Efter varje valrörelse dimper det ner tackmejl i inkorgen hos Hyresgästföreningens medlemmar. I det senaste utskicket sparades det inte på superlativen. Förbundsordförande Marie Linder, tillsammans med Ola Palmgren och Erik Elmgren, proklamerade stolt: ”Det här har varit en valrörelse som visat vad Hyresgästföreningen är när vi är som allra bäst.”

De stoltserade med 328 399 registrerade valsamtal, dörrknackningar i trapphus och torgmöten och kallar det för ”folkrörelsearbete när det är som bäst” och ”demokrati i praktiken”.

Men för en växande andel av föreningens över en halv miljon medlemmar lämnar dessa segerrutiner en fadd eftersmak. Frågan som tvingas upp till ytan är enkel, men djupt obekväm för ledningen: Måste man vara socialdemokrat bara för att man bor i en hyresrätt?

För att förstå varför Hyresgästföreningen (HGF) agerar som ett extra partikansli under valrörelser måste vi blicka bakåt. Kopplingen till Socialdemokraterna är inte ett missförstånd, den ligger i organisationens DNA. Hyresgästföreningen växte fram under 1910- och 20-talen som en direkt reaktion på en brutal bostadsmarknad med ockerhyror och ruttna boendemiljöer. Rörelsen integrerades snabbt i det socialdemokratiska folkhemsbygget. HGF blev, tillsammans med fackföreningsrörelsen LO och det kooperativa bostadsbolaget HSB, ett av de tre starka ben som bar den socialdemokratiska bostadspolitiken.

Historiskt sett har denna symbios varit framgångsrik. Den gav oss det allmännyttiga bostadssystemet och bruksvärdessystemet, som skyddat hyresgäster mot marknadshyror. Men tiderna har förändrats. Sverige ser inte ut som det gjorde på 1930-talet. Idag bor bor alla typer av väljare i landets hyresrätter: från vänsterpartister till sverigedemokrater. Det är en bred, pluralistisk grupp människor med en enda gemensam nämnare: de hyr sin bostad.

När HGF skryter om att de lagt ”extra kraft” på vissa områden och att det lett till att ”fler människor har gått och röstat”, vet alla som kan läsa mellan raderna vad det betyder. Det handlar om mobilisering i det som brukar kallas socioekonomiskt svagare områden där röstdeltagandet är lågt och där partierna till vänster traditionellt har sitt starkaste stöd.

Den, enligt egen utsago, ”politiskt oberoende” Hyresgästföreningen mobiliserar alltså med en politisk underton som i praktiken blir en förlängd arm åt de rödgröna partierna.

Men att vilja ha en rimlig hyra, ett tryggt hem och inflytande över sitt boende är inte en ideologisk övertygelse förbehållen vänstersidan – det är grundläggande mänskliga behov som delas av väljare över hela det politiska spektrumet.

Om Hyresgästföreningen ska ha en framtid som en samlande, relevant kraft måste den klippa de osynliga partibanden. Organisationen måste sluta fungera som en valmaskin åt ett specifikt block under täckmanteln ”demokrati i praktiken”.

Emma Olsson är lokalreporter i en mindre mellansvensk stad. På Det Goda Samhället skriver hon under pseudonym.