En proposition, det vill säga en skrivelse från regeringen till Riksdagen med begäran om att Riksdagen måtte fatta vissa beslut, anammades enhälligt av Riksdagen år 1975 här. Olof Palme och Anna-Greta Leijon hade undertecknat skrivelsen. Det var femtio år sedan. Sverige talade med en samlad och beslutsamt välvillig röst i alla frågorna om hur invandrare skulle omhändertas.

Bakgrunden till propositionen var inte bara att Sverige förklarats som det rikaste landet i världen, något som gav oss avsevärda skyldigheter gentemot mindre lyckligt lottade människor varav det under de kommande åren förväntades komma ett stort antal just till Sverige. Dessa invandrare betecknades allmänt som flyktingar eftersom det inte slog svenska folket att de flesta nog kom för att dra nytta av den svenska välfärdsstatens generositet.

Regeringens skrivelse handlade om hur den samlade välfärdsstaten föreställde sig en tillvaro skapad för att tillfredsställa önskemålen och behoven hos de stora människoskaror som förväntades komma för att på bästa sätt bli omhändertagna. Ett nytt Sverige skulle uttryckligen skapas. Sverige skulle göras om för att bättre passa de nyanländas behov vilket bland annat förutsatta att svenskarna själva gjordes om.

Här är ett exempel på den närapå gränslösa välvilja med vilken den svenska välfärdsstaten ville omfatta flyktingarna:

Genom invandringen har den religiösa situationen förändrats i Sve­rige, Detta förhållande bör återspeglas i samhällets inställning till de olika samfunden. Målet bör vara att ge invandrare möjligheter till religiös service enligt det egna samfundets ordning. IU anser det vara mycket positivt att det år 1971 införda statsbidraget till fria kristna sam­fund har vidgats till att omfatta även andra samfund inom såväl kristna som icke kristna religioner.

Det nya Sverige ska skapas enligt tre mål. Ett övergripande mål i invandringspolitiken som har lagts fast av statsmakterna är jämlikhetsmålet (som för att markera förslagsställarnas ödmjukhet stavas med gement ”j”). Eftersom invandrarna inte har någonting innebär jämlikhetsmålet att de ska ha allting, helst genast:

Invandrarna ska ha arbete, bostad, social omvårdnad och utbildning på samma villkor som befolkningen i övrigt.

Jämlikhetsmålet innebär också att invandrarna liksom svenskarna ska ha rätt att göra sig förstådda genom ett språk som de själva valt och vars kulturella förkovran säkerställs genom förstärkta statliga bidrag. IU betonar att målet bl. a. innebär att invandrarna och deras barn ge­nom samhällsinsatser bör ges reella förutsättningar att bibehålla det egna språket, att utöva ”kulturell egenverksamhet” och att upprätthålla kontakterna med den egna kulturkretsen, allt på statens bekostnad. Om detta ställer ytterligare krav på de etniska svenskarna är oklart.

Valfrihetsmålet innebär att medlemmar av språkliga minorite­ter som är bosatta i Sverige genom samhällsinsatser bör ges möjligheter att själva välja i vilken grad de vill behålla och utveckla sin ursprung­liga kulturella och språkliga identitet. Detta förutsätter att de olika in­vandrargrupperna får ekonomiskt och annat stöd för att utveckla kultu­rell egenverksamhet samt att det allmänna kulturutbudet i Sverige bättre svarar mot de behov som har uppkommit genom invandringen.

Samverkansmålet innebär att samverkan bör komma till stånd mellan invandrar- och minoritetsgrupperna och majoritetsbefolk­ningen. Målet inbegriper ömsesidig tolerans och solidaritet mellan invandrare och den inhemska befolkningen. Det förutsätter att de olika minoritetsgrupperna blir — och upplevs som — likvärdiga parter i sam­hället. Det innebär vidare att invandrama bör engageras för samhälls­frågor och att det bör bli lättare för dem att aktivt delta i det politiska och fackliga arbetet. Invandrama och de språkliga minoriteterna måste bli delaktiga i utformningen av de beslut som berör deras situation. Samverkansmålet syftar även till att genom utbildning och information till den egna befolkningen öka förståelsen för människor av annat ur­sprung och klarlägga intressegemenskapen mellan invandrar- och mino­ritetsgrupperna och befolkningen i allmänhet. Härigenom borde intres­sekonflikter på nationella eller språkliga grunder kunna undvikas. Sär­skilt bör invandringens positiva kulturella effekter uppmärksammas.

Kan du tänka dig 150 sidor av sådant propagandistiskt dravel? Vem ville höra sådant? Naturligtvis invandrarna själva som fick kurage att flytta fram sina sociala positioner, numera ända till Riksdagen, och det välfärdsindustriella komplexet och politikerväldet som för varje sidas nya, dyrbara förslag till sociala reformer fördjupade sin egen makt.

Claude gör bedömningen att den svenska invandringshumanitära politiken kostat oss 700 – 1 000 människoliv under det senaste halvseklet. Statsminister Stefan Löfven blev herostratiskt ryktbar när han i modern tid, apropå den svenska mordvågen, ursäktade sig med att ”vi såg det inte komma”. Tänk då på att Sverige några år tidigare hade en hel riksdag som enhälligt fattade de beslut vars följder Löfvén inte observerade.