ANDERS LEION: Alla ska med

I Sverige har det blivit en väl cementerad dogm att alla skall behandlas lika – alla skall med. Eftersom alla inte är lika – inte ens enäggstvillingar till hundra procent– får man problem när dogmen styr handlandet, inte bara används som en politisk-ideologisk prydnad. I min hemstad ville man att eleverna skulle bli än mer lika varandra och lade därför ner fyra skolor och samlade eleverna i en enda, stor. Så här optimistiska var då de rättrogna.   Det blev dock en bitter erfarenhet för dem.  Missnöjda föräldrar fick friskolorna i staden att snabbt växa. Resultatet blev ökad ojämlikhet trots att avsikten var den motsatta. 

Trots denna och många liknande erfarenheter fortsätter försöken att fösa in alla, barn som vuxna, i samma fålla. Bostadspolitiken är ett annat exempel. Det står visserligen var och en fritt att välja mellan storlek, område och upplåtelseform. Men många kan inte välja. De har för lite pengar och kan inte köpa något i befintligt bestånd och inte heller i nyproduktionen. Hyrorna i nyproduktionen tillåter dem i bästa fall att bo mycket trångt. De får välja olika former av hemlöshet, eftersom likhetsdogmen utgår från att så fattig kan man inte vara.  

Invandrare är också lika alla andra människor och skall behandlas som alla andra och förväntas uppträda och prestera som den pursvenska befolkningen. När så inte sker förklarar man det med att de egentligen – innerst inne – ändå är lika urbefolkningen.  

Kriminalpolitiken är ett annat, ytterst pregnant exempel på detta tänkande. Brottslingen uppträder visserligen som om han med kraft vill bevisa sig vara annorlunda – men det accepteras inte. Han är ju, vet man, egentligen lika. 

Vad står då detta egentligen för. Det är föreställningen att människan hindras i sin utveckling av yttre hinder, som, om dessas rivs ner, kommer att möjliggöra för den verkliga människan att träda fram. Dessa hinder brukar benämnas socio-ekonomiska faktorer. Dessa faktorer är särskilt ofta förekommande i de s.k. utsatta områdena. Ingen har dock, så vitt jag vet, lyckats beskriva dem så att de blir mer gripbara än detta abstrakta, svårgripbara begrepp. I känslan av att någon kanske betraktar begreppet med viss misstänksamhet byter man därför ofta i stället namn och kallar dem för hindrande eller förkvävande strukturer. 

Alla vet ändå att detta är kvalificerat skitsnack. Det har blivit alltmer uppenbart för den som vill se med egna ögon och försöka förstå med av dogmer obefläckat medvetande.  

Det är inte bara obefläckat seende och sunt förnuft som avslöjar detta alla-är-lika-talande. Det gör också, med kraft och tydlighet, nutida vetenskap. Arvet har mångdubbelt större betydelse än miljön. 

Hur kan det då komma sig att politiker, journalister och alla rättänkande människor inte vill acceptera denna kunskap? Det är omöjligt för dem, därför att de då skulle stå så nakna, handlingsoförmögna och missmodiga som de är men gör sitt yttersta för att dölja.  

Denna ovilja att se verkligheten, denna envisa vilja att klänga sig fast vid för oss alla farliga vanföreställningar kommer vi att få leva länge med. Det är inte bara politiker, journalister och opinionsbildare av alla slag som klänger sig fast vid föreställningen att vi är alla – egentligen – lika. Det gör också många s.k. vetenskapsmän, främst ett antal gamla 60-talskriminologer. 

Denna vilja att se samhället som en stor familj, som kan ta hand om alla sina medlemmar präglar också politiken. Därav kommer trängseln in mot mitten, (roligt parodierad av Gösta Ekman) även om det just nu är två gäng, vänsterns och högerns, som trängs.   

Också denna föreställning om partipolitik är föråldrad. Den håller inte just därför att människor är olika och har olika behov. Val vinns numera främst genom att göra sig olik de andra och stöta bort dem för att vinna andra. Detta har de flesta partier i Sverige ännu inte fattat. 

Situationen just nu i Frankrike, inför presidentvalet i april, illustrerar detta väl. Många är upprörda över Macrons yttrande om vaxvägrarna i en tidningsintervju: ”Jag har stor lust att djävlas med dem” och ” När min frihet kommer att skada någon annan, då blir jag en oansvarig. En oansvarig är inte längre en medborgare”. (Les non-vaccinés, j’ai très envie de les emmerder. …Quand ma liberté vient menacer celle des autres, je deviens un irresponsable. Un irresponsable n’est plus un citoyen).   

Varför gör han det? Han är väl medveten om den hårda kritik han fått vid tidigare tillfällen då han yttrat sig på ett hårt och arrogant sätt, och han har därför länge bemödat sig om att göra ett mjukare, mer sympatiskt intryck. 

Han gör det av valtaktiska skäl. Han vill komma åt Valérie Pécresse, liberalernas (traditionella högern) kandidat (bilden). Hon har också satts i en brydsam situation. De två kandidaterna på yttersta högerkanten – Le Pen och Zemmour – liksom vänsterns Melanchon har kritiserat Macron hårt för hans uttalande. Pécresse vet inte riktigt hur hon skall ställa sig. Hon kan inte ställa sig på högerkritikernas sida och förlora väljare bland alla dem som vaccinerat sig och är förbittrade på antivaccarna och hon kan inte göra sig för lik Macron. Hon är fast. Hon har i alla fall sagt att det inte anstår en president att skilja mellan goda och onda. 

Macron lyckades alltså med sin provokation. Pécresse har tvingats irritera alla dem i majoriteten som vaccinerat sig och som är förbittrade på de olägenheter, den trängsel i sjukvården och de kostnader som de ovaccinerade drar med sig. 

Macron anser antagligen att hon skulle bli hans farligaste medtävlare om hon bleve den kvarstående kandidaten efter första valomgången. Just nu ligger hon på samma nivå som Marine Le Pen (16–17 procent), men långt efter Macron (26 procent). I andra omgången skulle Macron, enligt senaste mätningar, vinna med 55 mot 45 procent över Pécresse. Gapet gentemot Le Pen är större. 

Men i Sverige vågar sig ingen på samma konfrontatoriska stil – utom möjligen SD. För dem skulle det vara en säker strategi. De behöver inte vinna en majoritet för att få full utdelning för en sådan politik. De skulle däremot få ett säkrare grepp om sina nuvarande och möjliga anhängare. De känner sig redan stå långt från en mitt som de avskyr. 

De inser nog det men har länge varit tvingade, har de ansett, att söka sig mot det normala, mot mitten för att inte vara helt utstötta och därmed utanför det politiska maktspelet. Nu har de lyckats med normaliseringen. Nu kan de föra en mer radikal politik för att binda nuvarande och möjliga sympatisörer hårdare till sig. 

I övrigt kommer landet få fortsätta att leva med Alla ska med! Hur många som än halkar efter, misslyckas i skolan, blir bostads- och arbetslösa eller på annat sätt blir utstötta. 

Anders Leion