PATRIK ENGELLAU: Den absolut mest lysande stjärnan

Av mig själv skulle jag aldrig komma på tanken att lyssna på ett partiledartal eftersom de enligt min uppfattning består av floskler. Men lite nyfiken blev jag på kristdemokraten Ebba Buschs framförande i Almedalen när jag hörde även omdömesgilla personer lovorda talet som en retorisk fullträff och Busch själv som den svenska politikens absolut mest lysande stjärna. Så jag tittade på talet och fick höra fyrtio minuter floskler.

Fast om man inte bryr sig om det politiska innehållet utan bara den retoriska klangen så får jag erkänna att talet genomgående uppfylldes av ett begåvat grepp som talaren hämtat från Aristoteles, Ian & Bert, sin företrädare Göran Hägglund och många andra samhällsfilosofer, nämligen heroiseringen av ”medelklassen” och ”verklighetens folk”.

Aristoteles menade att de stater fungerar bäst som styrs av medelklassen eftersom den, till skillnad från andra klasser, inte vill använda staten till att skaffa sig favörer utan nöjer sig med att se till att den lämnar medelklassen ifred och skyddar medelklassen från över- och underklassens giriga attacker. Göran Hägglund gjorde sig till talesperson för verklighetens folk i Almedalen år 2009 (vilket under en kort tid återgav mig hoppet om svensk politik) men tvingades snart av motståndare inom partiet att sluta använda detta lovande koncept.

Så jag spetsade öronen och kände mig som en jaktlabrador med vittring när Busch en minut in i talet gled in på spåret från Aristoteles och talade om ”svenssonlivet” och ”medelklassen” med ”villa, Volvo och vovve” som demokratins ideal. Hon sa till och med i Aristoteles efterföljd att medelklassen (”vi”) nu hotas av underklassens våld. Hon använde förstås inte det skämmiga klassordet men sa att ”vår trygghet nu hotas av allt grövre våld, förnedringsvåld och urskillningslös skottlossning”. Ingen kan tro att hon syftade på någon annan än underklassen.

Men det hade inte gått mer än ytterligare en minut förrän hon visade sina tankars rätta halt. Hon sa:

Det har alltid inom kristdemokraterna och borgerligheten funnits en tanke om att det går att bygga en bred medelklass om välfärden finansieras gemensamt genom staten…

Man vet förstås inte säkert vad hon menar med välfärd men man kan anta att hon i enlighet med regeringsformen 1 kap. 2 § avser de individuella tjänster som idag skattefinansieras genom den offentliga sektorn, till exempel skola, sjukvård, fångvård och lönearbete eller annan sorts försörjning.

För mig är det en bisarr tanke att politikerna genom att inrätta ett statligt välfärdssystem skulle kunna bygga en bred medelklass. Om vi studerar verkligheten verkar det, åtminstone för mig, mer sannolikt att staten genom att konstruera ett brett, skattefinansierat välfärdssystem bygger en allt bredare klass potentiella välfärdsklienter vilket är raka motsatsen till vad tidigare tänkare kallat medelklass. För dem har medelklassen personifierat samhällets ryggrad och styrka, en grupp som aldrig strävat efter annat än att ta ansvar för sig själv och familjen, göra sin plikt, stå på egna ben och aldrig, utom i yttersta nödfall kanske, ligga andra till last. (Tänk alltid på Bitte Assarmos mormor!) Den som inte kan skilja på å ena sidan nationens styrka och ryggrad, å den andra dess välfärdsklienter har missat grundkursen i statskunskap.

Den som har svårt att ta till sig detta resonemang kan fundera över vad som händer när man försöker kombinera människor som saknar medelklassens värderingar med ett generöst statligt välfärdssystem. Vi ser det i svensk invandrings- och integrationspolitik. Om Busch menar att politikerna kan bygga en bred medelklass av bidragsmottagare har hon nog rätt men det är svårt för en lyssnare att ta till sig det perspektivet när hon strax övergår till att förklara att denna klass nu hotar ”oss” med allt grövre våld och urskillningslös skottlossning.

Hur mycket Busch än hyllas för sin retorik är hon nog, liksom sina kollegor inom politikerkåren, mer en representant för politikerväldet och dess apparater än för det verklighetens folk som håller nationen vid liv.