Den demokratiska processen utspelar sig i två akter av helt olika karaktär, den ena före valdagen och den andra efter.

I den första akten uppträder två slags aktörer: å ena sidan politiker som samlar sig i partier, å den andra sidan väljare. Vardera typen av aktör har sitt särskilda manus där aktören efter läglighet kan välja bland två repliker. Till exempel kan en politiker sedan han hetsat upp väljarna till extas göra en konstpaus och lova väljarna allt de kan begära: exempelvis billig bensin och ”stärkt” skola. Det är två stabila löften som kan uppträda hos alla partier. I partiprogrammen kan också förekomma tydliga förklaringar om att de andra partierna ljuger.

I första akten spelar även en kör av journalister och andra slags tyckare vars uppgift är att hylla vissa partier med tillhörande politiker samt att förtala de andra partierna. Tyckarna har frihet att efter eget skön finna dräpande inlägg mot motståndarpartierna. Partiernas syften under denna akt är att maximera antalet röster som partiets representanter tror sig kunna tillvinna sig hos de befolkningsgrupper som bedöms kunna bli aktuella för partiet.

Gradvis närmar sig dagen för den stora drabbningen. Om politikerna kommer ihåg sina löften och om väljarna minns vad de blivit lovade är oklart. Detta spelar för övrigt inte alls någon roll, eftersom löftena inte nödvändigtvis gäller. Ett parti som lovat 95-oktanig bensin för 13,50 kronor litern behöver inte stå för detta ty löftet gällde bara, visade det sig, om partiet fick minst 18 mandat.

I andra akten är spelet helt nytt. Väljarna har ingen roll alls att spela eftersom spelet nu handlar om att fördela mandaten mellan partierna. Under första akten strävade partierna om att maximera antalet röster eftersom antalet mandat fördelas proportionellt mot antalet erhållna röster. Rösträkningen, snarare än löftena, blir en avgörande strid på kniven. Ve den som räknar fel. Därför kan rösterna behöva räknas om flera gånger.

Under den andra akten, när mandaten ska fördelas, råder inte den strikt matematiska ordning som gäller när antalet röster ska omvandlas till mandat. Nu ska mandaten förvandlas till taburetter vilket är en alldeles speciell vetenskap vars hemligheter jag inte helt genomskådat.

Alla taburetter och andra maktpositioner har inte samma status vilket gör att det inte finns precis 349 statuspoäng att fördela bara för att det finns 349 mandat. Här finns utrymme för kacklande konflikter och mycket förtal. Ett troligen falskt rykte säger att den möjligen blivande finansministern Nooshi Dadgostar på teve misslyckades med multiplikationen 7 x 8.