Häromdan stod jag på stan och delade ut flygblad för ett snabbt växande parti på högerkanten, då en man stannade. Han förklarade (på mycket god svenska) att han kom från Syrien och hade gjort den smärtsamma upptäckten att många i Sverige var negativt inställda till islam. Exempelvis trodde många att moskéer fick bidrag från staten, vilket var fullständigt felaktigt.

Jag avbröt flygbladsutdelningen och lyssnade. Mannen redogjorde i detalj för hur moskéer sköter sin ekonomi, med hjälp av donationer från vanliga medlemmar. Blotta tanken att snylta på skattebetalarna var honom främmande.

Vill minnas att jag nyligen sett en beräkning av muslimska organisationers årliga bidrag från svenska skattemedel, och siffran landade på drygt 400 miljoner. Men var inte säker på om det också gällde moskéer, så lyssnade vidare.

Vad folk i det här landet inte verkar förstå, fortsatte han …är att muslimer inte är dåliga människor. Vi är hjälpsamma, hederliga, respektfulla och …han sökte i minnet efter en passande liknelse ….om en muslim exempelvis får syn på en sparkcykel, som ligger slängd över vägen… då reser han upp den. Såna är muslimer. Det är islam!

Jag tyckte liknelsen med sparkcykeln var lite lustig, och kanske tyckte han det också. För första gången under samtalet utbytte vi ett leende.

”Men… är ni inte lite känsliga för kritik?”, försökte jag. Svenskar blir ju ständigt anklagade för islamofobi och sånt.

”Inte alls”, försäkrade han. Islam tål kritik. All seriös kritik är välkommen och du kan kritisera vad du vill.

Jag tog tillfället i akt och frågade hur det var ställt med apostasilagarna? Var det sant att muslimer som bytte religion eller blev ateister, kunde få problem? Kanske till och med bli dödade?

Nej, sa han utan minsta tvekan (blev faktiskt förvånad över hur säker han var). Enligt islam kan vem som helst byta religion. När som helst och utan problem.

Och judarna?

Även här gav han klara besked. Islam respekterade judar, kristna och alla andra religioner. Och för att det inte skulle råda någon tvekan googlade han fram en arabisk koranvers på mobilen. Här kunde jag själv se, svart på vitt.

När jag frågade om han ville ha sharialagar i Sverige, blev svaret mer svävande. Till att börja med ville han veta om jag visste vad sharia innebar och då mina kunskaper i ämnet var begränsade, rann ämnet ut i sanden. Jag gick vidare till nästa fråga.

En del påstår att islam överser med att man ljuger, ifall syftet är att skydda islam. Är det sant? Och vad betyder taqiyya?

Begreppet taqiyya kände han inte till. Men när det gäller lögn är islams inställning solklar. Muslimer måste ALLTID tala sanning.

”Hände det någon gång att Muhammed ljög?”

Jag medger att frågan var en smula provokativ, men den slank bara ur mig.

”Muhammed, må frid vara med honom, uttalade aldrig en lögn! Inte en enda gång.”

Han avslutade med en personlig reflexion.

”Av alla fördomar jag mött om muslimer i Sverige, är det i alla fall en jag håller med om. Det sägs att vi är krigare, och det stämmer faktiskt.”

Vi hade diskuterat nästan en halvtimme och innan vi skildes skakade vi hand. Jag lovade att framföra hans synpunkter till mina svenska vänner, vilket jag härmed gjort.

BILD: Profeten Muhammed leder den muslimska armén i slaget vid Uhud. Ottomansk målning. 1595.