När jag kom till Sverige ansåg jag att det viktigaste ordet för att beskriva ett välfungerande mångkulturellt samhälle var tolerans. Efter några år i Stockholm började jag tänka annorlunda. I dag anser jag att ömsesidighet är ett minst lika viktigt ord.

Jag flyttade från Polen till Stockholm främst av ekonomiska skäl, men också av nyfikenhet. Min bild av Sverige kom till stor del från böcker, filmer, musik och historia. Jag hade nästan ingen egen erfarenhet av människor från kulturer långt utanför Europa och betraktade mig som mycket liberal i frågor om tolerans och mångkultur.

På grund av hyresnivåerna hamnade jag i en del av Stockholm med en stor andel invandrare. Under den första tiden gick jag mycket runt i området, åt på lokala restauranger och försökte prata med människor. Jag kom inte dit med någon fientlig inställning. Tvärtom utgick jag från att människor i grunden kan leva bra tillsammans om de behandlar varandra med respekt och låter varandra leva som de vill.

Med tiden började vardagen ändå väcka frågor som jag tidigare inte hade tänkt på. Jag märkte hur olika människor kan uppfatta sådant som ögonkontakt, avstånd, respekt för främlingar och beteende i det offentliga rummet. En enskild obehaglig situation säger naturligtvis väldigt lite om ett helt samhälle. Men när liknande erfarenheter upprepas börjar man fundera över vilka oskrivna regler som egentligen finns – och om alla människor som lever på samma plats förstår dem på samma sätt.

En händelse påverkade mitt sätt att tänka särskilt mycket. Efter en allvarlig våldshändelse i området började jag se annorlunda på frågan om trygghet. Kort därefter nämnde jag i ett samtal med en person som bodde eller arbetade i den delen av staden att området inte alltid kändes tryggt för mig. Det möttes av ett tydligt motstånd. Samtalet fick mig att fundera över vad trygghet egentligen är. Handlar det om statistik, egna erfarenheter eller kanske det man med tiden vänjer sig vid?

Jag upplevde också återkommande mindre konflikter och provokationer i vardagen – människor som blockerade vägen, log hånfullt eller försökte provocera mig. Jag kan förstås inte veta varför en främmande person beter sig på ett visst sätt, och jag vill inte behandla enskilda möten som bevis för hur hela grupper fungerar. Erfarenheterna gjorde mig ändå mer uppmärksam på hur snabbt människor delar in sig själva och andra i grupper, och hur annorlunda man ibland behandlar någon som uppfattas stå utanför den egna gruppen.

Det var då jag började förstå att jag kanske tidigare hade blandat ihop tolerans med gemenskap. Man kan tolerera att någon bor bredvid en och samtidigt dela väldigt lite med den personen när det gäller synen på staten, familjen, religionen, kvinnor, auktoritet, konflikter eller det offentliga rummet. Att människor fysiskt befinner sig på samma territorium betyder inte automatiskt att de känner sig som medlemmar av samma samhälle.

I samtal med svenskar märkte jag också hur mycket bilden av mångkultur kan bero på var man själv bor. Mina samtal var förstås ingen vetenskaplig undersökning och inget representativt urval. Men jag slogs ofta av skillnaden mellan människor som främst möter mångkultur på universitetet, på jobbet, på restauranger eller under resor, och människor för vilka den också innebär det egna trapphuset, kollektivtrafiken, skolan, köpcentrumet och området runt hemmet varje dag. De kan tala om samma Stockholm men beskriva helt olika verkligheter.

Det finns en viss paradox i att jag själv skriver detta som invandrare. Jag kom till Sverige av ungefär samma grundläggande skäl som många andra människor: jag ville förbättra mitt liv. Därför är jag inte emot migration i sig. Däremot har jag börjat göra en mycket tydligare skillnad mellan migration och integration. Att korsa en nationsgräns och flytta till ett annat land är en händelse. Att bli en del av samhället man har flyttat till är en process.

För mig kan integration därför inte enbart handla om vilka rättigheter, bidrag och institutioner staten erbjuder. Det måste också finnas krav i den andra riktningen: att lära sig språket, respektera grundläggande normer och försöka bli en del av samhället även utanför den egna gruppen. Landet man flyttar till ska behandla en rättvist. Men respekt och skyldigheter måste fungera åt båda håll.

Jag växte upp med en ganska enkel intuition: om jag går in i någon annans hus försöker jag först förstå vilka regler som gäller där. Jag utgår inte från att hela huset ska ändra sina vanor efter mina förväntningar. Med tiden har jag börjat se på migration på ett liknande sätt. Det betyder inte att ett samhälle aldrig ska förändras. Sverige har alltid förändrats och kommer att fortsätta förändras. Frågan är snarare vilka grundläggande regler som måste finnas kvar för att människor med mycket olika bakgrund ska kunna känna ansvar för samma samhälle.

Det leder också till frågan om social tillit. Sverige har länge förknippats med en hög nivå av tillit både till andra människor och till offentliga institutioner. Ett sådant system fungerar bäst när människor i stora drag utgår från att även andra följer vissa grundläggande spelregler. Vad händer när människor med mycket olika erfarenheter av staten, familjen, religionen, auktoritet och det offentliga rummet ska fungera tillsammans? Jag har inget enkelt svar, men efter några år här tycker jag att frågan är betydligt viktigare än jag gjorde före flytten.

Samma tanke gäller välfärdsstaten. Jag har själv varit med om att nekas ekonomiskt stöd eftersom jag inte uppfyllde vissa villkor, samtidigt som jag mötte människor som levde på olika former av stöd och ändå uttryckte förakt för landet som gav dem det. Det väcker en grundläggande fråga: kan ett generöst välfärdssystem fungera långsiktigt utan en känsla av ömsesidighet och ansvar gentemot samhället som finansierar det?

När jag kom till Sverige ansåg jag alltså att tolerans var nyckeln. I dag tror jag att tolerans bara är början. För att ett samhälle ska hålla ihop behövs också något gemensamt: ett språk, vissa grundläggande beteendenormer, respekt för det offentliga rummet, skyldigheter gentemot landet där man bor och åtminstone en miniminivå av solidaritet med människor som inte tillhör den egna gruppen.

Olika kulturer kan självklart existera sida vid sida. Den svårare frågan är vad som måste förena dem för att de inte bara ska bli olika grupper som råkar bo på samma territorium, utan faktiskt medlemmar av samma samhälle. När jag lämnade Polen trodde jag att jag ungefär visste vad jag tyckte om mångkulturalism. Efter några år i Sverige har jag färre enkla svar – men betydligt fler frågor.

1. Kan ett samhälle med hög social tillit och ett generöst välfärdssystem fungera långsiktigt om stora grupper människor kommer från kulturer med helt andra normer, utan att det samtidigt ställs tydliga krav på anpassning till det svenska samhällets grundläggande värderingar och beteendenormer?
2. Hur mycket kulturell olikhet klarar ett samhälle innan bristen på gemensamma normer börjar försvaga tilliten mellan människor?
3. Varför behandlas rasism ibland som något som bara kan riktas mot minoriteter, medan fientlighet, förakt eller generaliseringar riktade mot vita ofta bedöms annorlunda? Borde inte samma moraliska måttstock gälla oavsett vem som är avsändare och vem som är måltavla?

P. Nowak