PATRIK ENGELLAU: Ulf Kristersson i Almedalen

Bäste Ulf,

Det var ett mycket bra tal, kanske ditt bästa. Jag gillade dina första ord där du sa att vad folk väntade sig av dig (och andra partiledare, kan man anta) är grundläggande respekt, att tala allvar och att se till att landet fungerar. Du lät som att just detta var det minimum som väljarna kunde räkna med att en borgerlig regering skulle leverera. Åtminstone avslutade du talet i den hoppfulla tonen: ”På min sida av politiken har vi viljan och kraften. Vi kan ena och samla Sverige. Den 11 september får vi ny ordning på Sverige”.

Sedan övergick du sömlöst till att brännmärka dem, jag till exempel, som fruktar att ni – och ni betyder här inte alls bara ditt parti utan även de andra – faktiskt inte har vilja och kraft så det räcker. Sådana skeptiker som jag, med årtiondens luttrande erfarenhet av svensk politik, ”kan du inte leva med”, sa du: ”Vad jag inte kan leva med är att många människor verkar ha förlorat tilltron till att det ens är möjligt, känslan av att politiken inte har verktygen, inte förmågan och i värsta fall inte ens viljan att laga det som är trasigt, att ett Sverige som inte funkar, att det är ett normaltillstånd, det kan jag inte leva med”.

Du sa att den uppgivenheten, som jag alltså efter en hel del eftertanke i stort sett delar, är farlig och inte ens sann, och som bevis anförde du vad du menade vara särskilda moderata framgångar, nämligen beslutet om Nato-ansökan (var det verkligen ditt partis förtjänst?), Vattenfall stora framsteg (nämligen att starta en förstudie om att bygga små, modulära reaktorer; ursäkta, Ulf, räknar du varje nytillsatt statlig utredning som ett övertygande tecken på politisk kompetens?), mer makt till socialen efter misslyckandet med Lilla Hjärtat, ”modernisering” av aborträtten för att förebygga förändringar av amerikansk typ.

Själv har jag, med tanke på att jag vet vilka herkuliska krafter och dito beslutsamhet som krävs för att åstadkomma ens de första stegen i den samhällsomvandling som Ulf utlovar, svårt att leva med politiker som antingen inte förstår vilka krafter de utmanar eller inte törs erkänna deras existens. Ulf ondgjorde sig över invandrares och en del andras bidragsfusk som han hävdade kostade 200 miljarder kronor. År 2004, två år innan moderaterna inledde en åttaårig regeringsperioderna, skrev jag och journalisten Olle Rossander en bok om Försäkringskassan (Jobbet är att mata Puman) där vi noggrant dokumenterade att myndigheten slösade bort minst 40 miljarder kronor om året på just det som Kristersson nu ondgör sig över. Ansvarigt statsråd under fyra år var socialförsäkringsminister Ulf Kristersson. Han kände till boken. Kan du förstå, Ulf, om någon tycker att det brister i trovärdighet när du i Almedalen upprört klagar över bidragsklienter som vabbar från Raqqa när sådan verksamheten byggdes upp under din tid som bidragsminister?

Eller när du säger att inget parti slagits för skolan som liberalerna. Men dåvarande folkpartiet med det skolansvariga statsrådet Jan Björklund kom ingenstans eftersom ministern aldrig förstod kraften och den hänsynslösa beslutsamheten att bevara status quo hos det etablerade skoletablissemanget med Utbildningsdepartementet, Skolverket, Skolinspektionen och skolfacken i spetsen. Det var som att gå med slangbellor mot Hitler. Sedan villfor han en facklig begäran att införa en ny ordning för lärare som kallades legitimation och saknar annan betydelse än just att tydliggöra vem som bestämmer.

Jag skulle gärna vilja tro på dig, Ulf, och dina allierade men det kräver att ni förstår vilket krig ni vill ge er in i. Ni påminner om de europeiska arméerna som med glada sånger marscherade in i första världskriget under löften om att snabbt vinna kriget och vara tillbaka hos mamma till julafton. Tänk om ni begrep vilka svårigheter ert nya uppdrag skulle medföra om ni får det och om du i stället för den lättsinniga segervissheten hade uppvisat lite av den tåga Churchill gav prov på när han den trettonde maj 1940 höll sitt första tal till underhuset som statsminister och England varit i krig i nio månader: Att bygga upp en regering av denna storlek och komplexitet är en stor sak i sig själv, sa han, och jag kan inte utlova underhuset något annat än vad jag erbjudet regeringen, nämligen blod, svett och tårar.

Patrik Engellau