BIRGITTA SPARF: Något om mammor och polisarbete

Studio Ett har 220114 ett reportage om de nattvandrande mammorna på Järvafältet, som nu fått förstärkning av mammor från bland annat Hammaby Sjöstad på Södermalm.

En av de somaliska Järvamammorna berättar:

– Det var jätteskönt och kul att de var många som var här och upplever att Rinkeby är inte så farligt som man vanligtvis har uppfattning om.

Det låter ju bra. Om nu Rinkeby inte är så farligt som man tror så kan man ju undra varför de har nattvandrande mammor där överhuvud taget.

Hon har själv nattvandrat i området under sex års tid. Hon berättar att barnen som är ute på nätterna har mycket stor respekt för (de somaliska) mammorna:

– Nej, jag är aldrig rädd. Dom är frustrerade och rädda barn och ungdomar som finns där ute. Och det enda som vi gör är att visa dom är viktiga. Så jag går ut efter åtta timmars arbete, utan att få betalt, för att visa ”Du är viktig för mig. Jag vill vara här med dig!”.

Verksamheten tycks dock inte vara hundraprocentigt framgångsrik. Varken med tanke på att det dödliga gängvåldet i förorterna fördubblats sedan 2015 eller genom personliga bakslag:

– Och sen när du hör att det här barnet som jag har pratat med två nätter innan dog i dag. Ja, jag vet inte, det är känslor att prata om. Men jag har aldrig känt mig rädd. Det är bara dom som dödar varandra!

Reportern Mona Ismail Jama talar med polisen Martin Marmgren, chef för en områdespolisgrupp i Järva. Han säger att relationerna mellan polisen och nattvandrarna är mycket goda, att känslan är att dom jobbar mot samma mål.

Här har vi kanske kommit något på spåren, efter att polisförbundets Lena Nitz nyligen sa att polisens främsta uppgift är att bygga just relationer, vilket lät lite besynnerligt i mina öron.

Goda relationer måste man dock hela tiden vårda och underhålla, det är ett ständigt jobb. Reportern fortsätter:

– Men Marmgren tror också att relationen kan bli bättre, och säger att man får bäst effekt när enskilda föräldrar och poliser börjar samverka för att förhindra och försvåra för kriminaliteten i området.

Marmgren förtydligar:

– De allra viktigaste kontakterna är ju de individuella kontakterna, när en förälder får förtroende för en specifik polis och börjar dela med sig av information. Vi har ju haft fall där föräldrar hört av sig och berättat att barn har haft vapen hemma, som vi då sen har kunnat ta.

Nyckelorden som jag hittar i Marmgrens egen beskrivning av polisarbetet i Järva är:

– Goda relationer, en ”känsla” av framgång, förhindra och försvåra brott, gemensamma mål, förtroende, förbättrade relationer och samverkan.

Järvamammorna och polisen tycks dela ungefär fifty-fifty på ansvaret för brottsbekämpningen på Järvafältet. Mammorna ger i förtroende polisen ett tips, poliserna åker hem till dem och plockar upp vapnen som deras telningar förvarar hemma och tackar så mycket för hjälpen.

Att vissa Järvamammor tar ansvar för sina egna och grannars barn genom nattvandring är inte fel. Men varför är barnen alls ute på gatorna mitt i natten? Och samverkan är alltid bra, men jag vet inte om just denna modell för polisarbete inger mig något större förtroende.

En av de svenska medelklassmammorna från Hammarby Sjöstad, som ser sin chans att plocka lite extra godhetspoäng efter att rapparen Einár sköts i deras exklusiva område, håller tal:

– Vi är inte på besök utan vi är grannar! Vi är tillsammans och varje ungdom är lika mycket värd!

Jag undrar hur mycket respekt hon möts av från Ahmed och Mohamed när hon vandrar på Rinkebystråket nattetid och förkunnar för dem att:

– Ni är exakt lika mycket värda som min lille Fredrik hemma i Sjöstan!

Jag gissar att hennes trovärdighet i deras ögon är ungefär lika med noll.

Birgitta Sparf