Under sitt officiella besök i Frankrike gick påve Leo XIV till hårt angrepp mot Europa och stämplade kontinenten som på väg att bli ”ociviliserad” och ”barbarisk”. Men Vatikanens moraliska pekpinnar vilar på ett enormt hyckleri. Genom att fördöma Europas länder och helt ignorera lokalbefolkningens lidande under migrantkriser som den i Ceuta, visar kyrkan en total nonchalans inför européernas, många av dem kyrkans egna trogna medlemmar, trygghet.
Anklagelsen om det ”barbariska” Europa är en grov historieförfalskning. Det demokratiska Europa har inte startat några krig på generationer. Tvärtom har de europeiska länderna under decennier lagt enorma resurser på att bygga upp stabila, fredliga och öppna rättsstater grundade på mänskliga rättigheter och välfärd.
Att påven jämställer vår vilja att skydda dessa samhällen med barbarism är en direkt förolämpning mot miljoner medborgare. Europa är inte problemet i världen – Europa är tvärtom den sista utposten för den frihet som Vatikanen tar för given.
Detta arroganta förhållningssätt är tyvärr inget nytt för katolska kyrkan, utan följer ett välkänt mönster. Minns massinvandringen 2015, då dåvarande påve Franciskus riktade skarp kritik mot Europas länder för bristande medmänsklighet. Särskilt magstarkt blev det när kritiken även drabbade länder som Sverige – ett land som tog emot fler migranter per capita än nästan hela resten av EU tillsammans, med djupa sociala och ekonomiska sår som följd.
Redan då visade Vatikanen att man struntade fullkomligt i de faktiska konsekvenserna för de mottagande länderna. Ingenting var någonsin nog, oavsett hur mycket ett folk offrade.
Nu upprepas exakt samma mönster i den spanska exklaven Ceuta. När tusentals människor under kaotiska former vällde över gränsen – och många av dem valt att stanna kvar illegitimt – väljer påven återigen att tala i vackra, abstrakta termer om global solidaritet. Men var finns hans ord till de människor som faktiskt bor på Ceuta?
Invånarna i Ceuta har fått se sina gator förvandlas till laglösa zoner och sin personliga trygghet slås i spillror. Att uppleva en sådan plötslig och massiv kollaps i sitt eget hemområde skapar en högst reell och befogad rädsla. Men denna rädsla avfärdas arrogant av Vatikanen. Genom att helt ignorera lokalbefolkningens lidande och otrygghet visar påven en häpnadsväckande nonchalans. För honom är de boende i Ceuta bara statister i ett moraliskt skådespel, ingenting annat än förbrukningsvaror på den gränslösa humanismens altare.
Det är löjligt enkelt för påven att sitta bakom Vatikanstatens murar – som ironiskt nog tillhör världens bäst bevakade – och predika om öppna dörrar och kompromisser. Det är inte hans hemstad som förändras över en natt och det är inte hans trygghet som står på spel.
När kyrkan sätter universella dogmer så högt att man helt tappar bort omsorgen om det egna folket, då har den moraliska kompassen kraschat fullständigt. Påvens ensidiga fördömanden bidrar inte till några lösningar – däremot visar de att Vatikanen lider av samma sjuka som vi ser på så många andra håll på vår kontinent, där främlingar och icke-medborgare ska omhuldas på bekostnad av de inhemska folkens vardagsliv.
Bild: Påve Leo XIV (Edgar Beltrán, The Pillar via Wikimedia Commons)
