Följande försöksvisa resonemang har jag framfört tidigare, men eftersom alla människor i hela världen ännu inte börjat läsa mina krönikor kan det vara befogat att upprepa budskapet. Det handlar om förändrade tänkesätt och beteenden på kapitalmarknaderna. Förut gällde principen ”litet och långsamt”. Nu ska det vara ”stort och snabbt”.
Jag vet i någon mån vad jag pratar om ty för trettio år sedan startade jag en börs som hette AktieTorget och låg mitt i skiftet mellan förut och nu. Företagens kapitalanskaffning översteg sällan tio miljoner kronor och gick till så att företagsgrundaren sålde aktier till ”friends, family and fools” enligt ett tidstypiskt skämt.
Numera bedrivs företagsfinansiering i större skala. In på börsen väller investmentbolag med uppemot en miljard att satsa i tekniska framtidslöften och med förhoppning om att satsningarna på något magiskt sätt ska fördubblas flera gånger om året. Det är så vi får miljardärer. Värdena kommer inte från säkra, etablerade vinster och rimliga p/d-tal utan från ofta svagt grundade framtidsförväntningar.
Alla dessa framtidslöften måste hela tiden ha stora, nya pengar för att förverkliga sin förväntade potential. Problemet, och det är här min eventuella poäng ligger, är att techbranschen, som det för det mesta handlar om, till vår förvåning ännu har mycket kapitalkrävande utvecklingsarbete framför sig innan löftena kan infrias. Och de tidigare så generösa investerarna börjar tvivla på att vinsterna kommer att rulla in enligt prognoser som presenteras av investmentkapitalbolag som vill sälja aktier i framtidshoppen.
Kort sagt tror jag att utvecklingen hämmas av att de som förväntas finansiera den börjar dra öronen åt sig. Framtidslöftena skockar sig i portgången i avvaktan på att vinster stolt ska visa upp sig.
Denna sjuka kommer som nästan allt annat från USA, där ett mycket litet antal ledande techbolag leds av folk som på några månader blivit miljardärer på att liksom de svenska efterföljarna sälja trovärdiga löften till trygga placerare såsom statliga pensionsfonder och anrika förvaltare som Wallenbergs stiftelser.
Det märkvärdiga är hur skakigt hela detta nya system för kapitalförsäkring verkar fungera. Hur många gånger fick inte Northvolt, trots upprepade försäkringar från trovärdiga investerare och befattningshavare, med svansen mellan benen komma krypande tillbaka till det oskyldiga svenska folkets pensionsfonder och erkänna att pengarna tagit slut och att det behövdes några miljarder till? Och nu tycks det vara Stegras tur. Sveriges mest erfarna företagsledare får krypa till korset efter att för bara några månader sedan ha försäkrat att bolaget efter den senaste satsningen nu hade sitt på det torra. Enligt Svenska Dagbladet är den nytillsatte styrelseordföranden Johansson missnöjd: ”Känslan av kalldusch och besvikelse [finns även] hos oss i styrelsen och på ägarnivå”. Sveriges superkapitalist Wallenberg förklarade så sent som i april att man ”baserat på vår grundliga utvärdering ser en kommersiellt genomförbar väg framåt”.
Bland de trendsättande amerikanska techjättarna finns enligt ChatGPT två sorter. Båda anser att det behövs stora statliga pengar. Den ena, till exempel Microsoft, tycker att det räcker med statligt stöd till forskning och infrastruktur. Andra som OpenAI vill gärna se staten komma med riskkapital.
Inte konstigt att ett gäng amerikanska storkapitalister hotar med Ragnarök i världsskala om de inte får sina statsbidrag.
Bland de företag som gjorde emissioner till allmänheten och noterade sig på AktieTorget förekom det knappt att de försökte begära statliga pengar efter att ha misslyckats med sitt utvecklingsarbete (även om det förekom att de misslyckades).
