BITTE ASSARMO: Därför ökar stödet för Liberalerna

Från att ha varit mer eller mindre uträknat så har Liberalerna nu börjat återhämta sig. De senaste opinionsmätningarna ger vid handen att partiet just nu befinner sig en bit över fyraprocentsspärren (Demoskop: 4,7, Novus: 5,0, Sifo: 4,4) och Johan Pehrson är stolt som en tupp där han rumsterar om i Almedalen.

Jag kan i och för sig förstå att det känns kul för herr partiledare att det just nu ser ut som om partiet kan rädda sig kvar i riksdagen, men Johan Pehrson är ändå lite överdrivet självsäker. När han yttrar sig får man intrycket att han företräder landets största och viktigaste parti, när det inte ens är självklart att de kommer att ingå i en regering om det borgerliga blocket vinner valet. Ebba Busch har varit tydlig med att hon ser en regeringsbildning mellan KD och M, och Jimmie Åkesson har varit öppet kritisk mot Liberalerna vid flera tillfällen.

Det här tycks inte bekymra Johan Pehrson, som är den partiledare man sett flimra förbi mest av alla på filmklippen från Almedalen. Glad i hågen av opinionsmätningarna seglar han fram på en våg av nyväckt självförtroende. Men det ingen pratar om är varför Liberalerna plötsligt är på rätt sida om fyraprocentsspärren igen.

Själv tycker jag orsaken verkar ganska uppenbar. Liberalernas väljare känner sig förmodligen mer hemma med en vit man än en svart kvinna som partiledare. Och det är inget konstigt med det. Kaka söker maka, brukar man ju säga – eller brukade åtminstone säga innan det blev konsensus att söka det omaka – och liberalerna är inte direkt kända för att vara äventyrliga.

Samtidigt är det ju på samma sätt med alla människor, oavsett hudfärg och etnicitet. Det såg jag inte minst under mina år i katolska kyrkan. Hur mångkulturell denna organisation än är, ytligt sett, håller sig de flesta inom den egna gruppen. Polacker går i polsk mässa, kroater i kroatisk, och så vidare. Det finns till och med präster som helst undviker att prata svenska. De allra flesta av oss trivs helt enkelt bäst med människor vi känner oss hemmastadda med och som delar vår kultur och vår religion (eller frånvaron av densamma).

Trots att det här är mycket enkla mekanismer, som gäller alla människor på planeten, har vi väldigt svårt att prata om dem. Det gäller kanske i synnerhet just liberaler, som ju så gärna vill vara de mest toleranta och fördomsfria av alla. Därför är det säkert extra svårt för Liberalerna som parti att erkänna att Johan Pehrson lyft partiet på grund av sin hudfärg och delvis även sitt kön. Det skulle ju betyda att deras väljare föredrar en svenskfödd partiledare framför en utlandsfödd. Så får det helt enkelt inte vara!

Men så är det. Opinionssiffrorna visar tydligt att de liberala väljarna är allt annat än färgblinda. Att de fina liberala väljarna hade så svårt att acceptera en utlandsfödd kvinna att de övergav partiet är givetvis besvärligt för Liberalerna att hantera. Därför låtsas de som om det är den förda politiken som nu fått väljarna att börja strosa tillbaka lite sakteliga, inte den etniskt svenske partiledaren, trots att Liberalernas politik är ungefär densamma nu som den var med Sabuni.

Med det sagt vill jag dock påpeka att Johan Pehrsons tal i Almedalen faktiskt var värt att lyssna på. Hans hyllning till den medelklass, som så länge har hånats av den samlade vänstern, var välbehövlig och efterlängtad. Om Liberalerna vågar stå fast vid den synen så är det mycket möjligt att de kan börja locka (och locka tillbaka) väljare även genom sin politik.

Foto: Pehrson håller tal i Almedalen (skärmdump från liberalerna.se)

Bitte Assarmo