PATRIK ENGELLAU: Naturfolk

Sommarstället, som ägs av min fru, står öppet även för mig. Det består av ett gytter av små, rödmålade boningshus som plågas av de kalla sydvästvindarna i det bohuslänska havsbandet mot Skagerrack. Vid vackert väder är det ett paradis. Annars är det ett eldorado för primitivister som ogillar bekvämligheter som dusch. Stället är som gjort för att läsa skildringar av upptäcktsresor bland sälspäcksätande naturfolk i nordöstra Sibirien och det är just vad jag gör.

Den tremastade barken Vega, med en sjuttio hästkrafters ångmaskin och trettioen mans besättning, varav tio var forskare och militärer, gav sig hösten 1878 iväg för att som första fartyg genomsegla Nordostpassagen norr om Ryssland för att sedan svänga söderut genom Berings sund och därefter ta sig tillbaka till Sverige via Suezkanalen. Det tog två år. När expeditionsledaren Adolf Nordenskiöld kom till Stockholm ville hyllningarna till honom och medhjälparna aldrig sluta. Sverige hade fått en av sina största hjältar genom tiderna.

Jag hittade Nordenskiölds bok om färden i en av de röda stugorna. Nordenskiölds son hade dött ung och efterlämnat en änka som gifte om sig och blev min frus mormors mamma. Boken verkade oläst vilket går att begripa eftersom den innehåller många tabeller över temperaturer och vindriktningar och redogörelser för magnetiska förhållanden. Men så blir Vega oförmodat fastisad bara några kilometer från fritt seglingsvatten vid Berings sund och tvingas övervintra under tio månader. Då lär Vegaresenärerna känna lokala folkslag som tschuktscherna. Löjtnant Nordqvist från tsarens garde lär sig hjälplig tschuktschiska och blir tolk. (Jag tror att militären på den tiden var mer engagerad i forskning och vetenskap än sedermera; se min artikel om positivismens starka grepp om den brasilianska militären).

Tschuktscherna lever på fisk och tran och späck från sälar, isbjörnar och valar som de då och då lyckas fånga. Nordqvist, som inte bara är tolk utan också biträdande zoolog, antecknar noggrant vilket slags sälar det handlar om och hur fångsten gått till. Ibland ger sig tschuktscherna iväg på mångmilaresor till ryska handelsstationer där de också, märkvärdigt nog, hämtar post som skickats från Sverige till Vegamännen. Man kunde alltså skicka brev från Stockholm till trakterna kring Berings sund. Tschuktscherna reser med slädar som dras av renar eller hundar.

En gång tvingades Nordenskiöld av vädret att övernatta i en tschuktscherby:

Min värd hade en hustru och tre barn. För natten avkläddes barnen fullständigt, de fullvuxna hade på sig korta byxor, mannen av garvat skinn, hustrun av tyg. I den tryckande värmen, som underhölls av tvenne under hela natten brinnande tranlampor, vore det även svårt att sova i de tunga renskinnsdräkterna. Då här utom hettan härskade en förskräcklig stank – tschuktscherna förrättade sina naturliga behov inne i sovrummet – kunde jag icke uthärda, utan att ett par gånger gå ut för att hämta frisk luft. Då vi följande morgon stigit upp, uppdukade värdinnan uti ett platt tråg frukosten, bestående av först sälkött och späck, med ett slags surkål av jästa Salixblad, därpå sällever och slutligen sälblod – alltsammans fruset.

Därefter mätte Nordenskiöld solhöjden.

Vega medbragte stora volymer proviant, både för dagligt bruk och för nödsituationer. De tio månadernas övervintring tycks inte ha medfört några problem. En dagsranson för en man kunde se ut som följer:

Frukost: 30 gram smör, 50 gram kaffe, 40 gram socker. Middag: 300 gram salt fläsk eller torkad fisk, 300 gram surkål, 50 gram preserverad eller färsk potatis, 10 gram köttextrakt, 25 gram russin, 300 gram risgryn, 5 centiliter rom eller brännvin. Afton: 30 gram smör, 10 gram te, 40 gram socker, 40 gram korngryn, 60 gram ost.

Tschuktscherna kom ofta ombord på det fastfrysta fartyget för att vänligt umgås med främlingarna, göra affärer (svenskarna var alltid intresserade av att köpa konsthantverk, till exempel heliga föremål utskurna ur valben och tschukscherna ville gärna ha tobak, rom och bröd) och låta sig undfängnas med resterna av svenskarnas måltider. Vega blev snart en rastplats för lokalbefolkningen som kom på timslånga visiter och ”fingo obehindrat gå av och an på vårt med en mängd saker belamrade däck”. Nordenskiöld noterar särskilt att inte ”den ringaste småsak” försvann. Tschukschukerna var normalt skrupulöst hederliga. Däremot hade de inget emot att skamlöst tigga eller lura svenskarna i affärer, till exempel att sälja samma sak flera gånger eller lura svenskarna att en skinnad räv var en hare och sedan ogenerat le när de blivit påkomna.

Särskilt imponerad över tschutschukernas seder blev Nordenskiöld när han observerade deras ömsesidiga hjälpsamhet. För en tschutschuk var det självklart att övernatta hos en annan utan att ens behöva hälsa eller be om tillstånd. Nästa morgon efter frukost gav man sig av utan att tacka och säga adjö. Den förbehållslösa solidariteten var en förutsättning för mänskligt liv i detta karga och ogästvänliga område där temperaturen tidvis gick under kvicksilvrets fryspunkt – minus 39 grader – och Vegaforskarna fick byta till sprittermometrar.

På julaftonen avhölls en munter fest i Vegas gunrum. En teckning visar att besättningen bar kostym och kravatt eller militäruniform. Brickor med fyllda glas bars omkring och ljus strålade i lampor som hängde från taket. I gunrummet är det 12 till 17 grader. Nordenskiöld säger att det är ungefär som normal inomhustemperatur vintertid i Stockholm och Paris. Det fanns inte så mycket energi på den tiden.

Patrik Engellau