Min vän Mazigh Kiri Kessai är en intressant person som ger mig ett välbehövligt utanförperspektiv på tillståndet i vårt land. Han är en invandrad nordafrikansk berb som först kom hit 1987 och då fattade tycke för Sverige. Här hittade han sedermera sin hustru som han har varit gift med i 30 år. Han har arbetat alltsedan han fick uppehållstillstånd på denna grund. ”Att söka asyl skulle ha känns skamligt”, förklarar han. Nu skriver han ivrigt på en bok om svensk kultur och om våra traditioner med arbetstiteln ”Svensken är en människa!”. Det är ett slags travesti på den uppmärksammade boken ”Är svensken människa?” av Henrik Berggren och Lars Trägårdh som kom ut 2006. 

Kiri är en allmänbildad person som också flitigt följer franska medier. Nyligen publicerades en första text av honom på etnologiprofessorns Karl-Olov Arnstbergs blogg under rubriken ”Det är dags för godhetsapostlarna att lämna scenen”.

Där uttryckte han sin oro för vårt lands framtid och slog fast att gränsen inte går mellan svenskar och invandrare utan mellan vad han kallar för ”godhetsapostlar” och de som är pragmatiskt förankrade i verkligheten med omsorg om Sverige. När vi senast träffades sade han något som fick mig att haja till: ”Svenskarna betalar för sin egen undergång!” Jag ville höra mer om hur han tänker och träffade honom för ett samtal på detta tema. 

Kiri vill först gärna ge en bakgrund till sitt tillspetsade uttalande. Han understryker att svenska folket har rötter som är 14 000 år gamla, att vi har haft ett över tusenårigt embryo till att bilda en stat, som under 1500-talet konsoliderades genom Gustav Vasa. ”Sverige är en av världens äldsta stater”, säger han och förklarar att vårt land blev västerländskt under 900-talet genom kristendomens inträde; en väg som han anser lade grunden för en utveckling mot ”det rätta, sanna och sköna”.  

De senaste hundra åren har vi, förklarar han, byggt upp en unik svensk modell, grundad på den svenska kulturen och folkets kynne. Vad kan då det vara för kynne? undrar jag. Svaret blir att det är en blandning av inhemska seder och bruk, omgjorda utländska traditioner och en särskild mentalitet, som att svensken blir obekväm och drar sig undan när det blir dålig stämning. ”Jaha, du menar att vi är fega, konflikträdda och konsensusinställda?”, inflikar jag, men det vill inte Kiri riktigt köpa. Han menar om vi vore så fega och undanglidande, så skulle vi till exempel inte ha så många skilsmässor och rättssalarna skulle stå tomma.  

Istället tror han att allmänhetens låga profil i migrationsfrågan beror på något slags skuld i samhällskroppen som folk är ganska omedvetna om, bland annat beroende på att vi inte deltog i andra världskriget. Det ter sig för honom obegripligt: ”Tack vare att Sverige inte deltog kunde vi hjälpa flyktingar och våra nordiska grannländer”, menar han. Att vänstern idag drar nazistkortet mot dem som förespråkar en restriktiv invandring, tycker han inte har någon historisk förankring, utan är en efterhandskonstruktion. Han påpekar att vår socialdemokratiske statsminister Per-Albin Hansson redan på 1930-talet formulerade sig skarpt mot all form av totalitarism. 

Idag, säger Kiri, håller svenskarnas gemensamma kulturella nämnare med sina djupa rötter i vikingatiden på att begravas. Över två miljoner beviljade uppehållstillstånd under 2000-talet, i hög grad till människor från främmande kulturer, visar på att vi är inne i ett slags självskadebeteende. Det kristna kulturarvet utarmas, säger han, som själv föddes som muslim, men som idag är ateist. Och han oroar sig för att islamiseringen i Sverige ökar genom att statliga institutioner bidrar till att underhålla dessa krafter och begrava vår egen kultur.  

”Och därutöver försörjningsbördan”, framhåller jag och påpekar att 700 000 utrikes födda idag är bidragsförsörjda. Kiri svarar att i första hand är det inte deras fel. För honom är det vår ”elit”, som är ”xenofila” (d.v.s. vurmar för det främmande i stället för sin egen kultur) eller är oikofoba (och ser Sverige som kulturlöst). Har landet ett sådant ledarskap, kan man inte kräva att de som kommer från helt annorlunda förhållanden ska integreras i någonting som de inte vet vad det är: ”Man öppnar dörren för vissa seder och bruk som var aktuella under Olaus Magnus tid, som kyskhet och andra medeltida dygder.” Han konstaterar att våra ledare bygger upp skadliga förväntningar hos folk som kommer hit och som sedan ser att Den Humanitära Stormaktens utfästelser inte stämmer med verkligheten. Istället sänder vårt ledargarnityr signalen: ”Varsågod och kom hit och ta över!” 

Kiri Kessai framhåller alplandet Schweiz (med idag cirka nio miljoner invånare), som motpol och det stora föredömet. Schweiz ställer tydliga krav gentemot sina invandrare, vilket är en demokratisk nödvändighet. Det handlar om att man måste vistats tio år legalt i landet för att få medborgarskap, straffrihet och självförsörjning krävs, man måste bli godkänd i en test med 50 frågor om landets historia, geografi och statsförvaltning på något av landets egna fyra språk.  

”En fisk i havet tänker inte på vattnet. På samma sätt är svensken omedveten att han simmar omkring i en kultur som han inte på ett djupare sätt kan definiera”, säger Kiri. ”Kanske inte förrän han ligger där på torra land och kippar efter andan med gälarna fyllda av värdegrundens luft”, tänker jag. ”Kultur för mig”, säger Kiri, ”innebär att erkänna att vi står på föregående generationers axlar och ska lämna över ett bättre samhälle till dem som kommer efter oss. Men idag tror alltför många, särskilt de unga, men också våra makthavare, att ”allt börjar med mig.” 

Finns det någon lösning? På det politiska planet framhåller Kiri att det är viktigt att SD, som han ser som ett konservativt parti, äntligen fullt ut får komma in i ”den demokratiska värmen”. Mobbningen mot landets enda migrationskritiska riksdagsparti måste upphöra. Annars tror han att vi kommer att få en utveckling där riktiga extremistpartier gynnas, som verkligt rasistiska och islamistiska partier. ”Vem vill ha en sådan framtid?”, slutar han.