Många människor är bekymrade över att somalier tagit sig in i Riksdagen och andra solenna svenska politiska församlingar. Om motviljan mot somalierna beror på att de är somalier eller om det beror på att de inte uppför sig enligt svenska sociala normer är inte lätt att veta. Själv tror jag att det handlar om svårförenliga kulturer även om missnöjda svenskar menar att det är somalierna som är inkompatibla och pekar på att de hellre röstar på andra somalier än på svenskar, att de tar råd av klanfränder, att de ber klanfränder som inte är illiterata att sätta personkryss på deras valsedlar, att de låter sin köras till vallokalen av somalier som har bil och gärna vill bli mutade med nyhämtade bankomatpengar med mera.

Svenskar anser ofta att den sortens ömsesidig hjälpsamhet mellan somalier är olämplig och troligen även brottslig, särskilt när det visar sig att personkryssade somalier som tagit sig till riksdagen kan ha bott ihop med kriminella och ha stora skulder till kronofogden.

Själv ställer jag mig två frågor med anledning av detta (där ”detta” inte handlar om brottsliga gärningar utan om kulturfrämmande beteenden som förstås kan vara kriminella och i sådana fall bör beivras).

Mina frågor är om kulturellt avvikande somaliska eller andra slags osvenska beteenden kan och bör motarbetas. Bör man – och i så fall vem? – försöka stoppa imamer som vill hjälpa klanfränder att rösta och då oundvikligen av ren hjälpsamhet tipsa om vilken kandidat på valsedeln – och vilken valsedel! – som lämpligen kan komma i fråga. Motsvarande gäller andra besvärliga somaliska beteenden såsom exempelvis när hela vallokalen blir full av engagerade somaliska släktingar till den röstande så att den exemplariska svenska ordning som förutses inte kan upprätthållas av valförrättarna.

Jag vet hur det kan vara. För många år sedan hamnade min son på sjukhus och fick dela rum med en liten pakistansk pojke vars tjugo närmaste släktningar fyllde upp sjukrummet och talade urdu, ett språk som man snabbt förstod ska talas öronbedövande högt. Det var osvenskt av pakistanarna och jobbigt för svenskarna men inte förbjudet.

Det är i sådana situationer som multikulturen prövas. Mångkultur, som Sveriges riksdag enhälligt förordat och för att kunna förverkligas tilldelats extra anslag (se min artikel om mångkulturpropositionen 1975:26), är ett tillstånd som råder när representanter för olika folk som ogillar varandras seder och bruk ändå kan samexistera någorlunda fredligt.

Jag tror att de nu aktuella vänsterpartistiska röstnings- och riksdagsaffärerna är de första riktigt allvarliga mångkulturkonflikterna vi har haft. Visst är vi vana vid mångkulturella bråk i tvättstugan men där handlar det om osämja inom underklassen vilket är något som aldrig diskuteras på teve av samhällets toppar, partiledare, stjärnjournalister och samhällsvetare.

Min första fråga är alltså om någon – och vem skulle det i så fall vara och hur skulle det i så fall gå till? – borde gripa in mot denna rätt allvarliga kränkning av den lilla mångkultur vi har. Jag tror inte det. Vi får i stället räkna med att somalier och andra minoriteter, nu när klanröstningen visat sig så framgångsrik, kommer att förbereda sig ännu noggrannare och mer storskaligt för att göra om experimentet vid nästa val. Jag tror att det vore olämpligt att försöka få stopp på sådant genom att omdefiniera det som valfusk.

För övrigt, och jag tror det är svaret på min andra fråga, så går det antagligen inte förmå somalierna att med svenska ögon betrakta rituella svenska traditioner såsom val med tillhörande beteende i vallokalen. Jag kan bara föreställa mig hur illa det skulle gå om jag flyttade till Mogadishu och erbjöds möjligheter att ansluta mig till klansystemet och följa alla dess lokala klanregler som troligen är minst lika komplicerade och obegripliga som alla riter, tillfälligt uppblossande känslor och röda linjer som måste göra en till Sverige inflyttad somalier alldeles yr i huvudet.