JAN-OLOF SANDGREN: Heder eller samvete

En av mina läsare påpekade nyligen att det inte är ”hedervärt” att kritisera vacciner. Och tyvärr har han rätt. De senaste åren har det inte funnits något säkrare sätt att förlora sin heder, sitt anseende och delar av sin vänkrets än att vara kritisk till att jordens befolkning behandlas med ett experimentellt mRNA-vaccin för vad som ser ut att vara en säsongsinfluensa. Som straff för detta övertramp tilldelas man titeln ”anti-vaxxer”.

Att kallas anti-vaxxer 2022 kan jämställas med att kallas ”kommunist” på 1950-talet eller Sverigedemokrat på 1990-talet. En signal till omvärlden att ta sig i akt. Bara att använda uttrycket ”Big Pharma” istället för det mer neutrala ”läkemedelsindustrin”, kan vara tillräckligt för att förlora några Facebook-vänner.

I Sverige har i övrigt välutbildade och intelligenta människor, ställda inför hotet att degraderas till ”rasister” eller ”nazister”, länge undvikit att kritisera migrationspolitiken. Före 2015 var det nästan bara Gunnar Sandelin som vågade. Samma sak när statsminister Göran Persson i början av 2000-talet konverterade till feminismen. Jag har svårt att tänka mig att särskilt många män i dom kretsarna var feminister, men det uppfattades som hedervärt att gynna kvinnorna. Eller snarare tölpaktigt att inte göra det. Bara Per Ström och några till vågade sätta ner foten.

Att kalla något mindre hedervärt är alltså ett mycket effektivt argument. Trots att det inte är något argument alls. Det säger egentligen bara att vissa förhållningssätt gillas av den dominerande kulturen, medan motsatsen väcker dess förakt.

Klimatalarmismen är ett annat exempel. Att skapa en hållbar värld för att säkra våra barns överlevnad, låter förstås hedervärt. Bara genuint onda människor skulle väl ha något emot det? Därför är det svårt att säga NEJ när miljöaktivister bestämmer sig för att ”rädda planeten”, genom att byta kärnkraften mot vindsnurror, lägga ner gruvor och annan miljöstörande verksamhet, försvåra transporter och göra det näst intill omöjligt att leva på landsbygden. Istället för ett ”hållbart Sverige” riskerar vi att vakna upp i en totalitär mardröm. En av NEJ-sägarna är ändå Björn Gillberg – som borde veta vad han talar om eftersom han i princip grundade den svenska miljörörelsen på 1970-talet.

Det fanns en tid när ”heder och samvete” liksom hängde ihop, och utryckte samma sak. Bröt man mot det ena bröt man också mot det andra. Den som inte följde samhällets hederskodex visste innerst inne att han gjorde fel, och kunde nästan likställas med en brottsling. Till exempel sågs det som hedervärt att frukta Gud, respektera äldre, hålla fred med sina grannar, vara ärlig i affärer och inte ligga samhället till last.

När PK-ismen slog igenom mot slutet av 1900-talet utökades konceptet. Plötsligt blev det hedervärt att gynna främmande kulturer, öppna nationsgränserna, favorisera kvinnor, inte generera koldioxid, hylla homosexuella, sluta äta kött, förakta västerlandet och i de flesta moraliska spörsmål lita på FN. Det räckte inte längre att lita till sin inre röst, utan medborgarna måste uppdateras enligt den för tillfället rådande värdegrunden. Allt oftare hände det att hedern och samvetet gick skilda vägar.

Tillbaka till covid. Bland dem som kritiserat covidvaccinen finns förstås många förvirrade amatörer (kanske tillhör jag den kategorin, även om jag har några akademiska poäng i mikrobiologi

bakom mig). Men där finns också mängder av sjukvårdsanställda, läkare och forskare (här, här och här) varav en och annan lär hålla Nobelprisklass. Fortfarande en minoritet inom sitt skrå, men med tanke på det höga pris man kan tvingas betala i form av raserad forskarkarriär, indragna anslag eller indragen läkarlegitimation och framför allt en förlorad heder, är det imponerande många som tar risken. Bästa förklaringen jag kan komma på är att man i valet mellan heder och samvete, valde samvetet (vilket i sig är hedervärt).

Det betyder förstås inte att alla har rätt. Eller att dom har rätt i allt. Men det är lätt att se likheterna med dem som på ett tidigt stadium varnade för massinvandringen, statsfeminismen eller klimatfundamentalismen. De var också i förkrossande minoritet och hade en solid mur av ”experter” emot sig. Det tog dem också ungefär tio år att luckra upp åsiktsmonopolet. Så kanske kan vi se fram emot en grundlig genomlysning av covid-pandemin, någon gång runt 2030.

Jan-Olof Sandgren