BITTE ASSARMO: Vimsigt och inkonsekvent när Anjeza Koxhaxhiku går till storms mot SD

Stiftelsen Expo bjuder regelbundet in gästkrönikörer som ”på uppdrag av Expo ska ge sina perspektiv på en specifik fråga eller händelse”. Analyser och ställningstaganden är skribenternas egna, får vi veta, men givetvis handlar det ändå om åsikter som Expo själva godkänner och stödjer. Som i den här krönikan, där moderaten Anjeza Koxhaxhiku gråter ut över att hennes parti skrotat beröringsskräcken och för diskussioner med Sverigedemokraterna

Hur en folkvald politiker kan bli så sorgsen av att andra folkvalda bjuds in till diskussioner är för mig en gåta. Det tyder faktiskt på en rätt skev demokratisyn. Om Anjeza Koxhaxhiku alls vet vad demokrati egentligen innebär, förstås. Med tanke på hennes ringa ålder (26) är det inte alls självklart att hon är särskilt kunnig på det området. Men en gråtmild och känslosam text har hon i alla fall fått ihop, och den passar perfekt in i Expos agenda.

Expo upptäckte henne uppenbarligen efter att hon skrivit en upprörd tweet om sin besvikelse över att Moderaterna vill ha med SD i diskussionerna framöver och jag kan lätt föreställa mig hur snabbt de kontaktade henne. Och de fick sannerligen som de ville för hon tar i från djupet av sitt upprörda hjärta när hon klagande gråter ut att Ulf Kristersson ”klargjort att SD-företrädares rasism inte var ett problem för samarbete”.

I själva verket handlar det om att Kristersson insett att Sverigedemokraternas motstånd mot de senaste årens oreglerade och ohämmade invandring har varit grundat i förståelse för verkligheten snarare än i främlingsfientlighet och rasism. Det har de flesta andra partiledare också insett, med få undantag, de vågar bara inte säga det högt. Självaste regeringen föreslår numera åtgärd efter åtgärd som direkt knyter an till Sverigedemokratisk politik, även om de inte är hederliga nog att erkänna varifrån de fått inspirationen.

Det är svårt att avgöra om Koxhaxhiku verkligen inte fattar denna enkla matematik eller om hon bara spelar ett spel som hon tror ska gynna henne. Jag kan lätt föreställa mig att det för vissa är en fjäder i hatten att få komma till tals hos bästaste och smartaste Expo, så man kan aldrig veta. Eller kan det vara hennes egen bakgrund som spökar? Hon är mer än lovligt förvirrad när hon informerar läsarna om den:

”Min far är sonen till den arbetskraft som fann sitt hem i Sverige på 80-talet och för att förkorta en längre romantisk berättelse, där en ung mans hyrbil fick stopp vid samma strand som hans rebelliska framtida fru i hemlighet åkt till just den dagen, så ledde deras möte till att jag, Anjeza, föddes i Göteborg mitt i en snöstorm den andra november 1995. Uppväxt i ett hushåll där middagsbordet var som ett parlament, där alla teman var öppna för debatt och liten som stor förväntades uttrycka sina åsikter väckte ett starkt intresse för samhällsfrågor.”

Jisses. Alltså, jag förstår ju att det här är tänkt att belysa att hon kommer från en utsatt och diskriminerad samhällsgrupp som kommit hit och byggt upp Sverige och att det i hennes hem var frimodigt och högt i tak, men hon talar ju emot sig själv så det bara visslar om det. Hur kan hon hylla något som hon samtidigt vänder sig emot? Om alla teman är öppna för debatt betyder det nämligen att man kan och bör diskutera även med meningsmotståndare. I politiska sammanhang innebär det att det är en självklarhet att även Sverigedemokraterna, landets tredje största parti, ska vara med i diskussionerna.

Anjeza Koxhaxhiku drar också, föga förvånande, det alltid lika gångbara offerkortet:

”Som barn till två ’kulturella belastningar’ som slitit hela sina liv för en stat som så snabbt misstänker dem och vänder dem ryggen är ordet sårande minst sagt ett riktigt jävla understatement.”

Som om kritiken mot den förda invandringspolitiken, och de tandlösa lagar som tillåter människor att leva på bidrag en hel livstid och ser mellan fingrarna på kriminella parallellsamhällen, innebär att alla invandrare ses som ”kulturella belastningar”.

Det är ett riktigt lågvattenmärke, till och med för någon så ung som Koxhaxhiku. Men Expo gillar det förstås, för de vill ju till varje pris vidmakthålla att alla sunda reaktioner på invandring och migration är rasism.

Koxhaxhiku visar dessutom att hon är pinsamt inkonsekvent i sitt tänkande. Hon menar att det är fel av Moderaterna att diskutera med SD eftersom ”det förgångna inte kan redigeras eller raderas”. Om det vore sant skulle hon inte kunna diskutera med ett enda parti. Tvångssteriliseringar, rasbiologi, antisemitism, nazism och rasism, hyllningar av diktaturer – listan på samtliga partiers smutsiga byk kan göras mycket lång. Det gäller även hennes eget parti som, när de först såg dagens ljus, främst var en bastion mot sådant som allmän och lika rösträtt.

Alla partier, från vänster till höger, har redigerat och raderat delar av sin historia. De har också utvecklats på olika sätt. Det gäller naturligtvis även Sverigedemokraterna. Om Anjeza Koxhaxhiku verkligen är så mån om demokratin och att ”liten som stor” ska få uttrycka sina åsikter bör hon välkomna att Sverigedemokraterna – och närmare en tredjedel av landets väljare – nu är med i den politiska diskussionen.

Bitte Assarmo