”Jag tycker inte man kan säga ‘kom och lev som ni vill i vårt land’. Det är inte fegt att värna Sveriges traditioner”
Så sa Carola i en intervju i Svenska Dagbladet och det dröjde inte länge förrän hatet började svämma över i sociala medier. Min fråga är: Hur ser värdegrunden ut hos de människor som tycker att hon har fel?
Det svenska skolpengssystemet har nu mer än trettio år på nacken sedan det hösten 92 startades i Vaxholms kommun utanför Stockholm i enlighet med en eponym instruktionsbok för skolpengsstartare som skrivits av mig samt sex skolkunniga personer. Tvärtemot vad många ojar sig över så menar jag att upplägget faktiskt utom på en allvarlig punkt varit en internationell succé.
När jag var aktiv i katolska kyrkan stötte jag allt som oftast på homofobi. Då menar jag inte sådant som välgrundad kritik mot att transpersoner, iförda jättelösbröst och sexualiserad mundering som passar bäst i porrbranschen, sitter med ungar i knät och läser sagor, eller en och annan suck över att varenda kommunalhus nödvändigt ska hissa Pride-flaggan varenda år utan verklig homofobi. För den finns – och är ingen bagatell.
Den indiska filmindustrin, känd under namnet Bollywood, har på senare tid utsatts för hård kritik, till och med bojkotter. Man anser att filmerna skildrar den inhemska kulturen och religionen på ett negativt sätt.
Jag har precis läst en tänkvärd och lärorik bok av Åsne Seirerstad: En av oss – en berättelse om Norge. Översatt av Jan Stolpe. Bonniers förlag 2013.
Själva förloppet med attentatet (22/7 2011) utanför regeringsbyggnader i Oslo och massakern på Utöya är välkänt åtminstone i stora drag, även för oss svenskar. Anders Behring Breivik dödade i kallt blod 77 människor, åtta i Oslo och nästan 70 tonåringar på Utöya. Boken berättar om Breiviks barndom, ungdom och vuxna liv.
En brokig samling bestående av 34 kvinnorättskämpar i varierad grad av vettighet har skrivit under en gemensam debattartikel i SvD. Bland annat Clara Berglund, generalsekreterare för Sveriges kvinnoorganisationer, Camilla Wagner, ordförande för Fredrika Bremer-förbundet och Gunnel Hall, ordförande för Kvinnor kan.
Med blandade resultatet – där ”blandade” ibland kan betyda obetydliga – har jag sedan åttiotalet deltagit i debatten om den offentliga sektorn och dess ständigt lika besvärliga ekonomiska problem. I början av årtiondet författade jag några ganska nydanande idéskrifter baserade på egna erfarenheten av livet i statsbyråkratin åt dåvarande Arbetsgivareföreningen. Men sedan dess står debatten trist nog och stampar på samma fläck.
Jag vet inte varifrån jag fått det men jag inser att min allmänna föreställning när det gäller den ekonomiska politiken är att den gradvis utvecklats i alltmer frihetlig riktning där frihetlig betyder med färre inslag av politisk styrning och större områden under styrning av marknader. Denna föreställning har varit så fast grundad i min bild av det västerländska samhällets utveckling att jag betraktat en tilltagande ekonomisk liberalism som styrd av den ekonomiska historiens egna lagar åtminstone så länge Hegels världsande fått stå vid rodret. I det perspektivet kunde Reagan och Thatcher framstå som tillvarons höjdpunkter och deras årtionde – 1980-talet – som västerlandets mest gyllene epok.
Från SVT Nyheter Jönköping 18 januari 2023:
”Saadiya Ahmed från Gislaved är långtidsarbetslös. Trots att hon har utbildats till städare så går hon från praktik till praktik, något som pågått i 18 år. Situationen känns hopplös men Saadiya vägrar ge upp.”
Saadiya blir intervjuad av reportern Zahraa Abdul Reda och beskriver sin situation:
När Julius Caesar klev över floden Rubicon 49 f.Kr lär han ha yttrat: ”Alia iacta est” eller ”Tärningen är kastad”. Som statsman måste han ha gjort mängder av uttalanden, men just de här tre orden överlevde hans ämbetsperiod med drygt två årtusenden.
Mehdi ”Dumle” Sachit sköts till döds i Rinkeby på juldagsmorgonen. Han presenteras så här i Expressen samma dag:
”Han var en tungt kriminellt belastad man, dömd för bland annat grovt sexualbrott, våldsbrott och narkotikabrott, med en central placering i kriminella Rinkebynätverket ‘Dödspatrullen’.”
Trots allt detta var Sachit fri att gå runt på gator och torg och noja, som en fri man. I min bok borde hans sammanlagda fängelsetid för de nämnda brotten ha varit minst 20 år.
För lite mer än trettio år startade jag och förre generaldirektören i dåvarande Riksrevisionsverket G. Rune Berggren, som nyligen fått sparken av Olof Palme för att han inte var tillräckligt lydig, en tanke- och handlingssmedja som heter Stiftelsen Den Nya Välfärden. Syftet var att göra djärvare och mer genomarbetade offentliga utredningar än vad staten och partierna förmår. När partierna till exempel presenterade lösa idéskisser om ett friskolesystem hade vi en färdig instruktionsbok om hur en kommun kunde införa ett sådant system (vilket vi också hjälpte till att göra i Sveriges första och stilbildande friskolekommun, Vaxholm).
Koranens trettionde kapitel heter ”Romarna”, på arabiska ar-rûm الروم. I ett av kapitlets verser nämns ”världskriget” mellan romarna och perserna som rasade mellan 602 och 628.
Det östromerska riket, långt senare kallat det bysantinska riket, kallade sig självt Rom.
I K. V. Zetterstéens svenska koranöversättning från 1917 heter kapitlet ”Grekerna” och i Knut Bernströms översättning från 1998 heter det ”Bysantinerna”.
Det officiella språket i detta rike var latin fram tills år 610 då kejsar Herakleios, som regerade mellan åren 610 och 641 ersatte det med grekiska.
Upprördheten var stor härförleden över att vissa läkarkliniker utför så kallade ”oskuldskontroller” och ingrepp i slidan på kvinnor för att de ska blöda på bröllopsnatten. Vilket självfallet är helt fruktansvärt.
Men varför all denna upprördhet? Våra styrande politikers vilja har sedan Riksdagsbeslut 1975 varit att vi ska låta så många som det bara är möjligt flytta hit från Mellanöstern och Nordafrika. För att på så sätt göra Sverige ”Mångkulturellt”.
Michael Shellenberger (bilden) är en amerikansk författare och tänkare som jag gillar vilket troligen beror på att han tänker ungefär som jag. Men filterbubblor är inte bara behagliga ty när man ser sig själv i någon annan kan det vara som att gå runt bland skrattspeglarna på Gröna Lund: man kan bli varse en parodisk nidbild av sig själv. Så kände jag när jag läste Shellenbergers i och för sig briljanta analys om varför elitfigurer som Greta Thunberg hatar kapitalismen. Det handlar bara om pengar och positioner, säger Shellenberger.
Jag betalar omkring åtta tusen kronor om året i kyrkoavgift till Svenska kyrkan. När jag erkänner detta för vänner som redan för länge sedan lyssnat till sitt förnuft och utträtt ur samfundet så ser de medlidande och nedlåtande på mig. Va! Är jag fortfarande kvar i kyrkan? Är jag inte klok? Om jag tror på Gud och behöver några medtroende att sjunga psalmer med så kan jag väl ansluta mig till någon hederlig frikyrka? Vad är det för fel med Livets Ord?
Jag brukar ofta gå förbi Arbetarnas bildningsförbund. När jag går förbi ABF ser jag ofta män från Afrika och Mellanöstern som sitter där inne på stolarna vid borden. Dessa män sitter och fikar, spelar spel och har långa och filosofiska diskussioner med varandra som Platon och Aristoteles. Då jag går hem några timmar senare sitter samma män kvar där inne och fikar, spelar spel och diskuterar.
Morgan Johansson må vara på väg att avgå, men det är högst motvilligt. Det framgår i en intervju i radio, där han säger att det pågående regeringsbygget är så bräckligt att hans eget parti när som helst måste vara beredda att ta över regeringsmakten och vara ”en del av en lösning för Sverige”. Som om Socialdemokraterna lyckats kunnat lösa någonting överhuvudtaget under sina senaste åtta år vid makten. Morgan Johansson själv är dessutom en av partiets minst kompetenta. Han har tillbringat större delen av sin tid vid makten med att förminska de problem som finns och slänga ur sig hatiska och dumdryga kommentarer på sociala medier.
Ulf Kristersson försöker nu få ihop sitt eget parti, kristdemokraterna, liberalerna och sverigedemokraterna att bilda en regering eller åtminstone stödja det upplägg som Kristersson kommer fram till. Det kan gå eftersom partierna på detta tidiga stadium av mandatperioden kan lämna en del ärenden olösta som med tiden dock inte kommer tåla att ligga insopade under mattan utan pocka på en lösning.
Ö som i Ödesval – i alla fall om den samlade vänstern och mörkblåa centern får säga sitt. Du som väljer en annan färg än den rödgrönmarinblåa idag gör dig skyldig till att släppa in Hitler i det svenska folkhemmet. Det är budskapet från regeringen och dess stödpartier. Hälften av väljarna är knappt värda att leva om dessa anständiga får säga sitt.
Av skäl som jag återkommer till är det nuvarande svenska politiska tänkandet så förvirrat att man måste gå tillbaka till de enklaste och mest uppenbara fundamenta för att förstå något. Till exempel skriver kristdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Jakob Forssmed en debattartikel i Svenska Dagbladet där han påpekar att svenska arbetsgivare, såväl näringslivet som den offentliga sektorn, inte kan hitta tillräckligt med kompetent arbetskraft samtidigt som arbetslösheten ligger på ”fortsatt höga nivåer”. En paradox, kan man tycka.
”Det här är ren och skär rasism”, sa Annie Lööf i partiledardebatten i Tv i maj, som svar på Åkessons förslag att hela familjer borde utvisas när någon familjemedlem begått brott.
I partiledardebatten i radion nu i fredags sa Åkesson: ”Vill man inte ha somalietowns är det väl en bra idé att inte ta hit såna som vill skapa såna och bo i såna”.
Hitler hade inte något kärnvapen. Tysklands ansenliga vapen- och manskapstillgångar räckte för att Frankrike och England länge skulle låta sig pressas till att låta honom införliva det ena området efter det andra: Alsace, Rhenlandet, Sudettyskland och resten av Tjeckoslovakien. Österrike lät sig med entusiasm anslutas till det stortyska riket. Allt detta skedde för att undvika krig. Resultatet blev historiens – hittills – värsta krig.
Peter Kadhammar är kolumnist på Aftonbladet.
I den här kolumnen beskriver han känslosamt hur ett ungt syriskt par, Omaya och Muhammed, hittat kärleken genom ett resonemangsäktenskap initierat i Sverige enligt strikta hedersregler från Syrien. Gulligt och rart, förstår man att Kadhammar tycker att detta är.
För ett tag sen fick jag för mig att ögna igenom de åtta riksdagspartiernas stadgar. Alla partistadgar innehåller i princip samma sak. Rutiner för hur styrelsen ska utses, när partistämman ska hållas, vilka kriterier som gäller för att accepteras som medlem och liknande saker. Medan partiprogrammen visar hur partierna vill framstå ideologiskt, är stadgarna en bruksanvisning för hur de ska skötas i praktiken.
Denna artikel publicerades först som Understreckare i Svenska Dagbladet 2015. Nu när riksbankerna höjer räntorna, el- och bränslepriser skenar, inflationen ökar, fastighetsmarknaden i Kina imploderar och bostadsägare i väst är kraftigt skuldsatta, väntar nästa bankkrasch runt hörnet. Här analyseras den förra kraschen.
Hösten 2008 går den amerikanska Wall Street-banken Lehman Brothers i konkurs. Följden blir en finansiell kris som drabbar hela världen, det blir den värsta krisen sedan 1930-talets depression. Miljoner människor förlorar sina hem, besparingar och jobb och länder som Grekland står på konkursens rand. Detta är historien om det osannolika och bedrägliga händelseförloppet.
Till min häpnad och glädje har partiledare i Almedalen hållit entusiastiska tal om medelklassen. ”I den här valrörelsen så kommer vi osökt tala mycket om medelklassen”, sa liberalen Johan Pehrson och det har han kanske rätt i även om jag aldrig såg det komma. Desto bättre att det kom.
Stiftelsen Expo bjuder regelbundet in gästkrönikörer som ”på uppdrag av Expo ska ge sina perspektiv på en specifik fråga eller händelse”. Analyser och ställningstaganden är skribenternas egna, får vi veta, men givetvis handlar det ändå om åsikter som Expo själva godkänner och stödjer. Som i den här krönikan, där moderaten Anjeza Koxhaxhiku gråter ut över att hennes parti skrotat beröringsskräcken och för diskussioner med Sverigedemokraterna
Hemma i garderoben låg ett litet tre dagars lik. Och mor hade inte till likkista. I affären ville de ha fem kronor för kistan. Mor hade bara fyra och femtio. Affärsmannen hade prutat från sju och femtio till fem kronor och kunde inte mer. Han förlorade ändå, sa han. Jag tror han talade sant. Det var detta problem mor talade med styvfar om.
För en tid sedan läste jag en artikel om föräldrar vars barn dött under första levnadsåret. Dödsfallen skildrades genomgående som oerhört traumatiska och smärtsamma för föräldrarna. Att förlora ett spädbarn beskrevs som den största sorg som kan drabba en människa, och som ett trauma man aldrig kommer över.
Rubriken är också mottot för denna blogg. Bloggen har nu funnit i nästan åtta år. På måfå studerade jag några av de mest lästa artiklarna från år 2015 för att med ledning av dagens sjuårsfacit bedöma i vilken mån den skrytsamma ambitionen uppfyllts.
DET GODA SAMHÄLLET 