Gästskribent ROLF HANSSON: Lysande utsikter 

Hemma i garderoben låg ett litet tre dagars lik. Och mor hade inte till likkista. I affären ville de ha fem kronor för kistan. Mor hade bara fyra och femtio. Affärsmannen hade prutat från sju och femtio till fem kronor och kunde inte mer. Han förlorade ändå, sa han. Jag tror han talade sant. Det var detta problem mor talade med styvfar om

För en tid sedan läste jag en artikel om föräldrar vars barn dött under första levnadsåret. Dödsfallen skildrades genomgående som oerhört traumatiska och smärtsamma för föräldrarna. Att förlora ett spädbarn beskrevs som den största sorg som kan drabba en människa, och som ett trauma man aldrig kommer över. 

Jag kom att tänka på den bok ur vilken citatet ovan är hämtat; Moa Martinssons ”Kyrkbröllop” (1938), den andra boken i hennes klassiska, självbiografiska uppväxttrilogi. Moa Martinsson (1890 – 1964) växte upp under ytterst fattiga förhållanden. Hon fick flera halvsyskon som dog strax efter att de kommit till världen. Som vuxen förlorade Moa Martinsson själv två söner i en drunkningsolycka. 

Kring förra sekelskiftet var spädbarnsdödligheten i Sverige kring 10 procent. Av 1000 födda barn dog alltså 100 under sitt första levnadsår. Bland den fattigaste befolkningen – till vilka Moa Martinssons familj hörde – var siffran säkert ännu högre, eftersom det var de som i störst utsträckning led av exempelvis undernäring och dåliga bostadsförhållanden. Idag är spädbarnsdödligheten drygt 0,2 procent, det vill säga att av 1000 födda barn dör i genomsnitt 2 -3 under första levnadsåret. 

I slutet av 1800-talet var det alltså, i synnerhet bland de sämst bemedlade, mer regel än undantag att familjer förlorade ett eller ett par barn. Citatet ur Kyrkbröllop avspeglar den kärva verkligheten. Man hade inte tid eller råd till något utdraget sorgearbete. Ett dött barn var ett praktiskt problem att hantera. Martinsson beskriver hur för tidigt födda barn kunde begravas i gamla sockerlådor, och hur man ibland placerade dem stående intill liket efter en vuxen för att slippa kostnad för gravöppning. 

Missförstå mig inte. Säkert sörjde även de föräldrar som förlorade barn för drygt 100 år sedan. Men jag har svårt att tro att förlusten av ett barn sågs som lika traumatisk då som nu. Då var det trots allt något som drabbade var och varannan familj, åtminstone inom de lägre samhällsskikten. 

Om mitt antagande stämmer, alltså att uppfattningen om hur det är att förlora ett barn har förändrats, så torde det till stor del bero på förväntningar. Omkring år 1900 var förlusten av ett barn en högst reell risk att räkna med. Och de föräldrar som drabbades hade sannolikt konfronterats med spädbarnsdöd tidigare. De hade kanske själva förlorat något syskon under uppväxten, eller hade de släktingar, vänner eller grannar som förlorat barn. 

Idag är spädbarnsdödligheten i Sverige så låg att de flesta nyblivna föräldrar troligen knappt reflekterar över risken att deras bebis inte skulle överleva sitt första år. För dem som ändå förlorar ett barn antar jag att det kan kännas som en ofattbar orättvisa. Det blir som att råka ut för en flygkrasch eller en allvarlig tågolycka. Varför skulle just vi drabbas, när miljoner människor reser dagligen utan olyckor? 

* * * 

Under en rad år har det rapporterats att psykisk ohälsa ökar bland barn och ungdomar. Senast för ett knappt halvår sedan uppmärksammades ännu en forskningsrapport som bekräftade denna bild. 

Det är förstås ett problem som måste tas på allvar. Man kan anta att orsakerna är komplexa, och att det inte finns någon ”quick fix” som snabbt skulle få ner ohälsotalen. Det kan dock finnas skäl att reflektera över den bild psykiatern David Eberhard ger i debattboken I trygghetsnarkomanernas land (2007). 

Eberhard beskriver hur han regelbundet möter unga patienter som söker vård för att exempelvis pojk- eller flickvännen gjort slut, eller för att de inte kommit in på det gymnasieprogram de önskat. Han tvingas tala om för dessa ungdomar att de inte lider av psykisk ohälsa. Den sorg och nedstämdhet de känner är normala känslomässiga reaktioner, och inget som kan eller bör ”vårdas bort” med medicinering eller samtalsterapi. 

David Eberhard drar slutsatsen att många ungdomar uppfostras att tro att livet ska vara fritt från besvikelser och sorg. När de ställs inför det slags motgångar som vi alla möter i livet, så uppfattar de sina fullt normala, adekvata känslomässiga reaktioner som uttryck för psykisk ohälsa, och förväntar sig hjälp från sjukvården. 

Självklart finns det massor av ungdomar som verkligen lider av psykisk ohälsa och behöver hjälp av psykiatrin. Men det kan ändå vara värt att fundera över Eberhards skildring. Lever vi i en kultur där unga människor fostras in i föreställningen att de aldrig ska behöva uppleva sorg, smärta och lidande? 

* * * 

Illustrationen till denna artikel är hämtad ur Du kan bli vad du vill!, en skrift som tagits fram av länsstyrelserna i Uppsala och Västra Götalands län. Den finns tillgänglig gratis på nätet, och är tänkt att vara ett stöd för lärare i grundskolan i deras arbete för att motverka traditionella könsstereotyper. Om någon undrar så ingår detta i skolans uppgifter enligt gällande läroplan. 

Det är möjligt att skriften fyller avsedd funktion. Men det som slår mig är att den är symptomatisk för en attityd som i stor utsträckning präglat barnuppfostran och skolundervisning under de senaste decennierna, nämligen att barn och ungdomar ska fås att tro de kan uppnå precis allt de vill. 

Visst, jag förstår naturligtvis att man som förälder eller lärare vill ingjuta självförtroende och framtidstro hos barnen. I skolan gäller detta kanske i synnerhet om man arbetar med elever från  socioekonomiskt svaga miljöer. 

Samtidigt kan jag inte låta bli att reagera på att man ger unga människor fullständigt orealistiska bilder av deras framtida möjligheter. Alla kan ju inte – oavsett hur hårt de kämpar – bli professorer eller popstjärnor. Alla kan inte heller bli konstnärer eller piloter, för att nu nämna ett par andra yrken som ges som exempel i Du kan bli vad du vill!. 

Kanske framstår jag som svartsynt och negativ, men jag tror att ”allt är möjligt och du kan bli precis vad du vill”-mentaliteten i slutändan leder till att många ungdomar och unga vuxna blir djupt besvikna. Givetvis måste man våga tro på sig själv och sina möjligheter, men ett visst mått av realism är också önskvärt. 

* * * 

I svensk politisk debatt är ”utbildning” ett ständigt återkommande mantra. Satsningar på utbildning förmodas lösa alla problem – från gängkriminalitet till vårdköer. Ofta verkar det som om det politiska etablissemanget eftersträvar ett samhälle där alla ska genomgå fleråriga universitetsutbildningar, och där precis alla yrken och kunskapsområden akademiseras. Det förs ytterst sällan, åtminstone inte på politisk nivå, någon kritisk diskussion om utbildningars innehåll och kvalitet, eller vad de utbildade förväntas ha för nytta av utbildningarna. 

Samtidigt har det länge varit uppenbart att det utbildas långt fler akademiker än vad arbetsmarknaden efterfrågar, i synnerhet inom humaniora och samhällsvetenskap. Det tycks, inte bara i Sverige utan i stora delar av västvärlden, finnas ett kraftigt akademikeröverskott, medan det på många håll råder brist på yrkeskunniga inom hantverksyrken. 

Den rysk-amerikanske forskaren Peter Turchin beskriver detta som en överproduktion av eliter. Överproduktionen leder till att medlemmarna i dessa högutbildade, aspirerande eliter slåss om ett fåtal välbetalda, prestigefyllda jobb inom exempelvis kultursektorn. Ständig och allt mer bitter kamp om ett begränsat antal högstatusjobb leder till polarisering, som i en förlängning präglar hela samhällsklimatet. 

Malcolm Kyeyune, som introducerat en del av Turchins tankegångar för en svensk publik, skriver

Resultatet blir en sorts våldsam variant av hela havet stormar; alla måste ha en stol, samtidigt som stolarna inte räcker till. Ju mer desperat konkurrensen blir, desto mer villiga blir de tävlande att använda sig av olika former av fula knep. Polarisering blir en nästan oundviklig konsekvens i takt med att samhällets eliter splittras i olika läger, där den enes bröd kräver den andres död. 

Intellektuella som Turchin och Kyeyune diskuterar de effekter överproduktionen av akademiker får på samhällsnivå. Men det är också relevant att fråga sig vad effekterna blir på individnivå. Vilka effekter får den besvikelse det torde innebära att inte få den sociala status, den höga lön, och det förmodat stimulerande arbete man förväntat sig efter en längre akademisk utbildning? 

Hur mår konstvetaren som efter sin magisterexamen får nöja sig med att vara kassabiträde på ICA? Hur ser man på tillvaron om man efter fem års universitetsstudier i lingvistik tvingas hanka sig fram på tillfälliga lärarvikariat i grundskolan? Och hur trivs licentiaten i statsvetenskap med att vara handläggare på Arbetsförmedlingen? 

* * * 

De senaste seklernas enorma vetenskapliga och tekniska utveckling har lett till radikalt förbättrade materiella levnadsvillkor för stora delar av världens befolkning. I de flesta utvecklade länder i västvärlden har till och med de allra fattigaste en levnadsstandard som överträffar allt man kunde drömma om bara 2 – 3 generationer tillbaks. 

I ett land som Sverige tar de allra flesta de lägsta nivåerna i Maslows berömda behovstrappa för givna. Vi behöver så gott som aldrig oroa oss för att inte ha mat för dagen, tak över huvudet eller tillgång till rent vatten. Inte heller behöver vi fly undan krig eller vara rädda att inte ha råd med medicin om vi blir sjuka. 

Samtidigt har vi, både som individer och på samhälls-/kulturnivå, skyhöga förväntningar på tillfredsställelse av de behov som Maslow placerade högst i hierarkin, alltså självhävdelse och självförverkligande. 

Arbete ses av många inte i första hand som ett sätt att få mat på bordet, utan förväntas ge känslomässig och intellektuell stimulans såväl som personlig utveckling. Synen på par- och familjebildning har gått från att vara i hög grad pragmatisk till att vara nästan helt och hållet romantisk och känslobaserad. Detta har sannolikt lett till orealistiska förväntningar på parrelationer, vilket i sin tur är en delförklaring till både det ökande antalet ensamhushåll och den låga nativiteten. 

En bieffekt av modernitetens förnuftstro är sekularisering. I tider med betydligt hårdare levnadsvillkor – till exempel den verklighet Moa Martinsson beskriver i citatet ovan – kunde religionen ge tröst och mening. Umbäranden kunde lättare uthärdas i och med tanken att en bättre tillvaro väntade i nästa liv. 

För de flesta av dagens sekulariserade människor finns bara det liv vi lever här och nu. Därmed blir förväntningarna på maximerad livskvalitet enorma. I sociala medier möts vi ständigt av uppmaningar som ”fånga dagen”, ”var ditt bästa jag” och ”lev ditt bästa liv”. Dessa fraser är nog inte bara floskler från den billigaste sortens självhjälpsböcker, utan avspeglar troligen en utbredd livssyn. 

Baksidorna av denna livssyn torde vara stress av att ständigt försöka leva upp till de höga kraven på optimal livskvalitet, orealistiska förväntningar på att tillvaron ska vara fylld av upplevelser som ger en känsla av lycka och ”meningsfullhet”, samt återkommande besvikelse och frustration när förväntningarna inte infrias. 

I vår nutida kultur kan man också ana en övertro på vetenskapens och teknikens förmåga att befria oss från lidande och smärta, vilket till exempel avspeglas i Eberhards beskrivning av ungdomar som tror att sjukvården ska ”ta bort” normala känslor av sorg och besvikelse. 

* * * 

Alla levande varelser försöker i möjligaste mån undvika smärta och ångest. Det är djupt mänskligt att känna sorg då närstående dör, likväl som att känna rädsla inför sin egen död. Kanske ligger det också i vår natur att sträva efter positiv utveckling, att hoppas att kommande generationer ska få det bättre än vi, och att vilja göra det bästa vi kan av vår stund på jorden. 

Men det är infantilt att tro att tillvaron ska vara en ständig serie sensationer som ger maximal livskänsla och upplevelse av mening, eller att vi kan bli helt befriade från sorg och lidande. Det är också ytterst naivt att inbilla sig att det inte finns några som helst begränsningar för individens förmågor och möjligheter, utan att allt är möjligt med positiv inställning och viljestyrka. Och de ekonomiska realiteterna är inte sådana att alla kan erbjudas intressanta, stimulerande jobb som ger möjlighet till personlig utveckling och självförverkligande. 

Det kan även påpekas att människan – trots all vetenskaplig och teknisk utveckling – i grund och botten är samma varelse idag som för ett par tusen år sedan, med samma basala drivkrafter och samma sökande efter svar på de grundläggande existentiella frågorna. 

Det känns som om vi, både som individer och som samhälle, behöver påminnas om detta.

Rolf Hansson har en brokig yrkesbakgrund, bland annat som frilansande journalist, översättare och musiker. Politik och samhällsfrågor har alltid intresserat honom, och under de senaste åren har han i synnerhet engagerat sig i diskussioner kring bevarandet av det svenska/västerländska kulturarvet och upplysningsidealen. Han är också en oförbätterlig musiknörd och hängiven skivsamlare, med en särskild passion för den afroamerikanska musiktraditionen.   

Gästskribent