BITTE ASSARMO: Almedalen demoraliserar både makthavare och medier

Nu har Almedalsveckan dragit igång igen. Det är lätt att föreställa sig hur politiker och journalister längtat efter att äntligen få sammanstråla på plats på härliga Gotland igen, efter två år av pandemi. Livesändningar via webben i all ära men inte är det riktigt lika festligt att dricka blaskigt rosévin ensam. Nej, rosé ska hinkas i goda vänners lag för bästa effekt.

Egentligen ska dock inte makthavare och journalister vara goda vänner. De ska hålla en armlängds avstånd till varandra, eftersom mediernas jobb är att granska makten. Men åratal – decennier – av vinpimplande och ryggdunkande i Almedalen har demoraliserat journalistkåren så till den grad att det numera är svårt för dem att ställa de rätta frågorna till makthavarna. Därför granskar de idag hellre folket åt makten.

Det Goda Samhällets Birgitta Sparf ställde en intressant fråga här för en tid sedan, i en kommentar till public service: Vem ligger de med? Det är en lika relevant fråga även i Almedalen. Och det behöver inte ens tolkas bokstavligt. Det kan lika gärna handla om vem de super med, dansar med, löser pub-quiz med, badar tunna med. De blir helt enkelt polare och vem som helst kan räkna ut att man inte sätter åt sin polare i första taget.

Det här har vi sett otaliga exempel på genom åren. Ett relativt nytt sådant är utfrågningen av försvarsminister Peter Hultqvist efter hans kovändning om Nato-frågan. När ministern satt i soffan i Nyhetsmorgon i TV4 och på sin trygga och förmodat folkliga dialekt presenterade förklaringen, och till och med uppgav att han minsann skrivit upp det klockslag då han ändrat sig, så fick han inte en enda besvärlig fråga. Jag menar, hade jag suttit där mittemot så hade jag frågat om han inte hade något bättre att komma med och om han verkligen inbillade sig att någon skulle gå på en så uppenbart uppdiktad historia. Men inte då. Reportrarna i studion fnissade storögt beundrande och senare samma dag rapporterade varenda nyhetssajt lika okritiskt om Hultqvists beslut.

Själv ville jag kräkas, men Hultqvist dök upp i mitt flöde innan jag hade ätit frukost så det fanns ingenting att spy upp.

Jag tror ärligt talat inte att journalister skulle ha en så här gullegull-attityd mot makthavarna om det inte vore för spektakel som Almedalen. Därför har jag varit tveksam till detta så långt tillbaka som jag kan minnas. För vid sidan av journalister och politiker som krokar arm har vi dessutom de driftiga lobbyisterna. Almedalen är en tummelplats för lobbyister som försöker påverka makthavarna att lyfta just deras frågor. Med tanke på rosédimman är det dessutom troligt att de ofta lyckas.

Jag hade en fåfäng dröm om att Almedalen inte skulle återuppstå efter pandemin. Att politikerna skulle inse att det finns bättre sätt att använda skattepengar och att de stora mediehusen (inklusive public service) skulle börja lägga pengar på korrekturläsare och redigerare igen, istället för att sända varenda liten sketen skribent till Gotland. Men mina drömmar brukar sällan slå in, inte heller denna gång.

I år är de igång igen, som om ingen pandemi någonsin härjat och som om ingenting hänt. Och när de lämnar ön så har de knutit nya band och nya oheliga allianser, som ytterligare kommer att demoralisera både medier och makthavare. Men roligt hade de ju och det är väl det som är huvudsaken.

Foto: Aktuellt sänder direkt från Almedalen, 3 juli 2022 (Wikimedia Commons)

Bitte Assarmo