När Magdalena Andersson och Lawen Redar, och andra framstående socialdemokrater, ställts inför den rimliga frågan om huruvida de själva är beredda att flytta till ett så kallat utsatt område, reagerar de med uppenbar irritation. Jag menar att vem som helst kunde se den frågan komma redan från ett mycket stort avstånd, ändå tycks Andersson med flera tämligen oförberedda.

Att som Andersson och Redar surt hänvisa till att man trivs där man bor och att omständigheterna råkat ha gjort att man flyttat till ’bättre’ områden, är naturligtvis något man kan göra i trygg förvissning om att besvärande följdfrågor inte kommer. Inte till dem. Till det är ju svenska journalister utbildade. Följdfrågor efter idiotiska icke-svar, det som skulle vara kryptonit för exempelvis Andersson, är mest reserverade för politiker och makthavare av annan kulör.

Nåväl, hela den olustigt puttrande giftgrytan med etiketten ’tvångsblandning’ har kanhända en annan framtid i politiken än man kan komma att tro.

Kanske har kompani Andersson en listig plan färdig på högkvarteret.

Naturligtvis är det inte svennar som Andersson eller importerad s-märkt partiadel som ska tvångsintegreras. Inte heller är det du och jag som ska blandas med de illiterata somaliska damerna i heltäckande svart drapering.

Sanningen gick upp för mig när jag erinrade mig det bitvis blodiga tumultet på Järvafältet sommaren 2023 som uppstod när tusentals regimtrogna eritreaner drabbade samman med tusentals oppositionella eritreaner. Filmer för att friska upp minnet finns på Youtube. Regimen i det fallet var alltså den i Eritrea, inte i Sverige. Den eritreanska kulturfestivalen upprepades 2024 och 2025, och trots massiva polisinsatser kunde diverse handgemäng och liknande inte helt undvikas. Allt detta är naturligtvis hjärntrusten i sossebunkern på Sveavägen i Stockholm på det klara med.

Nu kan det diskuteras huruvida den kulturberikning vi biståtts i form av ett eritreansk inbördeskrig som exporterats till svensk mark, verkligen gynnar konungariket Sverige. Jag tror att strategerna på socialdemokraternas kansli inser att berikning i form av krig och laglöshet inte alltid fungerar till det allmänna bästa. Inte ens när de summerar de bataljoner av socialarbetare, poliser och andra offentliganställda hanterare, kort sagt trupper inom det välfärdsindustriella komplexet, som kan rekryteras med hänvisning till ökade behov, ja inte ens då blir balansräkningen rimlig i deras kalkyler.

Så, det är min teori, någon strateg har påpekat att han eller hon också sett en filmsnutt där ett stort antal kurder och turkar slogs med varandra på Sergels Torg för några år sedan. Det hade tydligen hänt ett antal gånger men har märkligt nog lämnat få avtryck i media.

Andra strateger erinrar sig motsättningar mellan perser, somalier och araber, mellan tutsi och hutu, mellan nord- och sydsudaneser – ja mellan stort sett alla kategorier av folk och invandrare. Och då är den religiösa dimensionen, exempelvis gnisslet mellan sunni- och shiamuslimer inte ens berörd.

Här finns möjligheter inser strategerna.

I varje trappuppgång – en familj turkar, en familj kurder, en familj regimtrogna syrianer, en familj druzer, en familj armenier, några av ISIS våldtagna yazider och så vidare. Shiamuslimer och deras sunnibröder ska ges tillfälle att verkligen umgås som goda grannar, lära känna varandra och på så vis komma att leva i varaktig fred.

Tvångsblandning enligt denna socialdemokratiska plan skulle snabbt desarmera klankulturer. Morgan Johanssons svammel om att bekämpa klanerna blir på det här viset verklighet – och en succé. Vi skulle bli ett föredömme för världen. FN-hejdukar av alla slag och färg skulle gråtande av glädje och tacksamhet vallfärda till vårt nordiska land för att studera framgången.

När Andersson och Redar slingrar sig som svimfärdiga snokar inför allt tal om tvångsblandning, har de egentligen en mästerligt uttänkt plan i rockärmen.

Eller inte.

Nej, allvarligt talat har varken socialdemokrater, kommunister, miljöpartister eller softa liberaler någon riktig plan över huvud taget. Mitt förslag ovan, raljerande men tyvärr inte lika elegant som de texter Johan Hakelius producerar, belyser förhoppningsvis det hopplösa dilemmat. När Andersson, Redar med flera låtsas att det är svennarna (hoppas ingen misstycker att jag använder denna benämning) som är det huvudsakliga problemet i integrationspusslet, är det inget annat än ett skuggspel, meningslösa pantomimer.

Andersson låtsas ha lösningar och folkflertalet låtsas tro på dem.

Jacob Hansen är skribent, flanör och fri forskare inom Life-Style Design (pensionär). Kör gärna motorcykel. Före detta serieentreprenör. Bred akademisk inkompetens, blev fil kand och fil mag i lagom tempo. Bor med lagvigd hustru, mestadels i Stockholm. Har tre vuxna söner och ett barnbarn.