En särskild bestämmelse för psykiskt våld ska enligt Regeringens proposition 2025/26:138 börja gälla från den första juli. Så här står det i proppen:

Psykiskt våld är ett allvarligt samhällsproblem och förekommer inte sällan som en del av mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck… Det föreslås därför att ett nytt brott, benämnt psykiskt våld, ska införas i brottsbalken. Regleringen innebär att det blir straffbart att upprepat utsätta en annan person för kränkningar i form av beskyllning, nedsättande uttalande, förödmjukande beteende, otillbörligt hot, otillbörligt tvång eller otillbörlig övervakning, om kränkningarna sammantagna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla. Det föreslås även att det ska bli straffbart att utsätta någon för otillbörlig övervakning som är varaktig, om gärningen varit ägnad att allvarligt skada personens självkänsla. Straffet föreslås vara fängelse i högst fyra år.

Idag finns i Sverige finns två samhällsfilosofier, påstår jag, som konkurrerar om ideologisk dominans, den ena öronbedövande stark, den andra mer som en gnällande hundvalp. Den första är det politiskt korrekta woke-tänkandet som infiltrerar varje por i den svenska maktapparatens kropp. Denna filosofi bygger på en enda stark övertygelse, nämligen att nationen mår bäst om politikerväldet dithörande centralt placerade experter i olika myndigheter får mer att säga till om. Propositionens remisslista avslöjar tydligt att det är just sådana som tillfrågats om proppens förslag.

Där finns till exempel Brottsofferjouren Sverige, Diskrimineringsombudsmannen, Jämställdhetsmyndigheten, Kriminalvården, Kronofogdemyndigheten, Lex Tintin-föreningen, Barnafrid – Nationellt centrum för kunskap om våld mot barn, Migrationsverket, Myndigheten för delaktighet, Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Origo Stockholm (Stockholms stad), Polismyndigheten, RFSL ungdom, RFSL, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Statens skolinspektion, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Kvinnoorganisationer etc. Det är egentligen bara Dagens Nyheter och statstelevisionen som saknas.

Den andra samhällsfilosofin bärs av den motsatta föreställningen att det bästa för nationen tvärtom vore om folk i allmänhet, sedan första mjölktanden, tränades i att själva lösa sina problem i stället för att de lärde sig att lita på den offentliga byråkratins försök till räddande insatser, exempelvis just nya straff för förolämpningar, kränkningar och förödmjukande beskyllningar. För en anhängare av denna andra samhällsfilosofi, jag till exempel, framstår de offentliga insatserna, oavsett hur många ytligt sett omtänksamma och vällovliga argument som än tillfogas som motiv, i själva verket som försök från politikerväldets och de offentliga byråkratiernas sida att uppfostra folket, särskilt barnen som naturligtvis är mest lättpåverkade, till ängsliga och hjälplösa snöflingor. Om politiken på allvar hade menat att ge skydd åt svaga människor, till exempel flickor i nedre tonåren, så hade det varit bättre att lära dem boxas och spruta pepparspray än att försöka invagga dem i den falska säkerheten i att lita till landets socialsekreterare, åklagare och fängelsepersonal.

Men de psykiskt svaga, som propositionen vill skydda, blir inte psykiskt starkare och därmed mer kompetenta att försvara sig mot sina förtryckare bara för att staten låser in illgärningspersoner i upp till fyra år. Staten kan inte göra underverk. I sista hand är frågan vad vårt folk ska lära sig att lita på, överheten eller sina egna krafter. Den debatt om Sveriges framtid vi behöver bör föras just i sådana enkla, lättbegripliga och nakna termer. Målet är att bekämpa den nu dominerande samhällsfilosofins totala och egennyttiga hegemoni. Det är en fråga om makt.