Min senaste text, den om Tvångsblandning, fick minst en intressant kommentar. Kanske missförstod jag skribenten men tror att den gick ut på att ifall jag avvisade förslagen om tvångsblandning, eller kanhända blandning av folkslag över huvud taget (vilket jag inte gör), så betydde det att jag föredrar ’somalitowns’. Det handlar i så fall om växande enklaver får man nog tänka, där kurder får vistas i fred tillsammans, turkar får sina egna enklaver och så vidare. Men det anser jag alltså inte.

Om man betänker att det finns kommuner som skryter (!) med att det talas fler än 100 olika språk bland sina invånare, blir man undrande. Hur många enklaver kan det bli, liksom? Hur skulle det gå till rent praktiskt?

Om nu någon tror att de mångkulturella kommunerna är föredömen eller vägvisare in i ett harmoniskt framtida Sverige, vill jag anmäla tvivel. Botkyrka kommun, för att fortsätta ta den som exempel, är genomsyrat av kriminalitet, våld, klanvåld och korruption – från kommunledning och ner till nivåerna hemtjänst och ungdomsgårdar. Den som tvivlar kan googla och kolla att det här inte är överdrifter.

AI hittar snabbt följande: ’Botkyrka kommun har varit i blåsväder för misstankar om korruption, jäv och felaktig användning av skattemedel. Det mest uppmärksammade fallet (det finns många, min anm.) rör hur kommunala chefer använde statsbidrag, avsedda att motverka gängrekrytering, till att bland annat finansiera en omdiskuterad studieresa till New York.’

Redan 2012 förklarade kommunen stolt att man inte tänkte hörsamma Sverigedemokraternas krav på assimilation av invandrare utan att man satsade på ’berikande mångfald’. Idag berikas man bland annat av inte mindre än fem officiella moskéer, därtill ett okänt antal källarmoskéer.

Botkyrka kommuns vision är alltså varken tvångsblandning, som man inte anser behövs, och inte klansamhällen i form av olika enklaver.

Visionen kan med fog kallas en fantasifull skrivbordsprodukt framkrystad av en flock verklighetsfrämmande kommunikatörer med betydande input från rödgröna politiker. Jag tvekar inte att använda skarpa nedsättande formuleringar.

Detta citat vaskar AI fram på nolltid:

“Framtidens Botkyrka är en inspirerande plats full av möjligheter. Genom kontraster, kreativitet och nyfikenhet skapar vi de bästa förutsättningarna för en hållbar framtid.”

Denna vision fungerar som en ledstjärna för kommunens långsiktiga mål, områdesutveckling och som grund för den interna värdegrunden. Kommunens övergripande arbete styrs av strategidokumentet Ett hållbart Botkyrka.’

Med Botkyrka kommuns floskelkaskad som exempel, vill jag belysa alla fromma förhoppningar om att varken tvångsblandning eller framväxande enklaver, är frågor som behöver beröras, än mindre hanteras. Detta alltså i skarp kontrast med Magdalena Anderssons med fleras nyvunna insikt om risken för växande ’somalitowns’ (hennes egna ord). Det existerar faktiskt trubbel i paradiset, medger hon. Problem som kanske möjligen men kanske ändå inte skulle kunna hanteras med den tvångsblandning man har svårt att artikulera sig kring.

För att tala med Homeros befinner sig farkosten Svea i ett läge mellan Skylla och Karybdis i form av monstren Enklaver och Tvångsblandning. Utsikten att navigera framåt utan skeppsbrott förefaller avlägsen. Att som Botkyrka kommun med en befolkning med mer än 60% icke-skandinaver stoppa huvudet i sanden och påstå att allt ser bra ut, och att svävande lovprisa en mångfald som man låtsas tro är harmonisk, är enligt min och mångas mening ett recept för ett rejält haveri när verklighetens många grund och grynnor avslutar färden.

Här borde jag som avslutning knyta ihop mina avståndstaganden med någon enkel och klurig slutkläm, gärna lite i dur – men dessvärre har jag svårt i nuläget att göra det. Är El Salvadors väg med massiva arresteringar/utrensningar av kriminella den enda möjligheten? Örebropartiet, någon? Jag undrar.

Jacob Hansen är skribent, flanör och fri forskare inom Life-Style Design (pensionär). Kör gärna motorcykel. Före detta serieentreprenör. Bred akademisk inkompetens, blev fil kand och fil mag i lagom tempo. Två gånger avhoppad doktorand. Bor med lagvigd hustru, mestadels i Stockholm. Har tre vuxna söner och ett barnbarn.