge den korrekta bilden av världens uppkomst. Dag Sebastian har av de vanligaste 200 förklaringarna vaskat fram de sex som nu för tiden anses de mest trovärdiga. (Fast först ger han ordet till 1700-talsklassikern Edward Gibbon, den store företrädaren bland Roms undergångsanalytiker:

Roms nedgång var den oundvikliga följden av dess överdrivna storhet. Välståndet visade sig vara en faktor som påskyndade förfallet, orsakerna till den undergången mångfaldigades i samma mån som erövringarna utsträcktes, och så snart tiden och slumpen hade avlägsnat de konstlade stöden, rasade hela denna häpnadsväckande byggnad samman under trycket av sin egen tyngd.)

Dag Sebastian säger så här om de sex undergångsfaktorer han väljer att koncentrera sig på:

Av dessa är tre interna (de har uppstått inom riket: en ny aggressiv religion, kristendomen, allt högre skatter som ströp ekonomin samt en tilltagande dekadens. Tre orsaker är externa, och har kommit i vågor: folkvandringar, pandemier och klimatkatastrofer.

Kristendomen revolutionerade det romerska tänkandet. Rom hade varit ”utåtriktad, materiellt och aktivitetsinriktat”. Den andlighet och världsfrånvändhet som den nya religionen representerade försvagade imperiets militära styrka. ”Ett rationellt tänkande ersattes av religiösa uppenbarelser och rena vidskepelser, filosofin ersattes av teologin, kunskapen ersattes av den blinda tron och astronomin av astrologin. En fri och öppen debatt ersattes av bokbål och förföljelser. Det rationella tänkandet sattes på paus i nästan tusen år… Edward Gibbon konstaterade att kristna fanatiker sannolikt förstört mer av det romerska kulturarvet än angreppen… under folkvandringstiden.”

Författaren menar att de stora folkvandringar som försvagade Rom ytterst berodde på klimatförändringar i Centralasien som på 300-talet tvingade hunnerna att flytta västerut undan torkan. Sedan kom en andra ”folkvandringsvåg”. Jag undrar om det kliade i fingrarna på Ahlander att i stället skriva ”invandringsvåg”. Uppenbarligen kom de flesta nyanlända inte i första hand för att erövra utan för att ta del av det romerska välståndet (ej sällan genom plundring förstås). Folkvandrarna var häpnadsväckande få till antalet, kanske fyra av romarrikets 40 miljoner och ändå lyckades de på lite sikt få imperiet på fall.

Utan att utmana Dag Sebastians djupa bildning i fråga om Roms sammanbrott blir jag inte så övertygad av hans tre ”externa” anledningar: folkvandringarna, pandemierna och klimatkatastroferna. De känns om eftergifter åt den nu aktuella publiksmaken. Däremot blir han så mycket mer övertygande när han vid sidan av kristendomens skadliga effekter framhåller ”beskattningen till döds” och ”samhällelig dekadens och personligt förfall” som undergångsanledningar. Här lyfter prosan med hjälp av vittnesbörd från samtida observatörer som låter lika förtvivlade över sin tids debacle som många av vår tids skarpaste ögon över vår tids motgångar. Horatius citeras: ”Våra fäder, som var sämre än sina fäder, har fött till världen ett sämre släkte än de själva, och snart kommer i själva att ge upphov åt ett ännu eländigare släkte”.

”Som så ofta,” filosoferar Dag Sebastian, ”blev människorna med stigande välstånd alltmer roade av alkohol, droger, sex och underhållningsvåld, i romarnas fall, gladiatorspel. Skilsmässorna blev allt fler, barnen allt färre och samhällsmoralen allt slappare… Romarna hade en egen utgångspunkt utifrån vilken de bedömde sederna och deras upplösning. Det var den romerska republiken tidiga ideal som alltid lyftes fram och hyllades som jämförelse med samtidens påstådda förfall. Det var förfädernas seder och bruk, mos maiorum, som idealiserades. Dessa tidiga romare hade präglats av enkelhet och sparsamhet, flit och fåordighet… Man skulle kunna säga att romarna blev offer för sina egna framgångar. Lockelserna och lättjan ledde till att greppet om statsrodret förslappades. Många romare skyllde republikens fall på medborgarnas dekadens. Men då var det inte bara de styrande som avsågs utan även de hundratusentals socialbidragstagare i Rom, som fick gratis utdelning av mat och gratis inträde till cirkusen.

På en punkt vill jag säga emot Dag Sebastian. Han hävdar att många av oss nog skulle tycka att beskrivningen av romarrikets förfall påminner om situationen i vårt moderna samhälle. Det håller jag med om. Men sedan beklagar han att tidsandan i vår tid, alltså i Sverige idag, inte tillåter den sorts samhällskritik som romarna kunde ägna sin åt. Där har han fel vilket hans egen bok är ett vackert exempel på.

Patrik Engellau