En stor ilska har spritt sig i Sverige med anledning av att vänsterpartiet och miljöpartiet har hjälpt personer med i huvudsak somaliskt ursprung att ta sig in vårt lands politiskt beslutande församlingar. Riksdagen har fått fem somaliska ledamöter som kandiderat för miljöpartiet och vänsterpartiet.

Partierna blev märkvärdigt generade över sina medlemmars framgångar (vilket kanske berodde på att media, som var lika ilskna som alla andra, till en början fått för sig att det var brottsligt av somalierna att hjälpa sina illitterata klanfränder att fylla i personkryss och att hjälpa till med transport till vallokalen).

Vänsterpartiet var till och med så skärrat att det försökte övertala sin personvalde kandidat Mohamed Ali i Tjärna Ängar att avsäga sig riksdagsuppdraget. Ali visade sig visserligen ha brottsliga erfarenheter och oacceptabel vandel, men det var inte det hans parti hängde upp sig på. Ali vägrade avgå från riksdagen, vilket tydde på kurage, men ska nu ha bestämt sig för att ta time out, en ledighetsform från riksdagen som nyligen inte fanns men nu tycks ha uppstått.

Flera personer jag träffat är märkvärdigt upplivade av ärendet, jag också. Det piggar upp mig att se de två slarvpartierna så tydligt tappa ansiktet. Hur situationen ska räddas så att inte bara dessa två alltid lika ansvarslösa partier utan även de övriga, som också verkar nog så borttappade, i någon mån ska rädda ansiktet har jag svårt att ana. Här behövs trovärdiga historier som väver ihop obegripliga påståenden, till exempel hur vänsterpartiets högste styresman i Dalarna, den som hade ansvaret för att sätta ihop partiets kandidatlista vid riksdagsvalet, kunde hävda att han aldrig hört talas om Mohamed Ali.

En skandal jag går och hoppas på är att de fortsatta polisutredningarna kommer att visa det som eftertänksamma människor redan anser självklart, således att valanklagelserna mot somalierna saknar grund. Det är inte förbjudet att hjälpa klanfränder med personkryss och ej heller att skjutsa dem till valurnorna.

Däremot är det känsligt med mutor. Å andra sidan frågade jag Claude om det var kulturellt sannolikt att klanfränder mutade varandra för att vinna röster. Han svarade: Där släkt- och klantillhörighet styr röstandet är lojaliteten i sig drivkraften. Man röstar på ”sin” kandidat för att det väntas av en, för att det ger gruppen inflytande och för att det finns ömsesidiga förpliktelser. Att betala sina egna för något de ändå skulle göra är i den logiken tämligen överflödigt.

Det som bekymrar mig är att opinionsbildade skikt i Sverige, nu när vi så uppenbart står inför juridiska oklarheter och okarterad mark, bryr sig om struntsaker som kryss på valsedlar men överser med att den nye riksdagsmannen Ali enligt polisutlåtanden är en brottsling utan godtagbar vandel.