Skulle jag idag sakna en teori om samhällets konstruktion och historiska utveckling bara för att det är söndag? Kommer inte på fråga. Saknades en teori finge jag bara gräva djupare, ty antalet möjliga synsätt är obegränsat och till slut hittar man väl alltid något hållbart. Så rikt är livet. Precis som postmodernismen lär så finns det egentligen hur många möjliga sanningar som helst.

Man skulle därför kunna förvänta sig att rådande teorier om samhället och dess anordningar med tiden skulle förändras i sakta mak och filosofernas bidrag regelbundet förnyas och levereras ungefär som om de vore existensens hjärtslag eller andetag. Men så är det inte. Här går inget på jämn räls utan det råder kamp mellan ideologierna vilket har att göra med att deras jordiska anhängare, det vill säga mänskliga supportergrupper, är olika välrustade med tränade divisioner. De dominerande synsätten ändras därför endast stötvis och efter avsevärd kamp.

Be mig inte förklara varför men jag hävdar tills vidare att västerlandet började konstruera sig efter ett nytt mönster på 1500-talet. (Det finns alltså postmodernistiskt många hypoteser att gräla om; berodde allt kanske på digerdödens lite tidigare härjningar som med tiden gav de livegna mer makt eller på att Pedro Álvares Cabral upptäckte Brasilien i maj 1500? Det är inte brist på fantasier som håller historikerna tillbaka utan brist på forskningsstipendier.)

Mitt ämne för dagen är de samhälleliga incitamentens utveckling under västerlandets nu i stort sett avslutade halvmillenielånga levandsförlopp. Min tes är att de av omständigheterna gradvis förändrade incitamenten på det hela taget försämrat epokens överlevnadschanser eftersom incitamenten gått från gynnsamma till alltmer perversa i bemärkelsen att de ingjutit allt sämre lustar i de människor som vid varje tillfälle varit i livet.

Den förste av det aktuella tidevarvets tänkare som slog igenom och sopade banan med konkurrenterna var Thomas Hobbes. Varje epok har sina egna postmodernister som särskilt framgångsrikt tolkar tidsandan på ett sätt som bekräftar aktuella makthavares intressen. Hobbes insåg det självklara i att vapenmakt borde centraliseras till en allhärskare som såg till att vanligt folk fick jobba i lugn och ro utan att besväras av rövare. Furstar som Gustav Vasa sa upp kontraktet med påven, tog kyrksilvret och fick kyrkans prästerliga propagandaministerium, det vill säga prästerna själva, på köpet.

Jag påstår alltså att den kombination av incitament – ekonomiska, etiska och vad du vill – som konfronterade den tidens människor var sedermera oöverträffade.

Nästa dominerande spelare i idéernas värld var 1600-talets John Locke, som introducerade små begränsningar för tankarnas fria lopp. Tidigare hade kyrkan artikulerat ett antal nyttiga och produktivitetsfrämjande regler för mänskligt beteende – till exempel att inte ha begärelse till sin nästas hustru och ej heller till hans guld, boskap och slavinnor – men med Locke introducerades ett helt nytt koncept, nämligen att folk skulle ha friheter och rättigheter, något som hade fått Gustav Vasa att beordra bödlarna att slipa svärden. Locke förkunnade att folk skulle ha naturligt givna fördelar såsom liv, frihet och egendom, en idévärld som omvandlade världen genom att låta sig artikuleras i den amerikanska självständighetsförklaringen.

Nu kan du argumentera att den lockeska utvidgningen av medborgarnas rättighetskatalog i själva verket, tvärtemot min tes, är ett positivt incitament som ökade människornas livschanser. Så kanske det var. Bruttonationalprodukten ökade ju faktiskt. Men samtidigt ökade mängden krångel i tillvaron jämfört med Gustav Vasas dagar, något som i och för sig tog lång tid att uppenbaras men numera, i och med välfärdsexplosionen, ej längre kan förnekas.

1700-talets store och på det hela taget kontraproduktive samhällstänkare var Jean-Jacques Rousseau. I honom anar vi dagens samhällsklimat. Han ansåg att det mänskliga samhällets civilisatoriska landvinningar, till exempel tio Guds bud, gradvis hade förstört den naturligt ”ädle vilden”. Själv har jag svårt att begripa att mänskligheten skulle bli bättre av att bejaka sin inneboende vilde. I naturtillståndet var människan, som Hobbes särskilt framhöll, en best. Att samhället medvetet, som Rousseau rekommenderade, skulle låta sådana löpa fritt kan inte annat än ha gjort människornas tillvaro mer svårnavigerad.

I och med demokratins och därmed välfärdsstatens genomslag för hundra år sedan blev människornas liv desto tyngre eftersom incitamenten vände sig emot oss (även om det på ytan inte alltid märktes vilket berodde på de vidunderlig produktivkrafternas obegripliga utveckling). Demokratin och välfärdsstaten och de tankemönster dessa medförde att vårt samhälle måste lägga ned oanade resurser på onödiga verksamheter inklusive det dyrbara bekämpandet av självkonstruerade samhälleliga fel såsom arbetslöshet och en mängd nyuppfunna neuropsykiatriska åkommor.