På måndagmorgonen den 5 april 1976 kom den plikttrogne 27-årige brevbäraren Bosse Jansson inte till sitt arbete vid Postkontor 4 på Södermalm i Stockholm. Drygt 11 år senare dödförklarades han. Men hans öde har aldrig upphört att fascinera. Än i dag fortsätter spekulationerna om vad som hände den rödhåriga albansktalande och särpräglade vänsteraktivisten. Börja gärna med första avsnittet här.

Jag minns hur alla teorier såg ut på den tiden: Bosse Jansson var spion för främmande makt och hade blivit kidnappad av utländsk säkerhetstjänst! Nej, han hade gått under jorden och lämnat Sverige för Albanien och levde ett privilegierat liv under ny identitet där. Kanske hade han färgat sitt röda hår och genomgått plastikoperation? Kanske hade några exilalbanska flyktingar som fått sina liv förstörda av den albanska regimen tagit kål på honom här i stan som hämnd? Eller hade den albanska säkerhetstjänsten Sigurimi klassat honom som folkfiende och satt upp honom på dödslistan? Några trodde att han röjts ur vägen som säkerhetsrisk av vårt eget Säpo, hela den dåtida vänsterns favoritfiende som kommunistjägare. Fel, menade andra. Bosse var en smart CIA-agent som spelade dubbelt.

Få trodde på polisens lösa teori om att Bosse Jansson skulle ha begått självmord eller eventuellt förolyckats på något vis. Han var inte den typen, ansåg så gott som samstämmiga vittnen i bekantskapskretsen. Visserligen var han udda och på sitt sätt en solitär, men han var inte depressiv. En gammal klasskamrat till Bosse berättade att han blev retad för sin rödhårighet, men att det med tiden gjorde honom stark. Dessutom fanns vissa vittnesmål om att han levde upp på sina resor till de kommunistiska länderna och kunde festa loss där. Strax innan han försvann hade folk berättat om hur han i deras sällskap på krogen efter en teaterföreställning av Fria Proteatern verkade vara sprudlande glad, när han i en frågetävling fick visa upp sina enastående kunskaper om jordens alla länder, stater och huvudstäder.

En bekant till Bosse Jansson säger emellertid till mig att hon tror att hans ensamhet drev honom till självmord, att han egentligen inte var politiskt intresserad, utan en kulturmänniska som sökte gemenskap i dessa vänsterorganisationer. En annan person som kände Bosse Jansson, så gott som det nu gick, var fotografen Martin Nauclér (se första delen). Han fick kontakt med honom via redaktionen på tidningen Gnistan, Sveriges Kommunistiska Partis (SKP) maoistiska veckotidning, vilken Bosse Jansson regelbundet sålde på gator och torg. Där arbetade också under en tid författaren och journalisten Anders Sundelin, som är en reporter med förkärlek för svårbesvarade frågor, och den person som genom åren har lagt ned mest möda på att få klarhet i gåtan om vad som hände med brevbäraren som försvann.

Under sitt sökande har han grävt i olika arkiv, intervjuat personer i Bosse Janssons närhet, talat med specialister på försvinnanden inom kriminalpolisen, tagit kontakt med Säpo, sjukvården, rättsmedicinska experter samt med journalister i utlandet. Han har också undersökt denna säregna mans bekantskapskrets (nära anhöriga saknades) ända från barndomen, rest till Albaniens huvudstad Tirana för att där försöka få klarhet i saken. Överallt finns intressanta uppslag och ledtrådar, vilka redovisas i boken Brevbäraren som försvann (Weyler förlag 2019)

I sista kapitlet kommer Anders Sundelin in på vad som skulle kunna kallas för ”det nordkoreanska spåret”. I sina efterforskningar får han reda på att det vid tidpunkten för Bosse Janssons försvinnande fanns folk i Thailand som blivit kidnappade för att bli språklärare i Nordkorea. 1978 kidnappades ett ungt japanskt par nordväst om Tokyo. De var försvunna i 24 år innan de återbördades. De var bara ett exempel av flera, där man i efterhand kunnat kopplat sådana försvinnanden till tvång.

Men redan efter Koreakrigets eldupphör 1953 och en bit in på 1970-talet hade flera tusen sydkoreaner kidnappats med syftet att användas som spioner och infiltratörer. Den amerikanske soldaten Charles Robert Jenkins berättar utförligt i boken The Reluctant Communist hur han i berusat tillstånd, och för att fly inkallelse till Vietnam, 1965 vinglade över breddgraden till Nordkorea och blev kvar i 40 år. Jenkins, som i nordkoreansk film bland annat spelat kapten på ett amerikanskt hangarfartyg, redovisar också ingående hur omfattande kidnappningarna var redan då.

Synfältet breddades än mer efter att Kim Jong Il, som var besatt av film som propagandavapen, 1974 hade utsetts till fadern Kim Il Sungs efterträdare. Några ledande skådespelerskor och regissörer i Sydkorea fördes med tvång över till Nordkorea med uppdraget att modernisera filmindustrin i landet. Vid denna tidpunkt var Östberlin landets spioncentrum i Europa. Det är här som Bosse Jansson kanske skulle kunna passa in i bilden med sina många resor dit. Nordkorea behövde lärare som kunde europeiska språk och den språkintresserade svenske brevbäraren behärskade fler sådana än svenskan och albanskan.

Sverige och Nordkorea upprättade diplomatiska förbindelser 1975, men redan innan dess besökte nordkoreanska ”diplomater” Sverige. Dessa kunde ha värvat Bosse Jansson för att sedan söva ner honom och ta honom till den slutna del av Pyongyang där enligt vittnesmål de flesta av de kidnappade personerna förvarades, spekulerar Anders Sundelin.

När jag diskuterar detta med Martin Nauclér berättar han att han tillsammans med hustrun bodde i Moskva en vecka under 1975. På tågresan hem mellan Moskva och Helsingfors kom ett par välklädda nordkoreanska män in i deras kupé och presenterade sig som ambassadtjänstemän i Stockholm. De talade god engelska och ville gärna komma och hälsa på det svenska paret på Södermalm för att lära sig mer om hur vårt folk levde, berättar han:

Efter ett tag hörde de av sig och kom hem till oss när vi hade fest. Vi var så naiva då. Vid ett annat tillfälle hade en kollega, som bara sett Bosse Jansson på bild, uppmärksammat en man med identiskt utseende som gick in på en McDonald´s restaurang i Stockholm. Mannen var ytterst rödhårig, hade en karta i en rem över bröstet, precis som Bosse brukade ha ibland. När mannen ätit färdigt och gått därifrån såg min kollega att där fanns en attachéväska kvar vid hans plats. Han sprang då efter hamburgergästen, som dock var försvunnen. När han kom tillbaka var också attchéväskan borta. Efteråt har jag tänkt att ”kanske Bosse Jansson var dubbelagent”. Vad vet man?

Vad vi vet är att efter arbetspasset vid Posten 4 i Stockholm lördagen den 3 april 1976 tog Bosse Jansson tunnelbanan till Svensk-albanska föreningens lokaler i Kristineberg, som ligger inom Kungsholmens stadsområde. Där var han sig lik, enligt en medarbetare. Hej då, vi ses på måndag, var det sista någon hörde honom säga. Efter att ha fullgjort sina sysslor tog han klockan 16.15 tunnelbanan hem igen. Det vet man genom det stämplade klippkortet från Stockholms Lokaltrafik som återfanns i lägenheten tillsammans med hans plånbok. Det är också det sista spår som finns av Bo Carl-Gustav Jansson.

Det faktum att hans öde aldrig upphör att fascinera kanske beror på att alla ingredienser finns där: Kombinationen av hans mystiska person, hemliga och motsägelsefulla liv, är tillsammans med hans gåtfulla försvinnande en ytterst fantasieggande blandning. En pedantisk och stillsam revolutionär, som trots hög IQ valde att bära ut post, och som en dag bara går upp i rök. Sådant lämnar fältet fritt för ett oavbrutet flöde av spekulationer.

Diskussionsforumet Flashback startade 2009 en tråd om Brevbäraren som försvann 1976. 13 år, 812 sidor och nästan 10 000 inlägg senare är meningsutbytet fortfarande igång. En av de senaste kommentarerna lyder: Jag har läst Sundelins bok två gånger och jag följer regelbundet den här tråden. Jag blir bara mer och mer förvirrad. Och bokens författare konstaterar själv slutligen att alla hypoteser har rämnat: Vi andra har gått vidare i livet, några har dött. Bara Bosse Jansson finns kvar med sin röda kalufs, sina långa smala fingrar, sin särart.

Fotnot: Ett program i Sveriges Radios P1 om fallet från 2013: https://sverigesradio.se/avsnitt/209913

Vinjettfoto: Kerstin Nordfors