Gästskribent LARS VIGERLAND: Om fenomens motsats  

Under mina år i grundskolan på det tidiga 1970-talet stötte jag på begreppet studiedag. Som sju- eller åttaåring såg jag framför mig hur denna studiedag skulle ägnas åt evigt tragglande med multiplikationstabeller och läsande i långtråkiga böcker om hur far är rar och mor är en orm, eller hur det nu var. Till min initiala förvåning tillbringades den s.k. studiedagen åt ingenting annat än ledighet med rasande i skogarna tillsammans med kamraterna. Med tiden lärde jag mig att studiedag just betydde ledighet och var kliniskt befriad från allt vad studier innebär, men det fanns alltjämt en gnagande oro att vår snälla lärarinna skulle upptäcka att mina kamrater och jag inte alls ägnat oss åt studier, vilket namnet studiedag antyder, utan endast åt i hennes ögon meningslösheter och att detta skulle rendera i mångdubbelt betungande studier, för att ta igen alla de av oss försummade multiplikations- och läsövningarna. Studiedag fortsatte emellertid att innebära just ledighet och uppåt gymnasiet hade jag accepterat det konträra och såg fram mot mina lättjefulla ”studiedagar”.     

Excellerande i konträra begrepp torde socialistiska totalitära stater vara, exempelvis Sovjetunionen vars huvudsakliga medieorgan var dagstidningen Pravda, som betyder sanning. Medborgarna lärde sig med tiden att dechiffrera tidningens ”sanningar”. De formella namnen på några av världshistoriens värsta förtryckarregimer som Demokratiska Folkrepubliken Korea, Folkrepubliken Kina och Tyska Demokratiska Republiken (DDR) bjuder på lysande morbid humor; staterna har ingenting att göra med vare sig demokrati eller folk. Makten är respektive var helt centrerad till en eller ett fåtal autokrater och deras anhang, vilkas förträfflighet marknadsförs av staternas regimmedia, och kopplingen till folken är endast ett teoretiskt postulat. Murarna och stängslen som höll Warszawapaktens befolkningar under det socialistiskt totalitära oket var enligt regimerna folkets skyddsvall mot den västerländska fascismen, inte hinder för de egna befolkningarna att fly.   

Inom postmodernismen återfinns marxistiska tänkare som Horkheimer, Adorno, Marcuse och sedermera Habermas (Frankfurtskolan), vilka skapade teorier om att arbetarklassen i västvärlden var missledd av kapitalism och konsumism och inte förstod sitt eget bästa, vilket var en långväga och komplicerad förklaring till att den efterlängtade revolutionen aldrig inföll. Teorierna de skapade är mycket invecklade och går på tvärs mot förnuft. Dessa s.k. Kritiska teorier är kritiska mot allt i de västerländska samhällssystemen och hävdar att medborgarna är så marinerade i de kapitalistiska systemen att de är oförmögna att inse hur fjättrade de är i sina bojor. Kritiken riktar sig endast mot frihetligt och ekonomiskt högtstående stater, inte mot (socialistiskt) totalitära stater; dessas övergrepp är man blind för. Hur Frankfurtskolans teoretiker, som själva var västerländska medborgare, hade förmågan att genomskåda den kapitalistiska bluffen ger man emellertid ingen förklaring på.  

Idémässigt nära de kritiska teorierna finns det svenska utbildningssystemets mantra om det s.k. kritiska tänkandet, som återupprepas och skall genomsyra allt från vad jag förstår grund- och gymnasieskola, till vad jag vet universitetsundervisning. Det återkommer i olika kursbeskrivningar i svenska universitetsutbildningar där jag tillbringar mina vardagar. Universitetsutbildningarnas kritiska tänkande har inte alltid så mycket med reellt kritiskt tänkande att göra, där man till synes förmodas vrida och vända på argument och formulera motargument, utan är ett utantillinlärt nedsablande av det man uppfattar som traditionella normer och ett lika utantillinlärt hyllande av det man uppfattar som progressiva normer inom områden som genus och patriarkat, samt inte minst multibegreppet hållbarhet som likt ett ”Sesam öppna dig” skapar kurser, utbildningar, forskningsresurser och -karriärer.        

Samhällsaktuella konträra begrepp är fri kultur, som inte alls är fri utan ofta helt avhängig statliga medel och för att beviljas dessa medel villkoras att konsten åtminstone implicit marknadsför regimens s.k. värdegrund. Public service, som hos Sveriges Television och Sveriges Radio påstås vara objektiv nyhets- och kulturförmedling till allmänhetens gagn, ertappas gång efter annan med att i mycket stor utsträckning propagera för och förstå världen utifrån regimens hallstämplade analysverktyg. Fri energimarknad (i Sverige), som inte alls är fri utifrån ett traditionellt ekonomisk-liberalt perspektiv, trots vänsterpolitikers och medias envist återkommande påståenden därom (se bl.a. DN:s ledare den 13 januari 2022), utan de av regimen misshagliga energislagen är sönderbeskattade (bl.a. kärnkraften), medan de av regimen väl sedda är grundligt subventionerade (väderberoende energislag).  

Våra politiker bjuder ömsom på dråpliga konträra dumheter, ömsom på dråpliga konträra provokationer. Ett exempel på den förra är Morgan Johanssons påstående på Twitter om att mördaren i Malmö i augusti 2019 skulle ” jagas till världens ände om det behövs” (https://www.expressen.se/kvallsposten/de-ska-jagas-till-varldens-ande/). Mig veterligen är Herr Johansson tillbaka från världens ände helt tomhänt, både denna gång och flertalet andra gånger. Den skarpa och tydliga utfästelsen till trots är innebörden det motsatta; ingenting kommer att hända. Ett exempel på den senare är vår tidigare ledare Stefan Löfvens påstående i en intervju i SVT:s Agenda den 17 november 2019 avs. den organiserade brottsligheten och den utbredda gängkriminaliteten att ”Vi såg det inte komma”. Vilka vi som avsågs är oklart, men om vi, d.v.s. du och jag, skulle ta statsministern på orden innebär hans uttalande att han är naiv, d.v.s. dum i huvet, vilket inte är troligt. I själva verket såg han det mycket väl komma, men han ignorerade det, innebärande att han är cyniker och ljuger för det svenska folket. Vad man självfallet skulle förvänta sig av detta uttalande är en stark reaktion från valmanskåren med ett misstroende mot och ett ifrågasättande av den förre statsministern och hans anhang, deras idégods, i den mån det finns några övergripande idéer, och deras politiska praktiker. Valmanskårens reaktioner är trots det oerhört stötande i uttalandet det konträra; reaktionen har i praktiken varit noll och intet.        

Lars Vigerland bor på landsbygden i ett ålderdomligt hus, jagar, är gärna på sjön och betraktar sig som en svensk Hill Billy, dock med alla framtänder i behåll, en doktorsavhandling i ekonomi, medlemskap i Engelska kyrkan samt preferenser för rödvin och samhällsidéer, gärna samtidigt. Han försöker hellre skratta än gråta åt samtidens pretentioner. Vigerland arbetar som lektor i företagsekonomi och engageras i flera ideella stiftelser.  

Gästskribent