PATRIK ENGELLAU: Välståndets fiender

Häromdagen skrev jag om hur imponerad jag är över västerlandet som under flera hundra år gradvis lyckats höja sitt välstånd och dessutom sprida detta välstånd på det mest jämlika sätt som världen någonsin skådat (tror jag i alla fall) om vi bortser från det totala armodets likställdhet som praktiserats av olika naturfolk. Men, hävdade jag, nu är det möjligen slut på denna framgångssaga eftersom det fundament på vilken den byggde är under attack.

Fundamentet är en alldeles särskild mentalitet som helt oplanerat och spontant vuxit fram och greppat tag i de västerländska människornas hjärnor utan att de riktigt såg det komma och framför allt inte vart det skulle leda. Den gick ut på att man skulle vara flitig, sparsam, hålla sina löften och stå på egna ben vilket betyder att ödmjukt nöja sig med vad tillvaron erbjuder. När den mentaliteten väl etablerat sig upptäcktes den av praktiskt taget alla sociologiskt lagda tänkare som ofta hängde på några ytterligare bestämningar (kanske för att ge uppmärksamhet åt lokala variationer, kanske för att bygga ut sin tes så att den räckte till en hel bok).

Till exempel kallade den store tyske sociologen Max Weber framgångsmentaliteten för ”den protestantiska etiken” eftersom han menade att kalvinisterna var särskilt framträdande representanter och att det hela hade med religion att göra (närmare bestämt att dessa protestanter trodde att världslig rikedom i jordelivet kunde vara ett – visserligen osäkert men ändå – tecken på predestination till himmelriket).

Kopplingen mellan de ekonomiska framgångarna och religionen – särskilt den asketiska, reformerta protestantismen – var särskilt uppenbar i USA. Även om the Founding Fathers inte var religiösa i normal bemärkelse – de flesta var deister vilket betyder att de menade att Gud visserligen hade skapat världen men sedan inte lagt sig i dess vidare öden – så drevs de av en övertygelse om att de goda framgångsskapande värderingarna måste predikas så att folk kom ihåg sina plikter mot något abstrakt som så småningom visade sig vara ekonomisk utveckling och välstånd. Till Amerikas första bestsellers hörde grundarfadern Benjamin Franklins (han med åskledaren) årligen utkommande sedelärande skrifter som hette Fattige Richards Almanacka och handlade om med hjälp av vilka värderingar och beteenden som Fattige Richard kunde bli rik.

Motsvarande gällde på andra ställen i västerlandet. Den svenske ekonomhistorikern Eli Heckscher kom fram till ungefär samma sak som de flesta andra analytiker, nämligen att den industriella revolutionen hade att göra med en ”ändrad sinnesförfattning hos människorna”.

Den ändrade sinnesförfattningen satt inte bara i huvudena på borgerlighetens hjältar, till exempel företagarna och upptäcktsresandena. I den svenska litteraturen finns två pregnant stiliserade bönder som visar att utvecklingsmentaliteten växte ur folksjälen. Det kännetecknande för både Runebergs Bonden Paavo och Geijers Odalbonde är just deras strävsamma tåga och vilja att stå på egna ben, Paavo genom att blanda hälften bark i brödet när skörden slår fel, vilket den nästan alltid gör, och dessutom genom att vara omtänksam nog att även äta bark för den svältdrabbade grannens skull när den egna åkern för en gångs skull gav gott utbyte, Odalbonden genom sin obändiga självtillit, strävsamhet och sitt frihetsnit. Så här lyder min favoritstrof ur dikten. Odalbonden själv talar. Han säger att han inte har någon högre utbildning men vet en sak alldeles säkert, nämligen att det som är hans är hans. Visserligen kan han tänka sig att betala tionde och skatt men bara så mycket som är rätt. Resten är djävlaranamma hans eget. Han skulle inte ha gillat moms på skatten:

Mig mycken lärdom ej är tung,
jag vet blott, var är mitt.
Vad rätt är, ger jag Gud och kung
och njuter resten fritt.

Det som numera hotar västerlandet menar jag alltså är att denna internationellt unika välståndsbyggande mentalitet – föralldel, en del kineser har den nog också liksom indierna i Östafrika och en del andra grupper här och där – hotas av en invasiv art som dock inte kommer utifrån utan har muterat fram inom västerlandet självt. Denna art inspireras av motsatsen till den ödmjukhet som ligger i de månghundraåriga västerländska framgångsvärderingarna av innebörd att man inte ska ligga andra till last utan nöja sig med vad man själv slitit ihop.

Motsatsen till ödmjukhet är högmod om vilket Wikipedia har följande att säga:

Högmod innebär en alltför stor självuppskattning och självhävdelse, motsatsen till ödmjukhet. Högmod betraktas i många kulturer som någonting klandervärt. I antikens Grekland straffade gudinnan Nemesis sådana självhävdande handlingar som gick över gränsen för det rätta måttet, det passande. Alla de stora abrahamitiska religionerna, det vill säga judendom, kristendom och islam, ser högmodet som ett moraliskt tillkortakommande, en synd mot gudomliga förväntningar på människan. Inom romersk-katolska kyrkan räknas högmod som en av de sju dödssynderna.

Jag menar inte att HBTQIA+-rörelsen skulle ha något större ansvar för den här värderingsförändringen. Rörelsen är nog snarare en surfare på en bred våg som väller över västerlandet. Men jag kan inte låta bli att illasinnat påpeka att högmod heter pride på engelska.

På bilden syns Sveriges överbefälhavare dansa på gatan under Pride-festivalen. Om jag har rätt är det olämpligare än man kanske tror.

Patrik Engellau