PATRIK ENGELLAU: Den isande sanningen

Det som jag skrev om igår – att det påstått sekulära Sverige inte alls är sekulärt utan tillber en gud som heter staten – är, när jag tänker på det, inte alls, som jag först trodde, ett lättsinnigt stycke humor utan tyvärr sannare än man anar.

I Sverige är tilliten till statsguden i det närmaste obegränsad. Vi offrar halva bruttonationalprodukten åt den för att dess högre prästerskap, det vill säga de ledande politikerna, ska lösa åt oss. Du kanske trodde att psalm 249 (av Lina Sandell, bilden) i den svenska psalmboken handlade om den kristne guden Gud men det gör den inte. Det förstår man exempelvis av följande brottstycken:

Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
vilken tröst, vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min Faders händer.
Skulle jag, som barn, väl ängslas då?

Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.

Hjälp mig då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär.

Att han är oss ”alla dagar nära” framgår också av regeringsformens andra paragraf i första kapitlet av vilken det framgår att han kan göra underverk:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.[1]

Det stora mysteriet är emellertid inte att staten lovar oss medborgare allt det där, sol-och-vårare har man väl råkat ut för tidigare, utan att vi faktiskt tror på det. Många bedömare menar att det är farligt för nationen och därmed för oss medborgare om vi inte har tillit till vår politiska överhet. Jag vet att det är en hädelse men jag skulle snarare hävda motsatsen, alltså att det är farligt för oss att lita på dessa människor.

Sverige har en lång tradition av förtroendefulla relationer mellan överhet och folk vilket gynnat landet eftersom man på det hela taget kunnat lita på varandra vilket främjar effektiviteten. Men mina observationer sedan några årtionden vittnar om att landet numera fungerar annorlunda. Staten har förvandlats från en trygg husbonde till ett girigt beläte med pretentioner på gudomlighet. Han ska vördas även om han inte presterar.

Jag är förstås inte den ende som blivit misstänksam mot guden och hans löften. Hur många gånger kan man tro på nya försäkringar om att brottsligheten ska bekämpas och skolan ska ryckas upp när de gamla aldrig infrias? Folks nya misstro tar sig oväntade uttryck som just att en stor grupp vägrar att låta sig vaccineras mot covid. Själv har jag inte gått till sådana ytterligheter men det beror inte på att jag låter mig påverkas av politikernas maningar att ta sprutor utan på att jag hela livet framgångsrikt vaccinerats med olika mediciner. Men om det bara handlat om Lena Hallengrens förmaningar hade jag nog avstått.

Förr i tiden gick svenska män ut i krig och riskerade livet när överheten kallade; idag vill många inte ens ta en hygienisk och till synes ofarlig spruta när överheten vädjar. Det måste finnas en förklaring. Min är tills vidare att de tappat tilliten till statsguden.

Särskilt illavarslande är ambitionerna att genomföra en energiomställning som, vilket blir allt tydligare, kommer att göra om våra liv på ett helt oplanerat sätt. Ingen hade tänkt igenom detta. Oväntade problem uppstår och måste lösas ad hoc. Själv har jag en femton år gammal bil som det inte skulle falla mig in att ersätta med en ny eftersom vad som helst kan hända med drivmedlen. Om överheten leker så sorglöst med fundamentala frågor i våra liv föreställer man sig hur nonchalant den förhåller sig lägre prioriterade ämnen som just brottsligheten och skolan. Det räcker att se en tevedebatt med representanter för överheten.

Det särskilda med energiomställningen är nog att den plötsligt och delvis oväntat visar sig vara en direkt plånboksfråga. Hur många kronor det skulle kosta – om det alls går – att rädda skolan vet man inte. Men vilken villaägare som helst kan räkna ut vad tredubblade elräkningar skulle betyda.


[1] Eller skojar de med oss? Kanske ”rätten till bostad” bara betyder rätten att köpa en bostad om man har råd. Innebär ”rätten till arbete” något mer än att man inte ska förbjudas att ta ett jobb?

Patrik Engellau