Jag betalar omkring åtta tusen kronor om året i kyrkoavgift till Svenska kyrkan. När jag erkänner detta för vänner som redan för länge sedan lyssnat till sitt förnuft och utträtt ur samfundet så ser de medlidande och nedlåtande på mig. Va! Är jag fortfarande kvar i kyrkan? Är jag inte klok? Om jag tror på Gud och behöver några medtroende att sjunga psalmer med så kan jag väl ansluta mig till någon hederlig frikyrka? Vad är det för fel med Livets Ord?

Då tvingas jag framföra ännu djupare bekännelser och självanklagelser. Jag betalar inte avgiften för att jag tror på Gud. Jag tror inte så särskilt på Gud. Å andra sidan förnekar jag Honom inte heller. Jag är agnostiker vilket kanske är fegt ty det betyder att inte ta ställning. Om något gör väl detta min årliga avlat till Svenska kyrkan ännu mer besynnerlig.

Men det är faktiskt värre än att jag betalar utan att ha sann tro. Kyrkan och särskilt förre ärkebiskopen Jackelén – det är inte utan att man får mer spring i benen nu när hon avdankats – representerar den troligen ondaste ideologi som går att uppbringa, nämligen den PK-ism som jag ägnar åtskilliga timmar i veckan till att försöka förstå, avslöja och förtala. Och till denna organisation betalar jag alltså i runda slängar åtta tusen kronor om året!

Det är inte så att jag sliter på kyrkans resurser och därför tycker mig ha något slags skyldighet att stå för kostnader jag åsamkar organisationen. Om jag till exempel gått i högmässan varje söndag och därför slitit på kyrkbänkarna som då måste fernissas lite oftare hade det kanske varit rimligt att betala för sig. Men jag går aldrig i kyrkan annat än på dop, bröllop och begravningar och hade därför säkert kunnat förhandla mig till rabatt på årsavgiften om jag bara lagt ner lite ansträngning på projektet.

Ej heller besvärar jag kyrkans personal. Jo, när jag kommer i samtal med präster brukar jag skoja med dem. Tror du på Gud? frågar jag. Jomen visst, svarar de helt enligt tjänstereglementet. Mitt ansikte förvrids då i ett milt hån. Uppriktigt sagt, säger jag, tror du verkligen att Jesus kunde gå på vattnet? Då börjar prästen svamla om olika läsarter och att man måste ta hänsyn till olika tidevarvs olika vetenskapssyn vilket alltihop bara betyder att han inte tror ett dugg på Jesu mirakel men att det vore pinsamt för honom att erkänna detta rakt av.

Därmed är jag klar för den avgörande stöten. Tror du att Gud skapade världen? frågar jag. Visst gör jag det, svarar han ty det är en lätt fråga för en präst. Jaså minsann, säger jag spefullt, du tror att Gud är kapabel till underverket över alla underverk, alltså världens skapelse, och sedan förnekar du att Hans enfödde son Jesus klarade att gå på vattnet vilket är en skitsak i jämförelse med det stora miraklet.

Jag har bara träffat en präst som klarat testet. Han erkände frankt att han trodde att Jesus kunde gå på vattnet. Den prästen anställde jag som informationschef. Han gjorde ett mycket fint arbete.

Att jag bidrar till Svenska kyrkans drift och underhåll har nationalnostalgiska orsaker. Ingen institution är mer Sverige än Svenska kyrkan, kungen får ursäkta. Att kyrkan har samma mentala störning som det övriga Sverige är inte att förvåna sig över. Jag stannar kvar i Svenska kyrkan och betalar av samma skäl som att jag inte flyttar till Österrike eller Guatemala för att få sänkt skatt (vilket inte betyder att jag har något emot sänkt skatt).

Kyrkan är en del av det rotsystem som förbinder mig med fäderneslandet. Om kyrkan försvann, till exempel genom att hälften av kyrkobyggnaderna såldes till Saudiarabien för att omvandlas till moskéer, skulle jag känna mig hemlös och förtvivlad. Mitt kulturarv skulle utarmas. Jag skulle aldrig få höra favoritpsalmen Fädernas kyrka (vilket jag inte får i alla fall, dels för att jag inte går i kyrkan, dels för att den är utrangerad ur psalmboken av kyrkans politiskt korrekta dårfinkar).

Jag vill känna mig tillhörig när barnen sjunger Den blomstertid nu kommer i kyrkan på skolavslutningarna (ja, det är sant, det är ytterligare ett slitage på kyrkans möblemang). Jag vill inte slita banden till mina första år i Sofia folkskola när fröken Laura med de uppkringlade flätorna satte sig vid tramporgeln i klassrummet och drog igång Vår Gud är oss en väldig borg och sedan lämnade orgeln för att gå runt i salen för att höra att alla barnen lärt sig psalmen utantill. Allt detta kan vara värt några tusenlappar om året.

Genom kyrkan behåller jag kontakten med ett Sverige som funkade och hade framtiden för sig. Jag låtsas lite naivt att ett sådant Sverige kan återskapas. Sverige, jag vet att du är och du blir vad du var.

Kyrkoavgiften blir för mig på något romantiskt sätt biljettpriset för den resan.